Ibland blir jag riktigt imponerad av mig själv...

...när jag bläddrar igenom min blogg och ser hur många fina bilder jag åstadkommit de senaste veckorna av nästan ingenting,

men det går snabbt över, för att så får jag ju inte vara

• det är ju kameran som gör jobbet
• det är ju inga riktiga bilder jag tar
• det är bara hastverk i förbifarten

och

• jag lägger inte ner någon omsorg
• jag bryr mig bara om att dra ihop bilder till bloggen
• jag strävar inte efter Bilden med stort B
• jag gör det bara för att det är roligt

men det går också över, för jag gillar vad jag gör.

Den här snubblade jag över i morse, innan jag hade hunnit många steg, och vips ryckte det i kamera-armen och kameran åkte upp ur fickan. Ett litet larvigt motiv? Men för mig var det en ögonblickets upptäckt som måste bli till bild. Enklare att ta bilde, än att fundera på om jag borde ha tagit bilden.

Tunnlar finns det ju gott om längs vägen.

Det här är den första jag träffar på när jag går hemifrån, kanske den obetydligaste och ointressantaste av dem alla. Det som kan göra ett motiv och en komposition av tunneln är väl trappan.

Nästa upptäckt var att snön nästan smält bort från gräsmattan inne mellan husen...

... så att det idag gick att ta genvägen diagonalt över gräset.

Jag passade på att ta en bild av det lokala djurlivet. (Ja, det är en fixeringsbild, förstora så kanske det syns.)

Är det inte ganska meningslöst egentligen att larva sig med sådana här bilder? NEJ, tycker jag. Det är inte meningslöst för mig, vore det så skulle jag inte göra det. Framförallt blir det meningsfullt ihop med texten, den föds ju ibland parallellt med med bilderna, ja ibland före bilderna, ibland samtidigt och ibland efteråt. Svårt att veta vad som är vad. Tyvärr kommer jag inte alltid ihåg de fina formuleringarna efteråt. Gubbminnet tar ut sin rätt.

Det jag däremot har konstaterat är att mitt fotograferande allt mer blir ett berättande, i alla fall det här vardagliga fotograferandet, att den enskilda perfekta bilden inte längre är lika intressant för mig. Här på Fotosidan är det ju länge sedan jag la in någon kritikbild eller pool-bild eller annan albumbild. Bloggandet har blivit min väg. För tillfället.

Vandraren, en miniserie i två bilder

Vandraren går in i bilden.

Vandraren går ut ur bilden.  

Slut (på miniserien).

Men texten fortsätter

Jag har ju gått en och samma väg massor av gånger, och vissa motiv har dykt upp många gånger för den trogna läsaren, men ändå finns det sträckor längs vägen, flera hundra meter långa,  där jag aldrig tagit någon bild, Vägarna är tråkiga, husen är fula och det händer aldrig något.

Men idag tog jag en bild längs en sådan sträcka.

Vad har hänt? Varför har den blivit fotograferbar? Jo, hotellbygget sticker upp i fjärran, något händer, stadsbilden förändras och plötsligt såg jag ett motiv. Och de här textraderna fanns i huvudet innan jag tog bilden, för jag gick just och tänkte att här brukar jag inte ta några bilder.

Ibland blir jag inte bara imponerad, utan även förbryllad över vad som händer.

(Dessutom tog jag för många bilder idag, så de rymms inte i det här inlägget.)

2011-03-30 01:36   EGW

Plåta på bara!

Jag gick bet på fixeringsbilden. Är det en liten skalbagge eller något ditåt som är det lokala djurlivet? :-)

Får du inte skavsår på näthinnan av all betong?

Besvara

Svar från janolof 2011-03-30 05:11

Det finns en svart katt borta i häcken ;)

Jag tittar inte så mycket på betongen, så jag klarar mig.

Svara

EGW 2011-03-30 18:58

Ja jäklar, en kisse långt därborta!

Sedan undrar jag hur man gör för att inte titta på betongen när man står inne i en betongtunnel :-)

Svara