Skärpedjup, behövs det?
- jag bytte kamera och objektiv
och stack näsan i växtligheten.

Så här års brukar jag få lust att lägga mig ner i gräset när jag ser de små färgfläckarna, färska gröna blad och strån som sticker upp och blå och gula prickar som lyser. Och idag ryckte det till, det var dags. Jag bytte ut PEN:en mot systemkameran med makro på och la mig platt, så där som jag gillar, på magen med armbågarna i marken som stöd, bländaren på 2.8 för att slippa onödigt skärpedjup. Och så tittar jag, justerar läget, vrider på avståndsringen, justerar skärpan och skärpeläget både med den och med kroppen och trycker ibland på avtryckaren och exponerar.

Kroppsligt närmare kameran och fotograferingen än så, kan jag inte komma. Jag gör det lika mycket för själva fotograferandet och upplevelserna i sökaren, som det eventuella bildresultatet. Ibland blir det bara pannkaka, och en viss besvikelse insmyger sig när jag ser bilderna efteåt, men det förtar inte njutningen av att ligga där. Och ibland blir det pangbilder, men oftast något däremellan.

 

Man bör nog klicka på bilderna för att verkligen se hur de ser ut

En vattendroppe i ett daggkåpe-blad var det första som fångade mig idag. Det är bäst att fotografera dem innan man lagt ner magen på dem för då förstörs motivet. Och så blir man blöt om magen.

 

Sedan var det en knopp á la viva som fångade mig, innan jag fångade den på bild. Som sagt är inte skärpedjupet onödigt stort, allt för att få det uttryck jag vill ha.

 

En annan viva, med annan vinkel och annat ljus.

 

Ett mer kvistigt motiv, där det egentligen är de oskarpa kvistarna som är intressantast, tycker jag.

 

Sedan övergick jag till att enbart bli gräslig. Grässtrån, men också en ytterst oskarp Scilla som bidrar till det blå.

Här är inte oskärpan lika påtaglig, men den finns där, och här får jag erkänna att jag dragit lite i färgspakarna för att få intrycket.

 

I gräset med 100 mm macro och bländare 2.8

Inte i något försök att avbilda, utan att skapa

(och ha roligt, vilket är det viktigaste)