Den banala vardagen blir försummad när det händer mycket annat, men samlar man ihop dem blir det en del blandade intryck

Det har ju varit så mycket annat att blogga om den senaste tiden, Knally, besök i Uppsala, utflykter till Bergslagen och allt vad det är, så det vardagliga har jag tappat bort i bloggflödet.  Men helt tomt har det inte varit, så det här får väl bli ett litet uppsamlingsheat med vardagsdramatik.

En morgon såg det ut så här i en av mina tunnlar!

Vad hade hänt? Grönsakskrig! Fruktuppror? Slaget vid Tureberg?

En överblick över olycksplatsen. Kan någon ha släpat dit allt detta.

Jag misstänker att det är något som kommit från ovan, men inte som manna från himlen, jag tror inte manna ser ut sådär. Motorvägen är mer misstänkt, den har släppt ifrån sig en del av det goda som färdas där. Men varför?

Jag vandrar vidare mot gränslandet och låter mysteriet förbli olöst.

Gränslandet?

Ja det är ett utmärkt gränsland där jag ofta passerar, utmärkt med ett gränsröse. Men gränsen mellan vad, en gräns som inte längre finns, men ändå finns det en gräns här. Samma gräns eller en annan gräns? Det är frågan.

Och snart har den funnits här i 50 år, gränsmarkeringen, om nu ingen har flyttat på den i all omdaning häromkring. Men jag tror att den kan stå kvar där den stått, det är inte orimligt att vägen gått just här.

Stockholm stad och Stockholms län, det är ett bra tag sedan den gränsen försvann, numera är de tu ett.

Stockholm ingår ju numera i Stockholms län, det gjorde staden inte när detta restes. Stockholms län var hela länet utom just det som var Stockholm, som var ett ståthållarämbete med  en överståthållare och inte ett län med en landshövding, om jag nu kommer ihåg allt rätt.

Idag är det en kommungräns här, mellan Stockholm och Sollentuna.

En annan gräns

Det färgade staketet är ju också en gräns av ett slag, men det var inte därför jag fotograferade, jag tyckte det var vackert när jag gick förbi, en av de dagliga små skönhetsupplevelserna man kan njuta av när man passerar.

Ljuset som föll så fint gjorde också att jag gjorde ett återbesök hos min gamla vän, trädet.

En pöl och en pojk

Den var så vacker pölen, där den låg och vilade sig efter regnet. Jag kunde inte motstå den. Formen. Speglingen. Linjerna runt om. Det vårgröna. Skuggorna. Det bara måste bli en bild. Jag försökte undvika, men det gick inte.

En pöl.

Men strax kom det lite action som rullade förbi. Med tillhörande skugga.

Tror ni han blev blöt?

Kundvagnar

Kundvagnarna lever ett eget liv och dyker upp både här och där i förortslandskapet.

Här, till exempel.

Varför tar jag då en sådan bild?

Ett svar är enkelt: Den finns där. Det är så här det ser ut. Det är verkligheten.

Men samtidigt kanske det inte är hela sanningen. Jag tycker det är vackert! Inte för att det är asfalt och betong, kvarlämnade kundvagnar som borde vara någon annanstans, skräpigt och så, utan för att det är så fina former, och just nu, också så fint ljus. Folk bara går förbi och ser inte skönheten. Tråkigt.

Sedan kan man ha moraliska aspekter på det hela, men det förringar inte skönheten.

Eller?

Sista bilden, samma tunnel, samma tillfälle, men två andra vagnar, nersvärtade av att någon eldat papp i dem, på valborg. De står fortfarande kvar.

Fult eller vackert? Blir det fulare om man vet sanningen? Och blir bilden bättre eller sämre av sanningen.

2011-05-25 22:23   RHelena

Pölen ja! Förstår så väl att du inte kunde motstå seirensången från pölen för pölar har en enorm dragningskraft. Vid åsyn av bilden minns jag att visst har jag också pölbilder, det har bara aldrig varit riktigt aktuellt att publicera dem, ens i bloggen, trodde kanske att de inte duger. Eller så är det bara det att de hade blivit bortglömda.

Pojken var nog klok och undvek att cykla in i pölen. Tråkigt för fotografen.

Vardagliga fula ting, typ kundvagnar, äger en skönhet, särskilt när de befinner sig någonstans där de inte hör hemma.

Besvara

Svar från janolof 2011-05-26 19:57

Det blir inte så många pölar numera, men för ett par år sedan, när jag började blogga, hade jag en pölperiod, men när jag ägnat mig åt det ett tag tröttnade jag, men samtidigt hade jag fått ett redskap till i min bildverktygslåda.

Tänk att saker kan bli sköna när de är på fel ställe!

Svara

2011-05-25 22:54   EGW

Gränsmarkeringen verkar skadad i hörnen. Jag undrar om detta är dess ursprungliga plats? På något sätt tvivlar jag. Och varför satte de upp en sådan magnifik och påkostad gränsmarkering år 1962? Tja, det är mycket man inte förstår. Men det är en gåva att kunna se skönheten i detta landskap, jag vill inte kalla den insmickrande!

Besvara

Svar från janolof 2011-05-26 20:02

Den står nog ungefär på den ursprungliga platsen, lite kan den ju ha blivit flyttad när motorvägen byggdes. Varför den stod här? Riksväg 13 (E4 numera) korsade länsgränsen här! Och det var inte ovanligt med sådana här gränsmarkeringar på den tiden.

Skönheten sitter i betraktarens ögon, är det inte så man brukar säga. Det handlar inte om hur det är utan vad man ser i det som är.

Svara