Men om jag nu skulle byta kamera...
den vanliga höstångesten?
och befrielsen
Förra hösten, fast lite senare, skrev jag ett inlägg som började så "Men om jag nu skulle byta kamera...".
Jag funderar på om det är grubblerier som dyker upp varje höst vid den här tiden, när det inre mörkret sprider sig i kroppen och sinnet. Eller är det bara utlöst av kameratillverkarnas nylanseringar? Då gäller det att ha motgift. Kunskap är ju ett motgift, att veta att jag inte behöver. Men nej, det räcker inte, för det handlar inte om logik, på den nivån kan jag avfärda det direkt.
Min stora kamera är jag helt nöjd med, ser ingen anledning till att ha något nyare, snabbare etc... Snarare har den onödiga funktioner. Onödigt snabb. Varför ska den kunna ta flera bilder per sekund? Så ofta fotograferar jag inte. Och en massa annat.
Lillkameran då. Den är snart fem år, men fortfarande lika liten nätt och behändig, går att ha i fickan, tar fortfarande lika bra bilder åt mig. På min tyska påskresa, som jag bloggade om här i våras, var det bara den som var med, min S70. Ok, när det blir mörkt då, högre än ISO200 ska man inte gå, där kunde den vara bättre. Men då finns ju LX3 som ett bättre, men lika behändigt alternativ. Och S-serien är pånyttfödd, med S90 som är lika behändig men med bättre mörkerseende, men varför ska man skaffa något som är nästan det man redan har.
Grubbel, grubbel...
Men då kom den, räddningen. Det blev kärlek vid första ögonkastet, precis som för 36 år sedan, en kärlek som varade nästan 30 år, men med tiden blev för analogt omodern när jag klev på digitaltåget.
Ja, det kändes helt rätt. Jag köpte mig fri från beslutsångesten genom att handla.
Och nu är batteriet laddat, så nu måste jag bara prova!
/Gunnar
//Peter
Spricker ju av nyfikenhet