På hemväg från Puckeln
efter nappatag med Stenbocken
kan man ju gärna passera Slussen

Slussen ja, högaktuellt just idag genom att kommunalfullmäktige skall fatta beslut om framtiden för denna heta potatis.

Själv passerade jag där i fredags, efter min fototur på puckeln, på jakt efter gamla minnen.  Men sådana kan jag ju jaga i slussmaskineriet också, där jag sprang som liten i alla vindlingar och vrår. Delvis känner jag igen mig, på en del ställen är det alldeles för mycket ändrat.

Här till exempel.  Passagen gonom Slussens lilla galleria är helt främmande fär mig. Vad var det som fanns här? Oberoende av mitt bristnde minne åkte jag ner med rulltrappan. Färgerna här gör att jag snarare tänker på biosalong än passage ner till Saltsjöbanan.

Promenaden hade gjort mig kaffetörstig, så jag satte mig ner en stund och tittade på alla förbipasserande.

Jag tog inte en kaffe med bakelse, det blev latte med kokostopp eftersom det var länge jag åt en kokostopp och kokos har jag älskat sedan jag var liten.

Det kanke inte är världens mest ombonade miljö för ett kafé...

...men utbudet verkar vara rejält.

Stärkt av fikat vandrade jag vidare.

De här gångarna är desto mer välkända för mig.

För att inte tala om Blå Bodarna.

Här har det verkligen blivit öde. Och mörkt. Det är fortfarande många som passerar här, på väg, men inte på väg hit, på väg igenom, så snabbt som möjligt. Här fanns bageri, här hade Åhlen & Holm ett litet varuhus, här var liv, här var rörelse, här var ljus.

För att få luft och ljus gick jag via Skeppsbron få väg till Centralen.

Det var visst något jippo på gång!

Stenbocken då?

Några gamla minnesfragment dyker upp:

"Är det den vilde jägarn,
Som sätter av i sträck?

Ut ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck"

"En syn förutan like:
Han sitter, och hon står. "

Det är minnen som dyker upp när jag hör "Stenbock"

Min pappa kunde stora delar av dikten utantill, ett arv från dåtidens skola. Jag har aldrig läst den, bara hört honom citera den.  Hade det här varit före Googles tid hade en lämplig gissnings lek kunnat vara: Vem var Stenbock, vem skrev och vad handlade det om?

Men nu är svaret enkelt att hitta, så set är inte lika roligt att gissa.

Här var det förstås  Kvarteret Stenbocken det handlade om.

Upp på Hornsgatan igen

Om vi tar oss upp för de pustiga trapporna i Pustegränd hamnar vi i det här hörnet av kvarteret. Blås & Knåda står  det i dag. Norma stod det då, ett mat-(och säkerligen öl-)ställe. Jag fick uppfattningen att det var ett mindre bra ställe, för mamma talade noga om för mig att jag inte skulle gå in där. Annars gick jag in på de flesta ställen och slog mig i slang med personalen. Och på den tiden hade man ofta gott om tid att prata i affärerna.

I samma hus låg också Alberts herrkläder och även där säljs konst numera.

Ett snäpp upp på puckeln kommer vi till 28:an, där jag bodde. I det huset fanns även en speceributik och en damfrisering. I damfriseringen var jag aldrig in som barn (och inte nu heller), men däremot här, i speceributiken.

Lin och fin heter butiken idag och damen därinne var så vänlig och trevlig så jag bjuder på en länk till  butikens hemsida.

Jag gick in och pratade med henne och hon tyckte det var roligt att träffa någon som hade bott i huset och som hade gamla minnen från specerihandelstiden. Tillsammans pusslade vi ihop minnesfragment som jag hade, med information hon hade, och blev båda lite visare på kuppen.

Där bordet står idag fanns disken i den gamla butiken. Kunder till vänster, expediter till höger. Pelaren kommer jag ihåg, den stod mitt i disken. På väggen till höger väggfasta hyllor, och på disken förstås varor i snygga staplar.

Går jag förbi porten och damfriseringen kommer vi till Farbror Kocken.

Men det ser ut att vara andra varor till salu idag. Då rann vattnet längs fönstret för att kyla, som var vanligt då. Farbror Kocken hade alltid en hög vit kockmössa på sig, därav smeknamnet.  Han sålde inte bara kött och korv och andra charkuterier, utan även hemlagad mat. Jag kommer ihåg att på torsdagarna brukade jag gå och handla hemlagad ärtsoppa, medan pappa gräddade plättar, så att maten var klar när mamma kom hem från jobbet. Pappa satt ju hemma och jobbade. Lingonen till sylten plockade vi  i tallskogarna på Södertörn.

