Men det är nog träden och skogen som var finast
Jag hade en skön upplevelse häromdagen när jag var till Gåseborg. Vackert väder, fin utsikt, branta klippor och minnen från forntida dagar. Men det är nog främst skogen som gör att jag vill återvända. Det var en fantastisk skog och så vänligt sinnad.
Gamla bjässar breder ut sina grenars lövverk som stora naturliga parasoll. Siktar man rätt kan man fånga solen i ett av titthålen.
Barrskogar är ju vanliga i vårt gran- och talltyngda land och jag är mest mest van dem från vandringar i skogen. Tall och gran och mygg, en svensk trio. Kanske är det kontrasten som gör att jag blir så förtjust när jag hamnar bland lövträden. Man fascineras av det nya, ovanliga och avvikande.
Men visst är lövskogar vackra...
...men de är svårfotograferade i det fläckiga solljuset. Samma silade sommarljus som skapar allt det vackra när man vandrar där, gör att det blir en svårfångad skönhet. Det går inte att trycka in skogens rymd i en liten bildruta. Allt blir bara en matt avbild av paradiset.
Det var en vänlig skog skrev jag. Jag kände det särskilt när jag stod i ett glesare parti av skogen, glesare för det var större träd som inte behövde stå tätt för att få sina långa grenar att bilda lövtaket. Det var tyst. Det var lugnt. Det var underbart. Jag stoppade ner kameran för att inte låta den störa.
Jag bara stod där. Jag njöt. Njöt av tystnaden, njöt av närvaron i lövkatedralen. Och plötsligt talade träden till mig, rasslade i löven lite lätt och fint. En magisk upplevelse.
Men jag blev inte kvar hela dagen, jag vandrade vidare, eller snarare hemåt igen, skogenöppnade sig och jag tog fram kameran igen.
Vandrade på sköna stigar...
genom öppningar i muren...
...men hit kommer jag att återvända...
För här finns fler stigar att vandra.
Blev lite sugen, men idag är för varmt för utflykter
/Bengt