Ja, det blev ju bilder igår också, på väg till jobbet, men de kommer först idag.

Som sagt, det är inte alltid mina dagliga betraktelser blir dagsfärska, men egentligen gör det inte så mycket efter som de ofta är tidlösa.

I går var förgårdagens skarpa skuggor borta, eftersom ett stort diffussionsfilter seglat upp på himlen, men det gör ju inte så mycket för fotograferingen, eller jo det gör det, det blir annorlunda, skuggorna som formelement försvinner liksom eventuellt besvärande motljus, och med lite fukt påverkas ju också färgmättnaden, inte minst den gula färgen på plantorna i den här bilden.

Invid lekparken står duschen och väntar och pekar ut riktningen mot sommar och sol och vattenlek

Lite längre bort hade vårstädningen skapat ett formtillskott som givetvis måste dokumenteras. En tråkig asfaltremsa blev plötsligt levande.

Här hade något skeende kvällen innan lämnat kvar minnen, som fåglarna botaniserade i, innan jag närmade mig. Det såg så skräpigt ut att jag tog bort färgen.

Intill skräpet står två bastanta tallar. Ja , de är ju fler, men de kom inte med på bilden. Det gjorde däremot en liten cyklist. (Jo, jag väntade in honom, innan jag tryckte)

Och jag avslutar gårdagens betraktelse med en trädexplosiv vårkänsla

Och dagens bilder?

De är fortfarande i kameran, men jag tror de är bättre.

Noterat med Olympus PEN + 17 mm

Jag gick ju hem också...
...i vackra aftonsolen...
...kanske har jag blivit beroende

... i går alltså.

Här växer det mot skyn och aftonsolen lyser på bygget.

46 våningar (eller något sådant, mitt minne är kort numera) ska det visst bli. Ett hotell.

Men här blir jag förvirrad.

Vart ska jag gå?

Mera aftonsol på bygget.

Nära till el får dom. Kraftledning utanför fönstret. Och motorväg.

Blandljus

Passagen under motorvägen alldeles intill hotellbygget.

På håll syns bygget också.

Byggkranen sken som guld i solen.

Hm, det blir som ett gift det här, när jag börjat gå igen. och har kameran med mig. Jag måste fotografera och jag måste blogga 0m det. Finns det någon avvänjningskurs?

Ha en bra dag. Nu ska jag gå igen.

I morse lyste vägen till jobbet av vår

Vårsolen sken och allt var ljust, det var morgon och folk var på väg.

Till salu! Någon som vill köpa resterna av  en en stor snöhög. Nästan så man tror det snöat mer sand än snö i vinter.

Vissa saker jag passerat massor av gånger utan att de fastnat på bild, men idag blev det.

Den hemlighetsfulla blå dörren, som ibland släpper ut en gammal farbror, har jag sett.

Mina tunnlar brukar bli mörka, men idag var det vårljus, vårsol...

En ljus tunnel till dem som tycker jag gör mörka bilder, men också som en hyllning till våren.

Sen var det det här med kompositioner som jag bara ser när jag går förbi och måste pröva.

Snart kommer all grönskan och då ser det annorlunda ut. Trädets täta bladverk lägger ofta skugga här.

Och så måste jag ju få ta en vitsippsbild, när de är så många...

En annan bild av våren får man här vid vägkanten i skuggan av motorvägen.

Brunt och grått, också en bild av våren innan den riktigt kommit igång.

Men bara en meter därifrån...

Här lyser vårens växtkraft, här ska blommas och bladas!

Några noteringar från morgonens väg till jobbet med min lilla PEN-tecknare.

(Bilderna från hemvägen fick inte plats i detta inlägg)

En vägkrök, mer behövs inte
för då kan man stanna

När jag kör mellen Vallentuna, där min gamla mor bor, och Sollentuna, där jag bor, kan jag köra stora, snabba, enkla, tråkiga vägen eller smala, krokiga, trevliga grusvägen som ringlar sig fram genom landskapet på samma sätt (och ofta på samma plats) som stigarna gick på vikingatiden.

I snart sagt varje kurva kan man stanna och hitta motiv (med reservation för att bilen ska få plats förstås, så egentligen ska man ju cykla). Så idag roade jag med att fota där det egentligen inte finns självklara motiv. Men alltid hittar man något.

En stock som vilar sig på en sten. Fast tittar man närmare är det nog en gammal stolpe som somnat in. Tur att det fanns en kudde att luta huvudet mot då.

Och här har tre gamla kompisar tagit sig en ftermiddagslur.

Där borta lyser solen, medan den gamla trotjänaren får nöja sig med skuggan i en avkrok.

Maskrosbarn? Hittade jag vid gaveln när jag kom hem.

Olympus PEN + 17 mm vidvinkel

Skärpedjup, behövs det?
- jag bytte kamera och objektiv
och stack näsan i växtligheten.

Så här års brukar jag få lust att lägga mig ner i gräset när jag ser de små färgfläckarna, färska gröna blad och strån som sticker upp och blå och gula prickar som lyser. Och idag ryckte det till, det var dags. Jag bytte ut PEN:en mot systemkameran med makro på och la mig platt, så där som jag gillar, på magen med armbågarna i marken som stöd, bländaren på 2.8 för att slippa onödigt skärpedjup. Och så tittar jag, justerar läget, vrider på avståndsringen, justerar skärpan och skärpeläget både med den och med kroppen och trycker ibland på avtryckaren och exponerar.

Kroppsligt närmare kameran och fotograferingen än så, kan jag inte komma. Jag gör det lika mycket för själva fotograferandet och upplevelserna i sökaren, som det eventuella bildresultatet. Ibland blir det bara pannkaka, och en viss besvikelse insmyger sig när jag ser bilderna efteåt, men det förtar inte njutningen av att ligga där. Och ibland blir det pangbilder, men oftast något däremellan.

Man bör nog klicka på bilderna för att verkligen se hur de ser ut

En vattendroppe i ett daggkåpe-blad var det första som fångade mig idag. Det är bäst att fotografera dem innan man lagt ner magen på dem för då förstörs motivet. Och så blir man blöt om magen.

Sedan var det en knopp á la viva som fångade mig, innan jag fångade den på bild. Som sagt är inte skärpedjupet onödigt stort, allt för att få det uttryck jag vill ha.

En annan viva, med annan vinkel och annat ljus.

Ett mer kvistigt motiv, där det egentligen är de oskarpa kvistarna som är intressantast, tycker jag.

Sedan övergick jag till att enbart bli gräslig. Grässtrån, men också en ytterst oskarp Scilla som bidrar till det blå.

Här är inte oskärpan lika påtaglig, men den finns där, och här får jag erkänna att jag dragit lite i färgspakarna för att få intrycket.

I gräset med 100 mm macro och bländare 2.8

Inte i något försök att avbilda, utan att skapa

(och ha roligt, vilket är det viktigaste)