(Gatu)foto
i storstad och småstad
men var befinner jag mig nu?

Ibland känner jag att jag befinner mig i ett ingenmansland, fotografiskt sett, var hör mitt fotograferande hemma? Tätortsfotograf, finns det? Egentligen bryr jag mig inte, för jag tar mina bilder ändå, men det är ju alltid roligt att reflektera, det brukar man kunna bli lite visare av, även om man inte kommer till något resultatat. Klassificera vill jag definitivt inte, även om den logiska sidan av mig gärna försöker strukturera för skojs skull, som att lösa ett korsord, ett nöje för stunden, tankar som sedan kan upplösas i intet, men kanske efterlämna några små fragment av minnen, visdom eller bildning.

Jag är ju uppvuxen i storstaden ( i alla fall med svenska mått), även om nästan hela skol- och studietiden spenderades i förorter. Det var inte riktigt staden, den åkte man in till. Så jag bodde i förort när jag började fotografera och det mesta fotandet ägde väl rum när man var ute och reste eller var ute på landet (landsbygden, kanske det heter). Jag trodde jag var naturfotograf, men var inte riktigt bekväm med ordet, tills jag upptäckte att jag var landskapsfotograf.

Jag har bara bott i kommuner som börjar på S!
Stockholm, Sala, och nu Sollentuna.
Storstad(?), småstad och vadå?
Tiden i Sala var till hälften i staden och hälften på rena landsbygden.

Givetvis har åren i Sala satt pår i mitt fotograferande, allt annat vore väl otänkbart. Ett kvartssekel passerar inte spårlöst. Det var ju där jag började mitt intåg i den digitala världen, något som satte fart på mitt min kreativitet, efter flera år i träda. Undrar om jag kan ta sådana bilder i dag?

Var bor jag egentligen?

Ja det blev jag nyfiken på, vad är det för ställe jag bor på egentligen? En förort igen? Gränsen är flytande, jag märker inte när jag går in i Stockholm på väg till jobbet. Det är bara någonstans att bo. Inte så mycket mer, lite av storstadens anonymitet, det finns en del personer jag hälsar på när vi möts, men känner någon, nej inte. Inte sedan sonen flyttade hemifrån. Men det är nära till bussar och pendeltåg som kan ta mig härifrån.

Jag letade vidare:
Sollentuna, Sveriges
6:e minsta kommun till ytan
31:a när det gäller folkmängd
7:e när det gäller befolkningstäthet
Och mer lär det bli, det byggs för fullt
Ändå känns det inte som att kommunen har någon identitet

.

Sala kändes mer överskådligt, men det är här jag bor nu, och därför blir det de bilder det blir, och det är inte lika många som fotograferar här, som det är kring till exempel Slussen och på Söders höjder (där jag ju bott som liten pojk och därför känns lite som hemma, även om det blivit ganska olikt), så egentligen är det mer spännande här. Jag slipper förebilder, jag slipper redan utforskade och sönderfotograferade motiv och det finns nog många motiv kvar, bara jag ser och vågar. Jag har ju inte närmat mig människorna ännu, vare sig det fina folket eller de som befolkar hyreskasernerna. Och känns det som hemma? Jag är nog fortfarande en besökare, en främmande fågel, efter fem år här.

Jag fortsätter nog att vara landskapsfotograf, även om det blir stadslandskap och mänskliga landskap, för det är ju det jag i första hand ser: ljus, former och relationer. Allt annat blir tillfälliga utvikningar, som bara lyckas ibland, men jag försöker.

Vi får väl se vart vägen leder...

.

Back to basic?
Vidvinkel och svartvitt
Dagsfärska bilder ska' det va'

Det är ju inte så svårt att vara dagsfärsk när man fotar digitalt, så det är ingen prestation. Det var stressigare förr i tiden att hinna vara snabb med bilder. Den stressen har jag lämnat bakom mig så jag kör lite lugnare med det digitala och kan ändå vara ganska snabb. Till vilken nytta då? Ja, ingen alls, utan bara nöje. Det är ofta roligt att jobba med bilderna när både de och intrycken är färska. Vid andra tillfällen är det förstås bättre att bilderna mognar först. Men just nu är inriktningen på mitt fotande just färska bilder. Det är kanske så att jag på något sätt söker mig fram, letar efter något nytt, eller så är det så här jag är.

