Långa farbrorn, men ingen liten Anna (tror jag)

...fortsättning på gruvföljetongen  som börjar här

Gruvans dagar i Sala fortsätter. När vi skildes åt sist hade vi siktat en misstänkt långbening. Nu kan vi konstatera att vår misstanke inte var helt felaktig.

Ett blandat sällskap. Två akrobatiska typer, en långdragen figur och så hon till höger som snarast är utbredd och kräver mycket markyta. 

Långbeningen blandar sig med mängden...

... men skiljer ju sig väl från mängden. Är det inte svårt att konversera.

Nä men hallå, den där dörren är inte gjord för dig! Han försöker ta sig in på receptionen! Tror ni han lyckas?

Jo, han tog sig in.

Lite lågt i tak kanske.

Och nu, nu försöker han ta sig in i personalrummet.

Är han kaffetörstig?

Nä, han kom ut igen...

...för plötsligt dök bena upp igen bland marknadsstånden.

Bäst att rätta till hatten. Det kommer visst unga damer på besök.

Vilka stooora fötter du har!

Vad händer nu?

Roligt att springa...

Men alllt roligt har ett slut och så även mötet med långa farbrorn.

Här vandrar han iväg

Fortsättningen på berättelsen

Dansande herrskap, slödder och en långbening.

Fortsättning. Här börjar historien

Väl uppe i sommarsolen, efter novemberkylan nere i gruvan, hamnar jag mitt i borgerskapets herrskapsdans, där paren följer det aktuella sjuttonhndratalsdansmodet i en Anglaise.

Men hallå hur ska jag ta mig fram här, då?

Jo, det gick ju bra, här kommer vi...

På andra sidan grusplanen har Slöddret parkerat...

...och studerar findansen på håll.

Så här gör dom, vad fåniga dom är...

Lite retsamma är dom allt.

Och i ett annat hörn står de här figurerna, men en rymdes inte i bilden.

Vi får nog titta närmare på honom här i näästa avsnitt .

Sovande slashasar, galna käringar, ihävare, fatare och andra...

Fortsättning. Här börjar historien

Så är jag då nere i gruvan igen och går ensam framåt i den slingrande gången, och vad är det första jag snubblar  på? En sovande slashas!

 Vakna Jonas innan någon kommer och får se dig!

Jonas lyckades somna i sin kärra på många ställen i gruvgången och gjorde praktfulla uppvaknanden när det kom en grupp besökare förbi, och höll i bland på att skrämma livet ur dem.

"Snälla ni, berätta inte för någon. Det är så jobbigt och jag blir så trött, måste slita hela tiden..."

Besökarna blir nästan som små spökfigurer där de vandrar i halvmörkret.

Bergbrytaren Jan "Geten" Harfves blir också lite spöklik där han står och bryter loss bitar av det spruckna berget.

Hjälp, en galen kärring...

Kvinnor får ju inte komma ner i gruvan, men ändå lär det finnas en galen kärring som irrar omkring här nere. Hon får inte vara här och ingen vet riktigt hur hon kommit hit...

Det lär vara så att hennes make förolyckades i gruvan för något år sedan, men hon är övertygad om att han lever och letar efter honom, och ropar så att det ekar i bergssalarna. Likaså när hon sjunger sina klagosånger.

Det lär finns de som sett henne springa förbi...

...medan andra menar att man kan hitta henne sitta och sörja.

Men plötsligt försvinner hon fort. 

Längst in i gruvan sitter ihävaren Olof Ortman och värmer händerna på facklans eld

 Men när besökarna kommer förbi reser han sig och berättar att vi befinner oss  vid Kristina-sjön, 155 meter lodrät under Kristinalaven uppe på markytan. Han berättar också att det är ytterligare 100 meter vatten, ner till schaktets botten. Han berättar sedan animerat om hur gruvdrängarna liftade med tunnorna som hissades upp och ner i schaktet.

(Ihävaren har ni förresten redan träffat, vid ett köksbord i första avsnittet av följetongen.)

Vi kan ana av ljuset till vänster att det är vackert ut över sjön, men vi vänder och går tillbaks igen.

På vägen ut träffar vi "Geten" igen.

Och när han kan hålla sig still ser vi även Fataren Olof Larsson Sten att fastna på bilden. Fatarens uppgift är att lasta de lossbrutna stenen på fat som kan hävas i kärrorna (om Jonas orkar hit och inte somnar på vägen)

Innan jag åker upp med hissen passar jag på att gå in i Viktoriasalen där det för dagen finns kafé.

Eftersom salen är uppvärmd immar min kamera genast igen, när jag kommar in efter ett par timmar i kylan. Resultatet blir en lätt softad bild.

 Njut av kaffet tills nästa avsnitt kommer ( till nästa avsnitt ).

Bland slödder och mörker

Fortsättning. Här börjar historien

När vi skildes åt hade Dr Geraldius och hans medhjälpare fått slödder på besök, närmare bestämt av Slödder å Skarn, ett pack från en annan gruva, den i  Falun.

