Några bilder sådär på sidan om, lite i förbifarten, när man ändå höll på, och som blivit över, men är för fina för det

Jag använde ju storkameran, inte för den är så jättestor men den är ju större än den lilla, men den lilla var ju med och fick ta lite bilder vid sidan om, när det blev uppehåll och pauser och väntan och det fanns motiv intill som bara väntade på att bli fotograferade. Ett träd till exempel, eller en kyrka, eller en stenmur, eller som här, allt på en gång. Det var väl kombinationen som gjorde det till en bild.

Tuna kyrka tror jag det var, det var inte jag som var kartläsare.

Här var det lugnt och skönt och nästan svävande.

Gamla hus stod här och sov.

Båten verkade också ta det lugnt.

Rastsjön.

Dagen efter hamnade jag i modernare miljö

Det fanns skog där med.

Stadsskogen, Uppsala.

Bilderna är lite biprodukt till min Knally-följetong. Lille PEN tog dem.

Den banala vardagen blir försummad när det händer mycket annat, men samlar man ihop dem blir det en del blandade intryck

Det har ju varit så mycket annat att blogga om den senaste tiden, Knally, besök i Uppsala, utflykter till Bergslagen och allt vad det är, så det vardagliga har jag tappat bort i bloggflödet.  Men helt tomt har det inte varit, så det här får väl bli ett litet uppsamlingsheat med vardagsdramatik.

En morgon såg det ut så här i en av mina tunnlar!

Vad hade hänt? Grönsakskrig! Fruktuppror? Slaget vid Tureberg?

En överblick över olycksplatsen. Kan någon ha släpat dit allt detta.

Jag misstänker att det är något som kommit från ovan, men inte som manna från himlen, jag tror inte manna ser ut sådär. Motorvägen är mer misstänkt, den har släppt ifrån sig en del av det goda som färdas där. Men varför?

Jag vandrar vidare mot gränslandet och låter mysteriet förbli olöst.

Gränslandet?

Ja det är ett utmärkt gränsland där jag ofta passerar, utmärkt med ett gränsröse. Men gränsen mellan vad, en gräns som inte längre finns, men ändå finns det en gräns här. Samma gräns eller en annan gräns? Det är frågan.

Och snart har den funnits här i 50 år, gränsmarkeringen, om nu ingen har flyttat på den i all omdaning häromkring. Men jag tror att den kan stå kvar där den stått, det är inte orimligt att vägen gått just här.

Stockholm stad och Stockholms län, det är ett bra tag sedan den gränsen försvann, numera är de tu ett.

Stockholm ingår ju numera i Stockholms län, det gjorde staden inte när detta restes. Stockholms län var hela länet utom just det som var Stockholm, som var ett ståthållarämbete med  en överståthållare och inte ett län med en landshövding, om jag nu kommer ihåg allt rätt.

Idag är det en kommungräns här, mellan Stockholm och Sollentuna.

En annan gräns

Det färgade staketet är ju också en gräns av ett slag, men det var inte därför jag fotograferade, jag tyckte det var vackert när jag gick förbi, en av de dagliga små skönhetsupplevelserna man kan njuta av när man passerar.

Ljuset som föll så fint gjorde också att jag gjorde ett återbesök hos min gamla vän, trädet.

En pöl och en pojk

Den var så vacker pölen, där den låg och vilade sig efter regnet. Jag kunde inte motstå den. Formen. Speglingen. Linjerna runt om. Det vårgröna. Skuggorna. Det bara måste bli en bild. Jag försökte undvika, men det gick inte.

En pöl.

Men strax kom det lite action som rullade förbi. Med tillhörande skugga.

Tror ni han blev blöt?

Kundvagnar

Kundvagnarna lever ett eget liv och dyker upp både här och där i förortslandskapet.

Här, till exempel.

Varför tar jag då en sådan bild?

Ett svar är enkelt: Den finns där. Det är så här det ser ut. Det är verkligheten.

Men samtidigt kanske det inte är hela sanningen. Jag tycker det är vackert! Inte för att det är asfalt och betong, kvarlämnade kundvagnar som borde vara någon annanstans, skräpigt och så, utan för att det är så fina former, och just nu, också så fint ljus. Folk bara går förbi och ser inte skönheten. Tråkigt.

Sedan kan man ha moraliska aspekter på det hela, men det förringar inte skönheten.

Eller?

Sista bilden, samma tunnel, samma tillfälle, men två andra vagnar, nersvärtade av att någon eldat papp i dem, på valborg. De står fortfarande kvar.

Fult eller vackert? Blir det fulare om man vet sanningen? Och blir bilden bättre eller sämre av sanningen.

Det var inte bara Bengt som gick till fotoaffären...

Hörnet vid Ellens, där kunde man se om någon av de stora farliga grabbarna var ute på trappgränden eller om man skulle våga sig dit. Men det var länge sedan, vid tiden för Ungern-revolten och Suez-krisen, när Ellen själv stod bakom disken i bageriet och  före sputnikens debut på himlen.

Mattia och Micke som hänger i hörnet den här gången ser inte så farliga ut, så jag vågar plåta dem. Men tittar man på kamerorna de har verkar de ha stått här länge, kanske sedan den där gången för länge sedan.

