Eld och rök!

Det ryker vid gruvan

Eld och rök

Tjärbränning

Någon deciliter kan detta ge.

Eldar sten?

Nej det är tillmakning...

...också i liten skala.

Bäst att lägga på mer...

Då tog det sig.

.

Han använder också eld...

... men behöver inte så mycket

.

Dags att forma järnet.

.

Eldfängd?

Men det gör sig bättre i mörker.

Vi återvänder till tillmakningen

.

Ett femtontal slag med släggan...

... och stenen är i bitar.

Så bröt man malm innan krutet kom.

Gruvans dagar vid Sala Silvergruva

.

Folket samlar sig

Det är morgon och de första människorna dyker upp kring laven.

Men titta!

Löskefolk i finfolkets möbler!

En stunds lugnt samtal innan allt drar igång.

Jag tror minsann att pastorn förmanar slöddret.

De unga fröknarna har också vaknat.

Och här kommer ett udda par.

Handlarna rättar till det sista

Snyggt stånd, eller hur?

Smeden håller på att få fyr

Bergmästaren med fru har dykt upp.

Besökarna börjar strömma till.

Tror minsann att herrskapsfolket har bildat ett kotteri.

En del tar sig en svängom medan de väntar.

Och inne på receptionen har man koll på läget. Eller?

Leken kan börja, alla är på plats tror jag.

Gruvans dagar, Sala Silvergruva

Konsten att hamna i underjorden
när man egentligen bara skall titta på en lägenhet.

Så är vi då på väg, på vår lilla mini-odyssé i Mellansverige, dottern och jag, men egentligen är ju den första dagen bara en utstickare, eftersom vi återvänder till samma nattläger, gruvan i Sala. Vi har ett ärende. Dotterns nya lägenhet i Sandviken skall inspekteras innan hon säger ja.

Lägenheten fick godkänt och irrfärden kunde börja, för varför åka den kända, stora, raka, bekväma vägen, när det finns smala, krokiga, gropiga och okända vägar? Alltså  valde vi en liten väg och blev snart belönade. Gruvor, stod det på en oansenlig skylt vi passerade och vi triggade snabbt, båda två. En snabb U-sväng och vi kunde komma in på rätta vägar, allt mindre och smalare och grusigare, men plötsligt spikraka. Det började lukta nerlagd järnväg, eller åtminstone upprivet sidospår.

Och där låg den. Gruvan. Undangömd och övervuxen i storskogen fanns månghundraårig gruvhistoria.  Klockan två skulle guiden komma.

Och hon kom.

Åttio kronor fattigare (tillsammans) står vi och lyssnar på henne, tillsammans med andra rödhuvade turister. I bakgrunden kan ni se stollgången som går 265 meter rakt in i berget. Dit ska vi.

Gången byggdes på 1700-talet med tillmakning och krutsprängning, och syftet var att avleda vattnet från de dagbrott som fanns inne i berget.

Det är mörkt i gruvor, men det är väl ingen nyhet...

När man kommit längst in lyser dagsljuset ner genom dagbrotten, och man får i alla fall lite ljus, men exponeringen blev i alla fall snål utan stativ.

För att se hur vackert det var: Åk dit!

Ljus från ovan och vatten neråt ger berget liv och motiv.

Vattenytan nära där vi står, men 40-50 meter under marknivån, men vi är kvar på samma nivå, som vi gick in på.

Fukt och solljus ger sköna gröna mattor i underjorden.

Men bilderna gör aldrig verkligheten rättvisa.

Att hamna på avsiktliga avvägar kan löna sig. Det är överraskningarna som förgyller resan, inte det förutsedda. I alla fall tycker både jag och dottern det. Så vi fortsatte på "fel" vägar tillbaks till Sala.

Smakprov och tjuvtittar

När man inte vet hur man ska göra, kan man ju alltid fuska lite för att få det gjort. Jag har varit ute och rört mig några dagar och samlat på mig några bilder, ja faktiskt fler än bara några, och nu är jag lite trött och inspirationen vill inte riktigt komma, så då bestämde jag mig för att tjuvtitta lite på bilderna. Eller är det kanske en "teaser", ett smakprov på vad som komma skall (eller kanske kommer).

Det började i tisdags, eller var det kanske i onsdags, det beror på hur man räknar. Jag åkte till Sala i tisdags för att möta dottern vid gruvan när arbetsdagen var slut och sedan sov vi i gamla markan, som nu är vandrarhem.

Dagen efter for vi till Sandviken för att inspektera hennes nya lägenhet, eller rättare sagt hon ville titta på den innan hon sa ja. Det gjorde den, hon sa ja.

På tillbakavägen förvirrade vi oss på småvägar och hittade en undangömd gruva

En stund senare hamnade vi 265 meter in i berget, men vad som fanns där får ni inte skåda idag.

Vi hamnade också i en annan avkrok, när mörkret började falla.

Efter ytterligare en vederkvickande natt på Markan hamnade vi i Nora utan att se tre små gummor, men vi fröjdade oss ändå.

Om aftonen irrade vi runt i skogen...

... och hittade inte bara stubbar. Det är ju Bergslagstrakter.

När vi vilat ut i en gammal sovvagn begav vi oss till Pershyttan...

... där det inte bara fanns rör. Mer om det senare...

Plopp sa det, så hade vi hamnat i Värmland.

Och där fastnade vi ett tag vid en annan hytta.

Efter att ha käkat Kina-mat i Degerfors blev det stenigare ett tag...

... innan vi passerade Tiveden på låg höjd...

... men vi hann till vandrarhemmet i Medevi Brunn innan de stängde, så vi fick vila även denna natt.

Nu var lördagen kommen och vi raskade oss hemåt (till Sala alltså) för att hinna till helgens äventyr vid Sala silvergruva

Den första kinesen som kom till Sverige besökte silvergruvan på 1700-talet, och vi ser honom visa vad han skrivit om Sverige.

Men, som sagt, det här var bara en tjuvtitt. Det kommer mera...  i en blogg nära dig.

Vi hann faktiskt med nio landskap på tre dagar och såväl Norrland och Svealand som Götaland. På mindre än 100 mil och en tank bensin. Det är bra med snåldiesel.

.

Det dök upp ett rosa slott, men först gick jag ner till sjön

Min slingriga färd på uppländska vägar ledde mig ner till sjön...

...och i en sjö finns det vatten...

...och det är alltid fascinerande att titta på, i alla fall när det är i rörelse...

...och då kan jag svårligen avhålla mig från att fånga rörelserna. Dessutom var jag alldeles ensam här och jag hörde inga andra ljud än naturens egna. Jag kunde ha stått här hur länge som helst och bara njutit.

Men egentligen var det kanske intressantare att titta åt andra hållet.

Där tronade ett rosa (eller vad ska man kalla färgen?) slott i kvällsljuset.

Ljuset var spännande, så det blev mer än en bild.

Här har jag valt att låta stråna vara skarpa, och byggnaden  lite lätt oskarp. Inget misslyckande alltså, utan ett medvetet val.

Och en tredje variant.

Snart faller mörkret.

Här var det pumpsilhuetten som fångade mitt intresse.

Men till slut var det dags att åka hem.

Men det bästa var nog träden runt slottet. Dom kanske dyker upp någon gång i framtiden när jag sugit färdigt på karamellen.

Slottet? Skånelaholm.