Det blommar i Kista och husen är genomskinliga, vad gör det då att färgerna är hemska och människorna gått hem?
Det blommade utanför mitt fönster på jobbet idag, det är lön(n)löst att förneka det. Och solen lyste på blommorna trots att det är norrfönster. Fönstret går att öppna och jag har en kamera, och då ser det ut så här.
När jag går hem är gatorna ganska tomma, så ska man gatufotografera, blir det tomma gatufoton. Men det gör inget, för jag upptäcker att grannhuset är genomskinligt, ytterväggar, fönster och tak är kvar, men innanmätet är borta. Skalet ska fyllas med nytt innehåll.
Ändå är huset inte mer än drygt tio år gammalt, och nu är det mest fullt av tomhet. Det mesta som syns är bara speglingar och återsken av något som finns någon annanstans. Rena lurendrejeriet alltså. Lita inte på vad du ser i bilden.
Det du ser i den här bilden finns bakom mig, framför mig, till vänster om mig, till höger om mig, långt ifrån mig, men också på andra sidan huset, dit jag inte kan se. Tro inte på vad du ser!
Men det var ju blommor det skulle handla om. Blommande träd.
Men nog är det en hemsk färgkombination i den här bilden, och då tänker jag inte på kamerans färgåtergivning utan på att det inte var harmoniskt i verkligheten heller, ljusblått, lila och ljusgrönt. Bläh!
Och helt folktomt var det inte
Titta, en människa.
Dagfärska observationer med PEN+ 17 mm
Nu behåller man skalet och skräddarsyr innehållet för den nya hyresgästen.
"Darwiniserats", häftigt ord...