Nyfiket studerar de doktorns arsenal av hjälpmedel, men betraktar man det närmare så är det nog munvädret som är det verkningsfullaste. Men det är klart, att ha varit Livmedikus åt Stormuftin av Konstantinopel kan ju verka imponerande.

Men jag tycker nog att de ser lite misstrogna ut. Fnyser, spottar snus och skakar på huvudet åt eländet.

Grova i mun är de också. Och skrattar åt det. Klart ouppfostrade.

Nu har Herr Bergmästaren blandat sig i leken också. Med föraktfull avsmak kör han bort packet  från herrskapsfolkets promenadplats.  Men jag tror nog inte han blir av med dem så lätt.

Själv tyccker jag det är dags att fly solen och söka sig ner i gruvans svalka. Det är jobbigt att fota med alla skarpa kontraster som solen ger. Dessutom är dett svettigt när man är väl påklädd. Denna dag var ju en sådan dag när det rapporterades att det närbelägna badet var full med folk. Förstår dom inte att gruvan ger bättre svalka än ett bad? Och dessutom slipper man bli solbränd.

Sagt och gjort. In i gruvhissen för fem minuters färd ner i berget.

Det är intressant att titta ut genom fönstret, även om det man mest ser är fukt och en mörk bergvägg.

Nere på 155-metersnivån sitter en av gruvdrängarna och väntar på hissens nedkomst och en ny laddning besökare.

Det är inte mycket ljus härnere. När man kommer ut ur ljuset och in i gruvmörkret ser man nästan inget, innan ögonen hunnit vänja sig lite mer. Och inte ens då ser man så mycket. Kameran ser mycket mer av former och färger, men det kräver exponeringstid. Några sekunder och uppåt. Den värld man upplever är gråare, men ändå vacker.

Så här ser det ut när man tittar mot hiss-schaktet, när hissen inte är där. Ja, kanske ser man ännu mindre.

Men gruvdrängens värld lyses upp när en av hissarna kommit ner och släpper ut sin last av besökare.

Besökarna väkomnas ner i gruvan, men får också några allmänna förhållningsorder som är viktiga att följa. Det gäller att hålla sig väl med Gruvfrun så att ingen olycka händer. Knacka tre gånger i väggen är ett måste, för att vara på säkra sidan. Och inga kvinnor nere i gruvan, det var inte lämpligt. Därför är alla gruvarbetarna gruvdrängar. Och sist men inte minst: vissla inte i gruvan. Det är definitivt olämpligt om man vill undvika olyckor.

Sen finns det också modernare säkerhetsbestämmelser, som att alla ska ha hjälm i gruvan.

Nu får ni vänta här i mörkret tills vandringen fortsätter.

Och det gör den här

Vad är det för folk som är ute och går?

Fortsättning. Här börjar historien

Här tågar 1700-talet in med dansmästarinnan i full ståt och dansstaven i högsta(?) hugg.

Herr Mauritz är förstås ute och går. Han brukar dyka upp när det är 1700-tal vid gruvan. Förra året låg han bakom den stora branden i staden, men klarade sig från straff när domaren upptäckte att Herr Mauritz var stadd vid kassa. Rättegången upplöstes i kaos och de två herrarna avvek för att diskutera saken.

I år höll han sig mer i bakgrunden, men dök upp då och då vid gruvan.

Vilken gruva? Har jag sagt det. Vi är vid Sala silvergruva och året är 1754, och Bergmästaren är bekymrad för att det försvinner silver på vägen upp ur gruvan. Det gillar han inte, i alla fall inte om inte det försvunna kommer i hans fickor. Vi får väl vandra vidare och se om vi träffar på några intressanta eller misstänkta figurer.

Kan den här finurlige mannen från stadens borgerskap ha något med saken att göra. Nej, jag tror inte det, han är bara tillfällig besökare vid gruvan och är dessutom känd för att vara en genomhederlig man. Låt oss fortsätta vår vandring.

Tre personer i en triangulär uppställning. Bergmästaren till vänster samtalar med borgerligheten, lite på distans. Till höger doktor Geraldius, en märklig man som vi nog måste studera närmare. Och, i förgrunden, den 123-åriga Brita Rolandsdotter, doktor Geraldius' medhjälpare, som behållit ungdomlig lyster tack vare doktor Geraldius örter och dekokter. Henne skulle jag inte lita på en minut. Jag känner igen henne sedan förra året, när hon lystet och närgånget nämade sig personer med guldsmycken.

Men nu måste vi vara tysta. Bergmästaren talar till folket.

Högvälborne Herr Bergmästaren Daniel Bergenstierna höjer glaset (och det var inte dagens enda) till en skål för Gruvan och Gruvans dagar. Festligheterna och spektaklen kan börja.

Och givetvis är prästen där och läser en betraktelse och välsignar alla, inte minst gruvdrängarna som redan är nere i gruvan och sliter.

Efteråt samlas borgerskapet i små grupper och idkar konversationens höga konst.

Jag tror månne att bergmästaren kommit i diskussion med Brita Rolandsdotter...

Och här har hon fått sällskap av något annat slödder. Dem får vi nog också hålla ett öga på.

Klicka här för fortsättningen