De hade dock inte vuxit fast i kullerstenarna utan  gick  längs Hornsgatan, den  spännande vägen västerut i det besvärliga motljuset.

Motljuset vid Svenska Kort.

För att slippa motljuset gick de in i affären, Eller fanns det andra skäl?

De kanske gick dit för att alla andra gick dit, för att hänga en stund och samtidigt slippa det hemska motljuset, det som har förstört för så många fotografer.

Datorn verkar ha ett spännande innehåll. Häftiga sportbilar? Kameror?  Jag tror båda sakerna var på tapeten, om jag inte minns fel, men inte båda samtidigt.

Micke fröjdas över alla prylarna, eller letar han bara efter en plats att sitta på?

Skönt att sitta när man är trött. Det är inte alla fotoaffärer som har biografstolar till kunderna.

Men så kommer ett befriade skratt.

...och då känns det skönt igen...

...och har de inte gått hem än, så sitter de nog kvar ännu.

Bilder på Bengt
Från Ellens till Gert

Jag hittade några bilder på Bengt i de senaste veckornas bildskörd. De har blivit liggande, eftersom jag haft annat att blogga om, men det är roligt att hitta dem medan de ännu är någorlunda färska.

Vi börjar kavalkaden på Ellens/Tårtan/Puck/Franzens på puckeln, inte dromedarens, men Hornsgatans.

Bengt tar bilder på bilder, dvs han fotograferar fotografier, så det blir bilder av de bilder som finns på väggarna. (Ska jag krångla till det ännu mer?)

Men det går ju inte att vara kvar på fiket hur länge som helst...

...så här har han hamnat på gatan utanför,  vid hörnet mot Maria Trappgränd.

Bengt bakifrån...

...han vandrar Hornsgatan västerut...

..med raska steg?

 Eller går han och pratar?

Han hamnade visst på Svenska Kort...

...och det var det fler som gjorde.

Dags att ta en bild.

Ni har väl observerat att när han fotograferar på Ellens använder han en digital Canon, men när han går ute på gatan har han en Leica runt halsen...

Sol, cyklar och kastanjer
en å, en gata och så Uppsala

Jag befann mig i Uppsala och strosade vidare efter en glasspaus i det sommarlika vårvädret, med en sol som värmde lagom.

Att det finns en orimlig mängd cyklar i Uppsala är väl ingen hemlighet, och här snubblade jag på dem invid Fyrisån, under de blommande kastanjernas djupa skugga. Det var väl först ljuset som fångade mig, ljussättningen var punktvis dramatisk och jag gick fram och tog en bild (men den finns inte med här). Sakta (ja, det tog väl ett antal sekunder) växte sedan  idén fram i mitt fotosinne: cyklar,  en å och kastanjer skulle det bli, och så människor som en sidohistoria.

Hur ska jag nu se på den här bilden. Som jag konstaterat flera gånger är jag nog i grunden landskapsfotograf, inte så att det sitter i generna, men väl i mitt undermedvetna seende och beteende, en landskapsfotograf som försöker fånga staden i sina bilder. Det rena landskapsfotograferandet känns inte lika spännande längre och långsamt transformeras bildsynen..

Några steg framåt och en vridning på kameran så fångar jag in scenen framför bion. Dessutom har jag tur, en röd bil tittar fram vid Norrlands Nation (är det väl?).

Ljuset på framhjulet var det som fick mig att ställa mig här, och kameran vinklade jag så att några kastanjeblommor kom med. Resten följde med på köpet så att säga. Ja, ån skulle vara med också!

Måste man köra med massverkan för att få med cyklarna i bilden? Genom att vända på scenen kunde jag köra med cykel-minimalism och få med mer av biografscenen plus lite mer gata.

Ån och kastanjerna då? Kastanjerna är det inget snack om, gatan är ju prickig av alla droppade blomblad. Ån är det sämre med. Med lokalkännedom kan man ana att den finns bakom fotografen, mer är det inte.

Då får jag väl vända på mig!

Det ser ut att vara soligt och skönt på andra sidan. Jag exponerade efter ljuset därborta, men såg till att det blev tillräckligt med teckning i det mörka på hitsidan för att kunna urskilja cykelkonturerna. Ån finns med och den kan även skymtas i bildens vänsterkant.

Det ska väl vara en slutbild också...

Blicken drogs till allt det röda. Jag tänkte först försöka fånga det på lite längre håll, men när ungdomarna passerade insåg jag att det bara var att följa efter och hoppas att de skulle gå på rätt sida om trädet, och de gjorde de, så då var bilden klar.

Vilken av bilderna som är bäst? Det vägrar jag att fundera på. De hör ihop.

En för alla, alla för en!

Måste jag då skriva så mycket?

Eftersom ordet reflektioner finns i rubriken indikerar jag väl att jag tycker att reflektioner och eftertanke är viktigt, och tankarna blir tydligare om jag skriver ner dem, då måste jag formulera dem explicit och de blir inte bara ofullgångna fragment i hjärnan. Jag blir helt enkelt en medvetnare fotograf, mer medveten om vad jag egentligen gör.

Dessutom är det lika roligt att skriva som att fotografera!