Kanske är det inte berättelser det handlar om - det kanske är möten
Det fungerade i uppförsbacke också!
Att få idéer alltså. Man måste inte rulla och njuta för att hjärnan ska producera, det funkade även uppför, även om motlutet var obetydligt. Och den nya tanken som dök upp, var att det kanske varken är bilderna eller berättelsen som är det väsentliga, det kanske är mötet.
Eller ska jag säga mötena, för här är det ju en hel kedja av möten. Fotografens möte med motivet. Berättarens möte med verkligheten som ger en berättelse, i ord eller bild, eller ord och bild. Och så berättelsens möte med läsaren och betraktaren. Om det hela lyckas kan det bli ett möte mellan motivet och mottagaren. Upplevelser, känslor och synintryck som vi kan dela, genom denna kedja av möten.
Det är då fotografin fungerar som bäst, när jag i en bild kan uppleva allt detta, eller i en berättelse. Det är kanske påverkat av när jag som tonåring började intressera mig för fotografering. Bra bilder förekom då ofta i berättande sammanhang, i bildtidningar med goda skribenter eller i fotoböcker med upphovsmän som kunde hantera både penna och kamera. Jag tänker till exempel på Svante Lundgren som tidigt fångade mitt intresse, eller senare Sune Jonsson. Där står berättandet, eller om man så vill det dokumentära, i centrum. Bilderna är bra som solister, men växer med texten. Och är det inte en hel rad möten som de två förmedlar i bilderna?
Kanske är det alltså möten jag är ute efter med mina bilder? Ja, kanske det, men samtidigt handlar det ju om själva njutningen att fotografera, den delen av hantverket älskar jag. Men när jag kan hantverket vill jag ju använda det till något. Men till vad?
En tänkare i möte med världen?
Kanske förvirrad av allt han ser och upplever?
Hur är det nu Buber sa,
"Allt verkligt liv är möte"
Kan bara hålla med - med eller utan kamera, gärna med. :-)
Nej, ett möte i bild och ord är nog att föredra här. Som den bildade man jag anser mig vara, önskar jag dig en god uppförsbacke!! Skrifligt talat. /Peter