Ljusets betydelse för bilden

Att ljuset har betydelse för bild och fotografering är ju ingen nyhet, utan snarast en självklarhet, en sanning som redan de gamla tavelmålarna  kände till. Men när jag valt ut bilderna till dagens blogginlägg var det ljuset som slog mig, eller snarare det olika ljuset. Och så föddes rubriken.

Och har jag satt rubriken får jag väl försöka ro hem det också.

Den första bilden är från min mest svårbemästrade tunnel.  Den var lättare att hantera före uppfräschning och ommålning, innan tak och väggar blev olika blanka och delvis lingon-med-mjölkfärgade, så att man tror att det är färgstick, utan att det är det. Desutom är ljuset fel, taskigt eller bara allmänt dåligt. 

Men i morse lyckades jag få till det hyfsat, eller så hade jag tur. Det tar ju bara några sekunder att passera tunneln och det är ju den tid jag har på mig att leta motiv. Ungefär. Ser jag något spännande saktar jag ju in, eller till och med stannar. Men egentligen är jag ju på väg och ger inte alltid motiven den tid de behöver. Men ändå känns det som jag gett den här tunnelbiten för mycket tid, och inte fått så mycket tillbaks. Granntunneln är mycket givmildare.

Men idag blev jag nöjd med vad jag gjort!

Svartvit? Javisst, annars hade den blivit äcklig.

Men färggrann blev nästa bild, för där  var färgen motivet och färg är ju ljus och ljus var ju himlen, så då får jag in ljuset här med och hur man kan luras med färg och ljus.

Huset är nämligen inte alls det minsta rött, det är huset på andra sidan gatan som är rött, och allt är bara lurendrejeri, en lek med ljusets strålar, en röd fasad som är försvunnen några steg längre bort.

Tro inte på vad du ser. Det kanske är något helt annat.

Ljuset är på antågande och lockar fram vårförälskelserna och bara några steg senare hittade jag det här kärleksparet som vinkade glatt.

Men är dom inte lite tidigt ute?

I morse var det vitt ute, så vitt jag kunde se, men när jag gick hem var det borta tack vare en idog sol, men in på norrsidan hade den inte nått. Inte förrän nu på eftermiddagen.

Ljuset ordnade ett fint ljus- och skuggspel på de frusna bilspåren som knastrade när jag gick där.

Det är kontrasterna som gör bilden och utan ljus inga kontraster. Åter ett exempel på att man måste ha tumme med ljuset (nu börjar jag bli tjatig, men jag måste ju leva upp till rubriken).

Nu när snön är borta och man inte måste pulsa och halka fram är det enklare att ta sig in under broarna och hitta spännande vinklar (och ljus och skuggor och kontraster...)

För att fullborda historien om ljuset avslutar jag med några mörkare bilder, överblivna från förra veckan.

Mörkret faller över broarna,,,

...och det sista solljuset sätter eld på himlen.

Må ljuset lysa över er alla och låt det hjälpa till att skapa fina bilder!

På jakt efter ljuset:

Lille PEN med 17 mm pannkaka

2011-03-29 02:01   EGW

Småmysiga reflexioner! Den röda husfasaden lurade mig totalt tills jag läst texten. Tittar man efter noga så ser man ju faktiskt att det är ett annat hus som speglar sig i fasaden. Detta gör just den bilden extra intressant och märkligt trycker jag.

Den där tunneln undrar jag om jag inte själv hade givit upp för länge sedan. Den lyckas på något sätt se så totalt oinspirerande ut, men kanske är det just det som är utmaningen? Broar gör däremot ofta betongen spännande.

Och så har du plåtat en solnedgång, usch på dig! Men den får passera, eftersom den inte ses över en stilla havshorisont :-)

Besvara

2011-03-29 14:00   janolof

Jag tycker egentligen att broarna är svårare som motiv än tunnlarna. Broarna, just de här alltså, slingrar sig som ormar, och fotovinklarna är inte naturligt givna. Men det är ju förstås både en utmaning och en övning. I tunneln handlar det mer om ljus.

Jag har inte fotat en solnedgång, jag har fotat broar ;)

Besvara