Efter det låg det en tobaksaffär, men dit hade jag sällan ärende. Och vad låg det sedan,en sjukvårdsaffär, eller vad var det? Minnet sviker.

Sedan är vi framme vid gathörnet och där sviker inte minnet. Där låg Ellens konditori. Mjölkaffär, bageri och konditorivaror.  Där var jag många gånger och handlade, mjölk och långfranska å sånt. Numer inte okänt på Fotosidan, genom onsdagsträffarna. Och så Tårtan förstås.

Ellens fönster mot Maria trappgränd. Innandömet, med en massa fotografer är redan välbloggat.

Och nu har vi kommit kvarteret runt. Men jag har fått blodad tand. Och det har varit skoj. Kanske ska jag bege mig hit igen och vidga reviret. Eller skall jag ...

   ...ja vi får se

Besvärsgatan och Pustebacken

Söders höjder brukar man tala om och att det är höjder innebär besvär för människorna, när de ska ta sig dit. Det märks (och har märkts) inte minst i det hörn av kvarteret Stenbocken vi nu har hamnat, nedanför Brännkyrkagatsbacken.

Stockholms brantaste gata lär det vara. Brännkyrkagatan har den inte hetat så länge, bara sedan namnrevisionen 1885. Jo, det kanske är ganska länge förresten. Men innan dess hette gatan Besvärsgatan och namnet Besvärsbacken dyker upp redan i början av 1700-talet, så nog har backen varit till mycket besvär genom åren.

En gång i tiden var den mer trafikerad än i dag, eftersom det var rakaste vägen till Hornstull, innan Hornsgatan sprängde sig väg genom berget ovanför Hornstull.

I samma hörn hittar vi också Pustegränd, som den (officiellt) hetat sedan 1947, men det är också ett namn med anor från 1700-talet. Hur länge trapporna funnits vet jag inte.

Här ser vi Pustegränd uppifrån Hornsgatan, precis i puckelns östra ände. Gallerier är det gott om i de här trakterna i dag. Vad jag minns låg det en mjölkaffär här i backen, men också någon annan butik.

Det är en port en bit ner, där kunde man gå in bakvägen till Hornsgatan 26, och komma in på gården, och där fanns i hörnet en liten verkstad, där det ofta var fyrverkeri och luktade lite ovanligt är man gick förbi. Riktigt vad dom gjorde minns jag inte, men plåt handlade det om.

Nerifrån syns det tydligare att det är en trappa. Huset till höger var från början ett sockerbruk men blev sedan bostadhus.

När man går nerför behöver man inte pusta lika mycket.

När man är i det här hörnet möts det nya och det gamla ganska abrupt, ner mot vattnet har man byggt nytt.

Backar man ännu mer blir kontrasten ännu större.

Gammalt och fint, nytt och sjabbigt?

Fast nu har vi kommit i ytterkanten av mitt barndomsrevir. Få se om vi orkar upp för trapporna igen.

Kvarteret Stenbocken - inte bara puckeln
Tobakstillverkning, branta backar och spikplockning

Jag fortsätter flanerandet i mina barndomstrakter. Det är lite spännande att se vad jag hittar.

Nu när vi varit inne i huset där jag bodde kan vi utforska omgivningarna lite mer och titta på hela kvarteret  - Stenbocken. Det ser inte så stort ut på kartan, men man upplever det som mycket större än det är, pga. höjdskillnaden.  Hörnet vid Ellens bageri ligger nära högsta punkten på puckeln, det diagonalt motsatta ligger nästan nere vid Mälarens nivå. Längs en sida löper Brännkyrkagatan med sin backe, längs en annan sida en lång trappa, Pustegränd. Det hörs på namnet att det är jobbigt att gå upp där. Kanske ännu jobbigare innan trappan fanns.

Om vi återvänder till toppen av Brännkyrkagatsbacken befinner vi oss vid porten Maria trappgränd 7. Den var större än andra portar, tillräcklig för inte bara människor utan även för häst och vagn. Den var lite spännande. Där fanns det jämngamla kompisar, men också stora grabbar att vara lite rädd för.

Det fanns en stor gård därinnanför. Till den kunde man också komma om man gick in porten Hornsgatan 32 och gick genom en lång gång. Och inne på gården fanns det ännu en port man kunde gå in i, och som ledde till ett ännu ett hus (och var det inte en gård till?).

