Ännu på väg i kylan?
Med långkalsonger och simpel zoom
irrade den förvirrade fotografen fortfarande kring

Någonstans var jag på väg i mitt förra blogginlägg, men jag var på väg så länge att det får bli flera inlägg, så de inte blir odrägligt  långa.   Lite småkallt var det, så jag ville göra fotograferingen så enkel som möjlig och valde min Lumix G2 med standard-zoom och autofokus. Efter ett tag med manuella objektiv kändes det nästan oförskämt enkelt, men det var inte fel i kylan att bara behöva  ägna sig åt promenad och motiv och komposition och inte  behöva fokusera, speciellt som ögonen tårades lite av kylan.

Men lite konstigt var det, får det vara så här enkelt?

Jag hittade en förmaning längs vägen, men undrade om den inte var lite överflödig så här års.

(Alla bilder är inte med för att de är bra, en del bara för att de för handlingen framåt!)

Tydligen var  förmaningen inte onödig, men de här verkar inte vara läskunniga.

Vinterbadare.

Den lokale stepp-dansören?

Lite klumpig som man blir med varma handskar på, var det skönt att bara titta och trycka. Det blir ju inte samma känsla när man fotograferar, men kanske är det bilderna som räknas. Och det roliga är ju strövandet och sökandet och att vara på väg utan att veta vart man är på väg, eftersom man inte har något mål annat än att vara på väg. Finliret får vara till varmare dagar. Det märks att man inte är ung längre, när fingrarna bli motsträviga i kylan. Det var ju inte ens svinkallt, 13-14 grader kallt bara.  Jag minns vintrar när det var skönt när det var så varmt...

Herr och Fru And?

Det fanns fler djur där.

En svartvit bild i färg, eller hur man ska uttrycka det.

Någonstans här var det känslan dök upp, att det inte var jag som fotograferade, utan kameran, jag bara passivt tryckte på en knapp och inte gjorde något. Så var det ju inte, jag valde motiv och utsnitt, valde brännvidd, riktade kameran och  bestämde när avtryckaren  skulle tryckas ner. Men ändå! Är själva hantverket att ställa in bländare, tid och avstånd, etc. en så integrerad del av det inarbetade hantverket att det känns som att jag inte fotograferar utan bara "knäpper bilder". 

Är det därför jag har haft en period där jag gärna använt gamla manuella objektiv? Får det inte bli för enkelt, eller är det bara en avvänjningsperiod. I den här temperaturen, med det här ljuset, borde det inte få vara så här enkelt, det borde  vara svårare. Det var det förr i tiden. Det var bättre förr... eller?

Vart är vi på väg?

Dessutom vill jag bestämt förneka det som står i rubiken. Jag var inte förvirrad och jag irrade inte, möjligen funderade och reflekterade jag,  och gick jag kors och tvärs mellan motivvärldarna.

Plötsligt skymtade en ny värld lite längre bort...

Fortfarande var jag på väg, men ännu visste jag inte vart, men det uppdagades så smånimgom.

.