(Gatu)foto
i storstad och småstad
men var befinner jag mig nu?

Ibland känner jag att jag befinner mig i ett ingenmansland, fotografiskt sett, var hör mitt fotograferande hemma? Tätortsfotograf, finns det? Egentligen bryr jag mig inte, för jag tar mina bilder ändå, men det är ju alltid roligt att reflektera, det brukar man kunna bli lite visare av, även om man inte kommer till något resultatat. Klassificera vill jag definitivt inte, även om den logiska sidan av mig gärna försöker strukturera för skojs skull, som att lösa ett korsord, ett nöje för stunden, tankar som sedan kan upplösas i intet, men kanske efterlämna några små fragment av minnen, visdom eller bildning.

Jag är ju uppvuxen i storstaden ( i alla fall med svenska mått), även om nästan hela skol- och studietiden spenderades i förorter. Det var inte riktigt staden, den åkte man in till. Så jag bodde i förort när jag började fotografera och det mesta fotandet ägde väl rum när man var ute och reste eller var ute på landet (landsbygden, kanske det heter). Jag trodde jag var naturfotograf, men var inte riktigt bekväm med ordet, tills jag upptäckte att jag var landskapsfotograf.

Jag har bara bott i kommuner som börjar på S!
Stockholm, Sala, och nu Sollentuna.
Storstad(?), småstad och vadå?
Tiden i Sala var till hälften i staden och hälften på rena landsbygden.

Givetvis har åren i Sala satt pår i mitt fotograferande, allt annat vore väl otänkbart. Ett kvartssekel passerar inte spårlöst. Det var ju där jag började mitt intåg i den digitala världen, något som satte fart på mitt min kreativitet, efter flera år i träda. Undrar om jag kan ta sådana bilder i dag?

Var bor jag egentligen?

Ja det blev jag nyfiken på, vad är det för ställe jag bor på egentligen? En förort igen? Gränsen är flytande, jag märker inte när jag går in i Stockholm på väg till jobbet. Det är bara någonstans att bo. Inte så mycket mer, lite av storstadens anonymitet, det finns en del personer jag hälsar på när vi möts, men känner någon, nej inte. Inte sedan sonen flyttade hemifrån. Men det är nära till bussar och pendeltåg som kan ta mig härifrån.

Jag letade vidare:
Sollentuna, Sveriges
6:e minsta kommun till ytan
31:a när det gäller folkmängd
7:e när det gäller befolkningstäthet
Och mer lär det bli, det byggs för fullt
Ändå känns det inte som att kommunen har någon identitet

.

Sala kändes mer överskådligt, men det är här jag bor nu, och därför blir det de bilder det blir, och det är inte lika många som fotograferar här, som det är kring till exempel Slussen och på Söders höjder (där jag ju bott som liten pojk och därför känns lite som hemma, även om det blivit ganska olikt), så egentligen är det mer spännande här. Jag slipper förebilder, jag slipper redan utforskade och sönderfotograferade motiv och det finns nog många motiv kvar, bara jag ser och vågar. Jag har ju inte närmat mig människorna ännu, vare sig det fina folket eller de som befolkar hyreskasernerna. Och känns det som hemma? Jag är nog fortfarande en besökare, en främmande fågel, efter fem år här.

Jag fortsätter nog att vara landskapsfotograf, även om det blir stadslandskap och mänskliga landskap, för det är ju det jag i första hand ser: ljus, former och relationer. Allt annat blir tillfälliga utvikningar, som bara lyckas ibland, men jag försöker.

Vi får väl se vart vägen leder...

.

2012-01-06 16:53   alf109

Tycker du fångat en sorts "Öststatsstämning" i bilderna. Gör sig bra i svartvitt. :)
-afe

Besvara

Svar från janolof 2012-01-07 16:51

De rätlinjiga grå betongkolosserna och de tråkiga ytorna runt om, gör det inget svårt att få sådana associationer, och väljer man sedan rätt vinklar förstärks ju intrycket.

Svara

2012-01-06 17:05   walter-g

Ljus, former och relationer låter bra tycker jag.
Märkligt, i svartvitt blir många stadsdelar och byggnader liksom osminkade och mer intressanta än i färg.

Besvara

Svar från janolof 2012-01-07 16:52

Här är dessutom byggnaderna så osminkade i sig själva, så det inbjuder till svartvitt...

Svara

2012-01-06 19:53   EGW

Jag måste instämma i att Sollentuna verkar sakna identitet. Ett slags ickeplats. Jag tror det blev så när Sollentuna centrum byggdes. Dessförinnan var det mer som en gammal by. Om jag nu minns rätt. Att du kan hitta fotoinspiration på en sådan plats, mitt bland alla trafikleder och modern klossbebyggelse, imponerar på mig. Fast jag har ju bott så där själv, i Vårberg (utanför Skärholmen) och i Norsborg. Men i Norsborg bodde jag i yttersta utkanten av storstaden. Vardagsrummet vette mot en skogbevuxen ås där näktergalen sjön i sommarnatten. Bonnlandet började mer eller mindre utanför min ytterdörr. Där hade jag nog hittat mycket att fotografer, om inte foto legat i träda för mig under den tiden.

Besvara

Svar från janolof 2012-01-07 16:47

Där Sollentuna station ligger, låg ju förut Turebergs station och nu ligger Sollentuna centrum där man förut sa att Tureberg låg. Officiellt heter det väl fortfarande så, men Turebergsidentiteten är nog rätt borttvättad.
På ena sidan järnvägen ligger centrum, på andra sidan Malmvägen med höghus och sociala problem.

Svara

2012-01-06 23:43   Lena Eriksson

Visst är det spännande att reflektera....och spännande med vägar som man inte vet vart de leder...
Sista bilden gillas bäst idag...också! :)
ja, och näst sista är härlig i balansen...

Mvh Lena

Besvara

Svar från janolof 2012-01-07 16:54

Reflektioner är spännande och att fotografera kan vara ett sätt att reflektera på.

Svara