Därför blev jag aldrig mellanformatare,
men först efter en hel del funderande
(och inte ett ord om midsommar)

Klart den första riktiga kontakten med mellanformat var imponerande. Kvalitet. Bildkvalitet alltså, tänker jag på, även om det finns andra kvaliteter också. Men om det handlar om bilder är det ju bildresultatet som är det väsentligaste, även om det finns känsla i andra kvaliteter.

När jag själv började fotografera var småbild det självklara, dels för att det var en småbildskamera jag vann när jag gick i sjunde klass, dels för att läraren som hade hand om skolans fotoklubb var sann småbildsvän (och dessutom Leica-användare). Givetvis var jag medveten om att det fanns 6 x6 och andra, större format, men det var ju gammalmodigt (och det har väl aldrig tonåringar varit mycket för?).

När började jag då fundera?

Det var långt senare, när jag fotograferat ganska mycket och ganska länge, ett par decennier i alla fall, ja lite till faktiskt. Jag ägnade mig mest åt landskapsfotografering och jag hade börjat fundera på bildkvalitet på en högre nivå än tidigare, och inte minst på hur bilderna skulle presenteras. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk heter det ju,  och då gäller det att inte försumma någon länk i processen.

Vid den tiden hade jag lämnat det svart-vita bakom mig, inte för att jag inte gillade svarvitt utan för att jag inte gillade allt mörkrumspyssel, inte själva bildskapandet utan det praktiska runt omkring, en massa jobb som för mig tog bort glädjen från bilderna. I stället var jag helt inriktad på dia.

Dia-bilder skulle ju visas och så småningom kom jag fram till att det var den svagaste länken i kedjan, det som kvarstod att förbättra för att få och ge den rätta upplevelsen av mina bilder, för andra men inte minst för mig själv. Jag var nog den strängaste kritikern.  Någonstans här såg jag första gången en bildvisning med två projektorer, dvs. där man kunde tona över från en bild till en annan. Jag såg också vid några tillfällen Aseas bildspel i Västerås och andra liknande uppvisningar.

Det väckte idéer och gav insikter och ledde till att jag skaffade mig två projektorer. Det påverkade i sin tur mitt fotografernde på det viset att jag inte bara tänkte på den enstaka bilden utan även hade detta med visningen i bakhuvudet när jag fotograferade.

Mellanformat?

Den andra upplevelsen, något senare, var när jag första gången såg ett bildspel med mellanformatsdia, 6 x 6, och två projektorer. Det var häftigt. Dels detta med större fomat och därigenom den större kvadratiska bilden, som i alla fall gav en upplevelse av högre bildkvalitet. Dels det kvadratiska formatet i sig som jag upplevde positivt och skulle passa mina syften. Dessutom får man ju bieffekten att man slipper välja mellan liggande och höjd-format, vilket kan vara (ja är!) störande vid diabilds-visning. Alltid samma format. Det jag istället gjorde var att (nästan) sluta ta stående bilder med min småbildskamera, och gick in för liggande bilder, för mer harmonisk bildvisning.

Varför blev det då inte mellanformat?

Det finns något dom heter pengar och de växer inte på träd. OK, att skaffa en kamera med ett par lämpliga objektiv skulle väl gå an, men det var den mindre delen. Skulle jag dra nytta av tänkandet jag skisserade ovan krävdes det två projektorer för 6 x 6 och där sprang det iväg, speciellt om de skulle synkas och köras ihop. Där fanns ingen amatörmarknad eller halvproffs-lösningar, det var helt enkelt svindyrt.

Så det fick vara.

Men på vägen var det mycket funderingar, men detta inlägg har redan blivit långt, så det blir nog en fortsättning. Vilken kamera blev det som jag inte köpte, t.ex. Och det hängde ju ihop med funderingar på vilken sorts bilder jag ville ta, och hur jag ville ta dem.

Dessutom lät jag bli att köpa en storformatskamera, men det var andra funderingar.

Och idag har jag en halvformats digitalkamera. Kunde man aldrig ana...

En afton, dagen före en afton, på väg hem från Sala
Bilder som är vare sig skrala eller fenomenala

Jag hade skjutsat sonen till Sala, dagen före midsommarafton, då halva Sverige skall till Dalarna. Vi åkte tidig eftermiddag från Stockholm och undvek trafikstockningar, men på vägen hem var de stillastående köerna kilometerlånga på motorvägen, i motsatta riktningen. Jag var glad att jag åkte åt rätt håll.

Dessförinnan hade jag snirklat lite på småvägar för att undvika att möta masrallyt. Aftonen var lugn och skön, men inget var tillräckligt lockande för mit fotoöga. Inte förrän jag såg ett kyrktorn sticka upp ur lövverket på en kulle.

Omgiven av frodig midsommargrön gräsmatta verkade kyrkan sova sin  törnrosasömn. Spåren av användning var små, gräset var knappt trampat, och ingen grusgång ledde fram.

Hur ofta öppnas den här grinden?

Fönster har jag ju svårt att låta bli...

...speciellt när det aftonsolsröda kapellet speglar sig.