I hörnet.

Triviala bilder på triviala ting, kan det vara något? Vad är det jag ser? Varför tar jag bilden? Måste jag veta det? Räcker det inte med att jag måste ta bilden, måste jag verkligen veta varför?

Kanske en helt onödig bild, men den kändes nödvändig att ta. Det finns inget syfte eller någon tänkt mening med bilden, det är bara en bild. Och jag tog den,  för jag såg.

.

Här såg jag cigaretten. Det kommer jag ihåg. Röken hann försvinna.

.

Här försökte jag bara hinna med. Hade stoppat ner kameran i fickan och försökte hinna få upp den i tid.

.

Ett gammalt hörn där jag varit förut.Nu är det lite ombyggt.

Fortfarande går det att kombinera reklam och människor.

.

På väg hem.

Olympus PEN + 17 mm pannkaka var det som stod för basic, vidvinkel och det svartvita. 

Morgonkaffe?

Det kanske skulle smaka med lite morgonkaffe.

Tydligen behöver man inte vänta så länge.

Hoppas det smakar gott! Men kanske har kaffet kallnat, bilden är ju ett par dagar gammal.

.

Ful-ljus?

Om det var vackert ljus i går morse, var det då ful-ljus på morgonen i dag? Om det kan finnas fulväder och fulöl, så kan det väl finnas ful-ljus (skriver med bindestreck, så det inte ser ut som full-ljus, för det var det inte). Mulet  och grått och blött i luften och lite fulväder(!).

Jag gick samma väg som i går morse, men jag strosade inte lika långsamt, jag raskade på stegen för det horisontella regnet var inget skönt. Fångade dock pizzerian på nytt.

Skolgården fångade jag även i går.

Perspektivet blev snävare i dag, körde inte med nya vidvinkelzoomen som jag gjorde igår, utan med fulobjektiv, en gammal manuell glugg, så utsnitten idag blev snarast kort tele. Men det är samma upplysta klassrum som kom med på bilden och samma basketmål.

Fulhus?

Gladare boningar har jag sett.

Det blev järnväg genom glas även idag.

Lätt fuktigt glas med skärpa på långt håll.

Några steg åt sidan och där fanns en ruta med droppar.

Dagens abstraktion? Eller kanske ett motiv för ett 1000-bitars pussel. Ful-pussel?

Det blev alltså bilder även fast det var ful-dag.

Medan vi väntar på dagens gryning kan vi ju titta vidare på gårdagens

Vissa morgnar kan vara ymniga för fotografen och ge många bilder. I går var en sådan dag, eller också lider jag av brist på urskillning.  Ljuset var i alla fall inbjudande.

.

Ljuset var alltså förföriskt, men också svårfångat med sin kontrastrikedom. Ska man välja urfrätt himmel eller kolsvarta motiv? Jag väljer att underexponera och sedan se vad jag kan hitta i skuggorna, det brukar finnas mer att hitta där än i en överexponerad himmel. Men ibland gör jag tvärtom och väljer att offra himlen.

.

Det här huset har jag alltid tyckt att det ser erbarmligt tråkigt ut, så kanske tar jag en tråkdag och tar en tråkbild av det. Nu fick det bara bli ytterligare en testbild med vidvinkelzoomen som jag håller på att köra in.

Det är förstås vidvinkeln som gör att det lutar i vänsterkant.

.

Behovsuppehåll.

Motljus och morgonsol. Även här lutar husen.

En balansgång ljusmässigt. Det kan ju aldrig bli som i verkligheten, men det är roligt att försöka. Det är ju det som är hela syftet för mig, att det ska vara roligt, det är därför jag fotograferar. Nej, inte riktigt förresten, jag fotograferar ju också för att kunna blogga, så jag har något att skriva om. Det är lika roligt att skriva och ännu roligare att göra både och, både fota och skriva. Någon sorts symbios?

Ett sätt att hantera motivet är att fånga det genom fuktigt glas.

Förstora, så ser ni järnvägsspåren.

När vi passerat skyddsglasen på bron över järnvägen kan vi få en överblick.

Där nere finns busshålplatserna där jag jagade hjältar i förra inlägget.

Efter en kort bussfärd klev jag av för tidigt och närmade mig Kista till fots.

.

Nu börjar jag ana dagens skymning utanför fönstret. Kanske dags att ge sig ut i regn och blåst..