Från skog till sjö och ut i hagen

Ja, det var där vi var när vi skiljdes åt, vid stenen där löven hade sitt eget skuggspel, ackompanjerade av fågelorkesterns vårkonsert. Fint att vara där på första parkett. Och biljetterna var gratis.

Plötsligt passerade en vit mobil i rask marsch förbi platsen. "Ja, och då kom Veronica in också, och hade sina synpynkter på det hela... (suck)  ... ja du vet ju hur hon är, ska ju alltid..."

Borta lika fort som dom kom. Mobilen, samtalet och människan.  Undrar om dom hann uppleva något av skogen, eller om den bara är en bakgrund för en nödvändig, inplanerad motionsrunda. "Hur var det i skogen?". "Vet inte, jag pratade telefon". Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Det kanske gäller idag med, när man inte har tid att njuta av skogen.

 Ja, en mountain-bike störtade förbi också, med skrikande bromsar.

Och så plötsligt, vatten!

Det hade jag ingen aning om, att det fanns en sjö här. Spännande med nya fynd på okända vägar.

Vårens färger är så levande, varierande, landskapet riktigt sjuder.

Vattnet växer.

Efter besöket vid sjön drar jag mig mot kända trakter igen och kommer till en vårhage.

Stammarna mot det gröna, tycker jag alltid är så sköna

Ett kanske utslitet motiv, men jag tycker det tål att fotograferas en gång till. Och att ständigt njutas.

Men staketet därborta, i en annan vinkel, och lite annat ljus, skänker haget ett annat liv.

"å bôrte dänne i hâgan, va ä're fö la ä'dänne"

Kommunalanställda landskapsvårdare i dagens öppna landskap? Nej de jobbar nog på entreprenad, upphandlade måhända.

Gårdagsbilder från Järvafältet.

Det blir nog en del tre också.