Så är det mitt obotliga intresse för former...

...som gjorde att jag bara måste fånga dessa sköna linjer. Den som vill kan ju också fundera på ljuset kring kyrkan i kontrast till mörkret under lövsträden i  bakgrunden.

Bilderna tagna med min Olympus PEN EP-1+zoom, eftersom jag råkade ha den med mig i bilen, men det här är helt klart bilder jag hellre tagit med stora kameran och rejäl spegelreflexsökare. Tror jag kunde fått ur mer av motivet då. Inte bara på grund av sökaren.

På ett sätt är alltså dessa bilder ett led i utforskandet av PEN:ens förmåga (och mitt hanterande av den). Jag börjar ana att mycket av mitt fotograferande handlar om just det: utforskande. Då hjälper bloggandet till, för det är många saker jag förstår och inser när jag ska formulera mig.

Trevlig midsommar på er alla!

När det nu följde med en zoom till kameran ska man väl inte vara så otacksam att man inte provar den åtminstone

Ett zoom-objektiv alltså.

Det ingick i paketet när jag köpte min Olympus PEN, men jag har ju bara använt vidvinkeln hela tiden, men idag tänkte jag att jag måste ju testa zoom-objektivet också.  Jo testat har jag gjort, funktionen men inte användningen.

Så, tänkt och gjort, jag bytte objektiv och gav mig av på promenaden till jobbet. En fotografiskt tråkig väg, efter min sejour till spännande Mariaberget på Söder. Nygjorda gångvägar, nybyggda broar, asfalt och betong. Kan det vara något. Och sand och jord också.

Det här med zoom, jag använder det inte som "zoom"-objektiv, en mer rättvisande beskrivning av mitt förhållande till den typen av objektiv är att kalla det för ett objektiv med variabel brännvidd. Om jag vill bya brännvid gör jag det med en vridning, enklare än att byta objektiv, men jag "zoomar" inte.

Nu valde jag att ställa in det på ca. 35 mm, motsvarande  70 mm på fullformat, dvs småbild (förvirrande om man inte kan historien). Sedan fick det vara där. Så jag jobbade som om jag hade haft fast optik. Skönast så. Ställde om ögonen till kort tele. Lite kärvade de, men inte mycket.

Det fick börja med former idag med.

Den här svängen har ni bara sett med vidvinkel-blick förut. Form och utsnitt blir lite annat och stolparna kommer närmare. Jag kan isolera själva formen från omgivningarna , på ett annat vis.

Den här överblicken hade blivit mycket tråkigare med vidvinkeln.  Människan hade blivit pytteliten och inte bara liten. Lagom stor nu. Synlig.

Nya gångvägen och stora motorvägen.  Motorvägen blir också synlig, perspektivet blir ett annat, och jag kan fånga något jag missat med med vidvinkeln.

Bra för tydligheten med dubbla pilar!

Här bakom gömmer sig ett hål i berget.

Perspektivet blir ju självklart bättre med ett kort tele här.

Väntsoffa till nya busshållplatsen, eller hur är det tänkt?

Här var det den blå soffan och det blå huset jag kunde föra närmare varandra med det här objektivet.

Slusats: Det går att använda tele också, även med den här kameran. Men jag måste ju agera display-tittare, sökaaren fungerar ju bara för 17 mm. Men på det stora hela gjorde jag som jag vant mig med vidvinkeln, ställde bara om ögonen för ett nytt perspektiv.

Ska jag nu bli telefotograf i stället för vidvinkelfotograf? Nä, det tror jag inte, jag vill inte ha något epitet alls. Jag fotar det jag ser. På det sätt som passar mig bäst just då.

Men, jag gillar min PEN!

Det är ju snart midsommarafton, med dags för snurr och dans, så det är kanske bäst att öva.

Jag brukar ju göra lite sådant här kring midsommar för att skildra sommarnattsstämningen, så därför gick jag utanför dörren för att testa, om prästkragarna har lust att dansa även i år.

Ringdans med några solister i mitten

Här tror jag de är mer ute och hoppar.

Sommarnattsstämning?

En vit digitalis ger sig också med i leken.

Den kanske till och med hamnar i extas.

Allt fångat nu i afton, utanför min dörr.

Trevlig sommar på er!

Bilder runt knuten,
varför inte direkt utanför dörren
och med makroobjektiv dessutom

Hakar på runt knuten-trenden som gav mig inspiration att hämta kameran, byta objektiv, öppna bakdörren och titta ut, och vad hittade jag där?

Titta, titta får ni se...

En prästkrage och en digitalis står det där. (Ja, förstora gärna)

Lägger jag mig ner på gräset blir perspektivet ett annat.

Här var'e klöver.

En rodnande skönhet

Och till sist ett litet blygt grässtrå.

Jag brukar inte snacka så mycket teknik kring bilderna, men här är det 100 mm Makro, bländare 2.8 genomgående, och fri hand (ingen IS). Det är så jag gillar bäst att jobba när jag kryper bland gräs och blommor. Ytterst lite efterarbete, en lätt justering av kontrast och en liten skärpning.