Det var här allt började,
men det är fortfarande svårt.
Mest om sippa blommor å sånt

Jag återvände till gamla jaktmarker igår och sådant ger ju igenkännandets glädje. Nu var det i och för sig inte så länge, men det som började här var mitt digitala fotograferande och därmed en ny sorts jakt på bilder.

I vattensystemet kring Sala silvergruva jagade jag ofta bilder, och en ny sorts motiv för mig, speglingar och suddiga bilder, strukturer och färgmönster och allt vad det var. Jag bodde ju nära, så promenaden hit var kort. Ett givande område för gryende digital upptäcktslusta.

Många myggbett har jag fått kring denna vattensamling under sensommarkvällarnas dolska skymningsljus, på jakt efter spännande, mörka, mystiska, sköna stämningar. Här lärde jag mig mycket, inspirerad av andra fotografer på fotosidan som också utforskade liknande världar.

Igår var det vårljust och fint, lövtaket har inte börjat skugga än, och vattenkanalernas  skuggor var inte mörka och dolska. Tvärtom.

Men blåsippor är svåra...

Blåsippor är det gott om här, de gynnas tydligen av den kalkhaltiga jordmånen och bildar bitvis blå hav. I alla fall när man ser dem på håll.  Men de kan vara svåra att fotografera, deras luriga färg är vare sig anpassad till film eller digitala sensorer (eller är det tvärtom?). Och hur fångar man känslan av blått hav.

Jag såg de blå haven när jag passerade med bilen för att inhandla lunchpizza till mig och dottern, som tillbringade påskdagen i silvergruvans reception. När vi ätit drog jag på sippjakt.

Här bildar blåsipporna bakgrund till en vitsippsknopp.

Frågan är om detta är en vit- eller blåsippsbild?

Kan det vara ett indirekt sätt att fånga blåsipporna, genom att bara antyda dem, men låta något annat vara motivet.

Sedan gick jag in för jakt med litet skärpedjup, avsiktligt bländade jag inte ner. Då fick jag i gengäld ganska kort slutartid. Trevligt.  Jag brukar ju ta sådan här bilder på fri hand, gillar det "ögonblickets skapande" som det ger, till skillnad från det tekniskt exakta konstruerandet av en bild med stativ.

Det handhållna gör också att varje bild blir unik på ett annat sätt, jag kan inte återskapa det exakta läget av kamera och armar till nästa bild, eftersom allt är rörligt, och försöker jag är det risk för kramp i armar och handleder...

Det spännande är var man ska placera det tunna skärpedjupet och sedan trycka av i rätt ögonblick.

Det finns lyckade ögonblick, men det finns också många misslyckade ögonblick, där en liten, liten förskjutning spolierar allt. Här innebar digitaltekniken ett lyft för mig, när det gäller denna typ av bilder. Alla de misslyckade ögonblicken kostar inte film, så de kan tillåtas att bli fler.

Här kan fantasin (i alla fall min) upptäcka små figurer i blomman. Det är sådana där fynd som gör en glad när man kommer hem och tittar på bilderna.

Bilderna kan få bli ljusa...

...men de kan också få bli mörka...

... beroende på om det är ljust eller mörkt och beroende på fotografens val av exponering (vilket i sin tur är ett val av uttryck i den färdiga bilden).

Det är fortfarande svårt att fotografera blåsippor. Men jag hade i alla fall tur med ljuset.

Makro 100 mm/2.8 

2011-04-25 17:36   EGW

Det är verkligen fint att blåsippan blivit vanlig igen. Det var en period för några decennier sedan när den var nästan försvunnen från många platser. De där blåa haven är ju fantastiska. Men jag förstår att de är knepiga att plåta, jag har aldrig försökt.

Besvara