Ett ganska stort komplex alltså. Då var det bostäder och det är det än idag, men det finns en äldre historia. Tobakshistoria. Här låg en gång Sveriges största tobakfabrik med ett 80-tal anställda på 1860-talet. Men tillverkningen startade redan hundra år tidigare. Ångmaskin, snuskvarnar och annat huserade i husen mot Brännkyrkagatan. Men det visste inte jag.

Vänder vi på blicken ser vi ut mot Hornsgatan igen, med Maria-kyrkan i fonden. Den röda bilen står vid de inre delarna av Ellens Bageri, därinne där TV-serien "Tårtan" till stora delar ägde rum.

Vi kan också blicka ut över kullerstensbacken, Brännkyrkagatans östliga del. F.d. tobakskomplexet till höger.

Vid backens nedre del finns mycket nybyggt. Där var det skjul och stök och brobygge ("nya" järnvägsbron) och annat. Där gick det att plocka spik som man kunde gå till skroten med och få några öre per kilo. Det gjorde de stora pojkarna. Vi som var mindre fick gärna hjälpa till att plocka. Att plocka spik kunde vara en skojig lek.

Vi kan ju också studera backen från andra hållet.

En rejäl uppförsbacke. 22 % lutning. Kullersten. Jobbigt att cykla uppför. Det går enklast i rännstenen, där stenarna är platta. De stora grabbarna som hade cykel tävlade om vem som kom längst. Inte särskilt långt.

Och uppe på toppen av backen syns det stora trädet från ett tidigare inlägg.

I den korsningen finns också ett mindre träd.

Det fanns inte på min tid, i det här hörnet låg en liten bilverkstad. Nu ligger jorden svart, men den såg ganska nyutlagd ut, så kanske kommer det att grönska här.

Min puckel (3):
Hornsgatan 28. Där jag bodde

Porten var låst och jag kom inte in i det gamla huset där jag bott. Visserligen flyttade jag därifrån 1957 och på den tiden var inte portarna låsta, inte på dagarna i alla fall. Men ändå.

Men jag kan ju i alla fall ta en skarp bild av gubben i porten.

Men på något sätt kom jag in. Någon vänlig själ visste koden.

Och nu stod jag här igen. Efter drygt 50 år. Och det stämde med minnet. Nästan, det brukade stå två cyklar där, lutade mot väggen till höger. Annars stämmer det.

Så var det den lilla gården.

Här stämmer inte bilden riktigt lika bra. Där möblerna står ska det stå två av den gamla tidens stora fyrkantiga soptunnor. Och jag är säker på att det var ett skärmtak över dem. Plåtdörrarna därborta minns jag. Bakom dem fanns källartrappan, en trappa ner i kolmörkret för där fanns ingen belysning, den fick man ha med sig.

Men vad skulle man ner dit och göra? Ved. Det var vedkällaren, och vi hade vedspis i köket som vi eldade i. Kakelugnarna i rummen fungerade inte. Så utöver vedspisen var det fotogen-element som gällde. Och yllestrumpor.

Dörrarna till höger tillhörde speceriaffären i samma hus. Och råttorna tillhörde nog bara sig själva.

Om vi studerar gården i höjdformat ser man våra fönster, de fyra på första våningen. Det var inte ofta någon sol nådde till dem.

Fyra rum i fil: Hall, kök, och två rum. Det innersta var pappas verkstad, han var skräddare. Plåttaket utanför de innersta fönstren vet jag att vi kunde gå ut på. Jag grunnar på varför, var det så att pappa hade satt upp linor som vi kunde hänga tvätt på? Här räcker inte minnet riktigt till. Var vi tvättade? Balja i köket, vatten kunde vi ju värma på spisen. Samma balja som jag kunde bada i.

Samma gamla slitna stentrappor. Här kände jag igen mig.

Och här! Fönstret utanför vår dörr.

Den där blå figuren, den finns fortfarande kvar.

En trappa upp var den röd

Jag minns att jag tyckte det var finare här uppe.

På översta våningen, vindsvåningen, bodde en ensam gammal dam. Hon hade ett rum. Köket bestod av en kran, en slasktratt, och en bänk med ett gaskök, ute i trappuppgången. Samma standard som vi hade, men vi hade det inne i lägenheten.

Det var roligt att kunna titta inne i huset. Tack, anonyme hjälpare.