En vägkrök, mer behövs inte
för då kan man stanna

När jag kör mellen Vallentuna, där min gamla mor bor, och Sollentuna, där jag bor, kan jag köra stora, snabba, enkla, tråkiga vägen eller smala, krokiga, trevliga grusvägen som ringlar sig fram genom landskapet på samma sätt (och ofta på samma plats) som stigarna gick på vikingatiden.

I snart sagt varje kurva kan man stanna och hitta motiv (med reservation för att bilen ska få plats förstås, så egentligen ska man ju cykla). Så idag roade jag med att fota där det egentligen inte finns självklara motiv. Men alltid hittar man något.

En stock som vilar sig på en sten. Fast tittar man närmare är det nog en gammal stolpe som somnat in. Tur att det fanns en kudde att luta huvudet mot då.

Och här har tre gamla kompisar tagit sig en ftermiddagslur.

Där borta lyser solen, medan den gamla trotjänaren får nöja sig med skuggan i en avkrok.

Maskrosbarn? Hittade jag vid gaveln när jag kom hem.

Olympus PEN + 17 mm vidvinkel