Den nya kameran fungerar...
...och det dög till en vardagsblogg

Vardagsbloggar har det inte blivit några från mig på länge nu. Dels har jag ju varit upptagen med silvergruvedagsbloggerier, men också är det länge sedan jag gick min dagliga vandring till och från jobbet, eller gick några längre sträckor över huvudtaget. Jag har en hälsena som säger ifrån, så jag är lika svag som Akilles nu. Och utan promenader, inga flanörsbilder.

I stället har jag cyklat till och från jobbet. Det går alldeles för fort. Man hinner inte tänka färdigt. Och jag tar inga bilder. Händerna är så att säga reda upptagna.  men idag hängde jag hykameran runt halsen och stoppade in den inanför västen. Nåja, innanför fleece-tröjan i alla fall. Tänkte undersöka om det går att cykelfotografera .Det blev i alla fall så det räckte till ett funktionstest och till ett enkelt bloggeri.

Det börjar förstås med en välkänd favorit. Tunnel 2 hemifrån räknat.

På andra sidan tunneln når jag snabbt favoritpölen.

När jag klivit av utanför jobbet,  prövade jag att fota utan cykel. Det gick det med.

Den kan ta oskarpa bilder också. Bra!

Därnere satt en ensam individ.

Jag fotograferade honom.

En tunnel till blev det på vägen hem. Alldeles innan jag var framme. Före dess gällde det bara att överleva den lokala regnskuren som hade siktat in sig på min nya kamera.

Det fungerar med höjdformat också.

Polisen har parkerat sina fordon prydligt.

Utanför min dörr står ett äppelträd. Det får avsluta dagens text.

Kameran fungerade. 

Q.E.D.

För att nu inte tala om känslan...

Bilderna tagna med Olympus PEN

+17 mm pannkaka 

Men om jag nu skulle byta kamera...
den vanliga höstångesten?
och befrielsen

Förra hösten, fast lite senare, skrev jag ett inlägg som började så "Men om jag nu skulle byta kamera...".

Jag funderar på om det är grubblerier som dyker upp varje höst vid den här tiden, när det inre mörkret sprider sig i kroppen och sinnet. Eller är det bara utlöst av kameratillverkarnas nylanseringar? Då gäller det att ha motgift. Kunskap är ju ett motgift, att veta att jag inte behöver. Men nej, det räcker inte, för det handlar inte om logik, på den nivån kan jag avfärda det direkt.

Min stora kamera är jag helt nöjd med, ser ingen anledning till att ha något nyare, snabbare etc... Snarare har den onödiga funktioner. Onödigt snabb. Varför ska den kunna ta flera bilder per sekund? Så ofta fotograferar jag inte. Och en massa annat.

Lillkameran då. Den är snart fem år, men fortfarande lika liten nätt och behändig, går att ha i fickan, tar fortfarande  lika bra bilder åt mig. På min tyska påskresa, som jag bloggade om här i våras, var det bara den som var med, min S70. Ok, när det blir mörkt då, högre än ISO200 ska man inte gå, där kunde den vara bättre. Men då finns ju LX3 som ett bättre, men lika behändigt alternativ. Och S-serien är pånyttfödd, med S90 som är lika behändig men med bättre mörkerseende, men varför ska man skaffa något som är nästan det man redan har.

Grubbel, grubbel...

Men då kom den, räddningen. Det blev kärlek vid första ögonkastet, precis som för 36 år sedan, en kärlek som varade nästan 30 år, men med tiden blev för analogt omodern när jag klev på digitaltåget.

Ja, det kändes helt rätt. Jag köpte mig fri från beslutsångesten genom att handla.

Och nu är batteriet laddat, så nu måste jag bara prova!

Kanske är det inte berättelser det handlar om - det kanske är möten

Det fungerade  i uppförsbacke också!

Att få idéer alltså. Man måste inte rulla och njuta för att hjärnan ska producera, det funkade även uppför, även om motlutet var obetydligt. Och den nya tanken som dök upp, var att det kanske varken är bilderna eller berättelsen som är det väsentliga, det kanske är mötet.

Eller ska jag säga mötena, för här är det ju en hel kedja av möten. Fotografens möte med motivet. Berättarens möte med verkligheten som ger en berättelse, i ord eller bild, eller ord och bild. Och så berättelsens möte med läsaren och betraktaren. Om det hela lyckas kan det bli ett möte mellan motivet och mottagaren. Upplevelser, känslor och synintryck som vi kan dela, genom denna kedja av möten.

Det är då fotografin fungerar som bäst, när jag i en bild kan uppleva allt detta, eller i en berättelse. Det är kanske påverkat av när jag som tonåring började intressera mig för fotografering. Bra bilder förekom då ofta i berättande sammanhang, i bildtidningar med goda skribenter eller i fotoböcker med upphovsmän som kunde hantera både penna och kamera. Jag tänker till exempel på Svante Lundgren som tidigt fångade mitt intresse, eller senare Sune Jonsson. Där står berättandet, eller om man så vill det dokumentära, i centrum. Bilderna är bra som solister, men växer med texten. Och är det inte en hel rad möten som de två förmedlar i bilderna?

Kanske är det alltså möten jag är ute efter med mina bilder? Ja, kanske det, men samtidigt handlar det ju om själva njutningen att fotografera, den delen av hantverket älskar jag. Men när jag kan hantverket vill jag ju använda det till något. Men till vad?

En tänkare i möte med världen?

Kanske förvirrad av allt han ser och upplever?