Men det är nog träden och skogen som var finast

Jag hade en skön upplevelse häromdagen när jag var till Gåseborg. Vackert väder, fin utsikt, branta klippor och minnen från forntida dagar. Men  det är nog  främst skogen som gör att jag vill återvända. Det var en fantastisk skog och så vänligt sinnad.

Gamla bjässar breder ut sina grenars lövverk som stora naturliga parasoll. Siktar man rätt kan man fånga solen i ett av titthålen.

Barrskogar är ju vanliga i vårt gran- och talltyngda land och jag är mest mest van dem från  vandringar i skogen. Tall och gran och mygg, en svensk trio. Kanske är det  kontrasten som gör att jag blir så förtjust när jag hamnar bland lövträden. Man fascineras av det nya, ovanliga och avvikande.

Men visst är lövskogar vackra...

...men de är svårfotograferade i det fläckiga solljuset. Samma silade sommarljus som skapar allt det vackra när man vandrar där, gör att det blir en svårfångad skönhet. Det  går inte att trycka in skogens rymd i en liten bildruta. Allt blir bara en matt avbild av paradiset.

Det var en vänlig skog skrev jag. Jag kände det särskilt när jag stod i ett glesare parti  av skogen, glesare för det var större träd som inte behövde stå tätt för att få sina långa grenar att bilda lövtaket. Det var tyst. Det var lugnt. Det var underbart. Jag stoppade ner kameran för att inte låta den störa.

Jag bara stod där. Jag njöt. Njöt av tystnaden, njöt av närvaron i lövkatedralen. Och plötsligt talade träden till mig, rasslade i löven lite lätt och fint. En magisk upplevelse.

Men jag blev inte kvar hela dagen, jag vandrade vidare, eller snarare hemåt igen, skogenöppnade sig och jag tog fram kameran igen.

Vandrade på sköna stigar...

genom öppningar i muren...

...men hit kommer jag att återvända...

För här finns fler stigar att vandra.

Kärlekspar i skogen
av skilda slag

Medan jag botaniserat bland torra träd och branta stenar hade det fötroliga paret av ung och gammal hunnit bytas ut mot ett ungt kärlekspar uppe på bergets topp och när jag kom ner i skogen igen hittade jag andra par som bar spår av kärlek.

Det första paret, två av samma ursprung, Skeppshultare klädda i svart båda två, men det ser ut att vara en hane och en hona precis som paret på toppen, som de nog hörde ihop med.

Inte så långt bort, bara en krök på stigen emellan,  hittade jag nästa par.

Också en av varje sort men av olika ursprung och färg, lite mer lekfulla än de förra, som var mer prydligt uppställda.

Och vände jag mig om var det dags igen.

Ett verkligt strävsamt gammalt par som bott ihop i många år, den ena tryggt intill den andra, två hårda överlevare.

Ett annat udda par är stubben och ormbunkssnåret som ser ut att trivas bra ihop.

Det gäller nog också de två mörkstammade till vänster i bilden, ett resligt par som kom med i bilden  "på köpet", så att säga.

De här två däremot verkar nyförälskade, tätt hopslingrade som de tillbringar sina dagar.

Unga fröken Ek och Unge Herr Ekgren, som dom kanske skulle ha hetat i "Löjliga familjerna".

Man kan hitta mycket i skogen...

Allting har en baksida
men Gåseborg har en utsida

Fortsätter min utforskning av Gåseborg, även om det inte var tänkt så. Var på väg att påbörja återtåget till bilen och verkligheten men hittar en stig som går brant nerför,  ner mot vattnet, så den måste ju undersökas. Nyfikenheten tar överhanden.

Stigen går inte  ända ner mot vattnet som jag trodde, den svänger av mot klippan och in nedanför den så man kan gå nere vid bergfoten...

Åt det här hållet, ut mot vattnet visar den gamla fornborgen upp en brant bergvägg, för tusen år sedan sedan ett bra skydd mot fienden, idag mumma för avancerade klättrare.

Riktar vi kameran uppåt ser vi denna vy. Tallarna ser inte så stora ut här nerifrån.

"Sisten upp är en fegis!"

Men vi behöver ju inte se berget som något som skall besegras, vi kan istället njuta av dess mäktighet och skönhet.

Berget och trädet.

Ofta växer det frodigt nedanför sådana här bergväggar, berget skapar ett skyddat mikroklimat om väderstrecket är det rätta.

Berg, stenar, träd och spännande sprickor att undersöka och gömma sig i.

Såg nästan ut som en hare.

Vägen upp?

Säkringarna syns i berget.  Klättrarna har varit här. Jag tog en annan väg. Den upptrampade stigen. Upp till skogen igen.

Kanske vi ses där.

Torra, vita, slanka skönheter
sylfider och nakna väktare
och orden som vägen till kunskap

Torrt kan vara vackert när det åldras med värdighet, det torra som kontrast till det växande, levande, som dansande sylfider där de står.

Eller mer robusta varelser, mer grova i sin uppenbarelse.

"Åt det hållet!"

Jag gillade upprepningen i trädfigurernas rörelsemönster och valde kort skärpedjup för att fånga det, för att undvika allt för mycket risighet i bilden. Oskärpan på det bakre trädet upplöser risighet till skönhet och form.

Det är vilsamt att gå här uppe (jag är kvar på Gåseborg)  i lugn och ensamhet och finna dessa former. När jag väl funnit en form söker ögat vidare och letar fler och att det är det jag gör blir uppenbart nu efteråt när jag tittar på bilderna, eller snarare när jag bloggar och söker sammanhangen. På så vis hjälper bloggandet mig att se och förhoppningsvis utveckla mig som fotograf. När jag väl upptäckt något bär jag ju den erfarenheten med mig på kommande vandringar med kamera.

Jag skriver mig till kunskap och erfarenhet. Lite av en metod. Skrivandet gör bilderna bättre, inte i ögonblicket men på sikt. Hoppas jag.

Som en abstrakt skulptur står den här spanaren och blickar ut över Mälarens vattenytor, kanske i sann efterföljd till vikingatidens människor som levde här uppe, högt över hotande fiender.

Också en torr skönhet, men kanske inte en sylfid, men månne en sylf.

Vad det här är för varelse vet jag inte, men han fick bli svarvit, för formen var viktigare än de distraherande färgerna. Det var också ett sätt att hantera de störande solfläckarna.

Torr och slank men inte sylfid. Varför inte? Jag skrev ju han ovanför bilden!

Här har vi väktaren som står alldeles innanför den inre muren på fornborgen.

Naken i all sin torkade skönhet.

Torrt kan vara vackert. Det handlar om att se.

Och här fanns mer att se. Vänta bara, så får ni se.

Allt är Margeretas fel!

Det var hon som frestade mig och lurade i mig dumma idéer. Ett enda magiskt ord räckte för att tända min nyfikenhet och nu sitter jag här med en hög onödigt vackra bilder som jag måste göra något med. Blogga och berätta, till exempel.

Och det magiska ordet? Gåseborg.

Så jag var ju tvungen att ta mig dit. Vilket gav mig glädjen av en fin skogspromenad i det fina sommarvädret, en njutning alltså. Bara jag och min kamera. Trevligt. Och skogen. Trevligt. Dessutom på vägar jag aldrig förut vandrat, så det blir uppidupptäcksfärd också. Trevligt.

En väg som leder till målet i sommarvärmen. Skärpan medvetet lagd för att betona att vägen leder uppför, in i det okända. Nyfikenheten drar stegen framåt, vad finns där efter kröken. Mera skog förstås, men hur ser den ut och vilka fynd kan man göra?

Skogen är vacker här, så jag är glad att jag blev "hitlurad". Tack Margareta!

Fortsätter mina skärpedjupsexperiment och försöker fånga intrycket av tall. Bilden blev, med sin tudelning, nästan som en triptyk fångad i ett skott, men samtidigt lite rörig, men ändå inte om man ser den som två bilder i en. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den. Kanske är det en typisk Kill your darlings"-kandidat som borde ligga till sig och/eller kastas bort.

Vad svårt det är ibland.

Sedan gjorde jag ett fynd. Någon hade ställt dit ett staffage så jag kunde ta en bild av motljuset uppfångat i det gröna.

Jag kände mig manad att fånga motljuset även på nära håll.

Trampar vidare på stigen och undviker alla skogens faror, nässlorna som girigt sträcker sig efter mina ben, taggbuskarna som är ständigt redo att hugga och rötternas krokben och hittar mänskliga inslag som visar att människor varit här även senare än under vikingatid.

Tunnan står innanför Gåseborg dubbla murar mot landsidan. Välförsvarat en gång i tiden. Närdå? Vikingatid förstås, men de senaste utgrävningarna har visat att folk troligen bott här redan några hundra år tidigare.

Några steg till och jag är uppe på toppen.

En vidsträckt utsikt och en fin plats för ett förtroligt samtal mellan gammal och ung.

När de förtroliga gått hem kunde jag återvända och beskåda  utsikten själv.

Där stannade jag och njöt en stund. När jag fortsatte blev det fler bilder.

Den observante kan se bultar och öglor i klippan. Det är ingen slump att de sitter där. Det är brant ut mot vattnet.

Alla bilder utom den sista tagen med 50 mm och bl 1.8 eller 2.8. Den sista med 10 mm. Där är bländaren inte inressant med det här motivet, det blir skärpedjup ändå. Kamera Canon 40D med cropfaktor 1.6 för den som vill räkna.