Timeout,
bildstrejk
eller bara lågaktiv...

...kan göra detsamma, men jag har hållit mig lugn och obloggande under helgen och inte tagit några bilder, eftersom jag inte promenarat till jobbet med kamera i handen eller fickan, utan istället varit hgos min gamla mor, blivit bjuden på födelsedagsmiddag av mina barn, och tagit det allmänt lugnt, vilat och pustat tills jag idag på morgonen gick till jobbet och förföll till den gamla, men rätt nya, ovanan att plåta på vägen. Dag för ny mening, va?

Varför är jag alltid för långt ifrån, när folk gupperar sig så fint? Eller är frågan istället: varför envisas jag med 28 (ekvivalenta) mm.

Men här hade vinkeln i alla fall behövts för att få med alla. Det kanske är bloggen som är för smal!

Det här trädet har jag upptäckt nu, när den omgivande vegetationen klätt av sig löven och står höstnakna.

Vad är det för speciellt med det då? Ja, bara att jag tycker det är lite speciellt.

Samtidigt, åt andra hållet, tittade solen fram genom vegetationen

Senare under vandringen hittade jag en fin vattenpöl i en tunnel

Det blåste visst i går. Ett paraply, som sett sina bästa da'r.

På jobbet fångade jag senare den här fina reflexen i mattan. Eller fin och fin, jag tyckte den var lite rolig.

På hemväg hade mörkret börja falla, men lite löv hittade jag.

Jo, den är manipulerad. Jag drog rejält i reglagen för att få kontrasten.

Slut för idag,

tack för idag!

Bildsyn
bildseende
regler och utveckling
en lördagsmorgonreflektion

Det är roligt med blogginlägg som triggar ens eget tänkande, som nu detta med bildsinne. Det fick igång min hjärna så här på lördagsmorgonen. Blogginlägg föder blogginlägg och så vidgas vårt kollektiva medvetande.

Bildsinne. Eller bildseende. Eller kanske bara seende. Som man ser fotograferar man. Som man fotograferar ser man. Jag upplever att när mitt fotograferande ändras så beror det på att mitt seende har ändrats. Om jag ser på ett annat sät, om jag ser andra saker, så gör jag också andra bilder. Men att mitt seende har ändrats beror i sin tur på att jag ändrats som person, som människa. Kanske går det även åt andra hållet. Om jag tar andra bilder, så lär jag mig se på annat sätt. Men då måste jag ha en annan impuls att ta andra bilder.

Helt givet påverkas bildsynen och seendet av att man tittar mycket på bilder, av att man inom sig har ett mönster för hur bra bilder ser ut, något som ligger där passivt, en dold kunskap som stöder oss i fotograferandet. Och detta seende, detta passiva kunnande beror ju då mycket på vilka bilder man tittar på. Men om man nu kommit en bra bit på väg i sitt bildtittande och sitt fotograferande, vad händer då om man fortsätter att titta på samma typ av bilder, utvecklas man då i sitt fotograferande eller stagnerar man för att bilderna inte tillför något nytt till bildseendet och kunnandet. Eller bidrar det till en förfining av det man håller på med, en väg mot excellens och mästerskap?

Att utveckla seendet innebär enligt mitt tyckande att man ser nya saker, och att man lär sig se nya saker, att man utvidgar sin inre passiva bildbank genom att titta på andra sorts bilder, kanske även sådant man inte gillar. Att vidga seendet innebär att se nytt. Jag har nu varit med på fotosidan i fem år. Där har jag sett många sorts bilder, och haft dialoger med många andra bildintresserade. Det har vidgat mitt seende mycket. Jag tar idag bilder som jag absolut inte hade kunnat tänka mig för fem år sedan. Jag ser saker jag inte kunde se då. Och jag njuter av det. Jag har blivit en rikare människa. Jag har lärt mig se. Men det finns saker jag fortfarande inte kan se. Och framförallt, det finns fortfarande många osedda och otagna bilder därute.

Regler, rekommendationer och råd kan vara viktiga när man lär sig, ett stöd att luta sig mot, minst lika viktigt för nybörjaren som bildtittandet (även om nybörjandet tekniskt blivit enklare idag, med teknikens hjälp, men jag tänker mer på det bildmässiga).  Men när man kommit längre och behärskar reglerna, kanske vägen mot utveckling är just att bryta mot reglerna, för att det är där utvecklingen finns. Om man hela tiden ser, eller inte ser, gyllene snittet i bilderna är man fast i ett stelbent tänkande som hindrar bildseendet. Precis som Affe säger, detta gyllene förhållande är en gammal matematisk teori som en del renässansmänniskor försökte applicera på naturen, och därmed konsten, som något gudomligt påfund. Men i själva verket är det snarare en aproximation av förhållanden som vi människor oppleverr som harmoniska. Och hur kulturellt präglad denna upplevelse är, vet jag inte. Och liknande reflektioner kan vi göra beträffande  andra "regler" och råd. Hur länge hjälper de oss, och när blir de en begränsning.

De flesta bilder jag tar för närvarande, är de jag tar promenerande, på väg till och från jobbet. Där har jag valt att begränsa mig för att kunna utveckla mig. Begränsa mig enligt Dogma-poolens löfte, en kamera, en brännvidd (den vidvinkligaste på min S70). En begränsning som inte är en begränsning, utan ett stöd, för mitt fokus kan ligga helt på motivet. Men valet är mitt, jag upplever det inte som en regel jag måste följa, utan ett förhållningssätt. Och det finns ju inga begränsningar i motivet! Eller bilden.

Bryta mot reglerna, skrev jag. Det kanske inte är så. Bryt inte mot reglerna, gå bortom dem. Och var har jag fångat upp det uttrycket? det har jag glömt, men jag gillar det. Och det är ett uttryck, en uppmaning till reflektion, en uppmaning till utveckling, inte en regel!

Alltså,

titta på bilder, men titta också på andra bilder än de du brukar titta på.

Alltså,

ta bilder, men ta också andra bilder än de du brukar ta.

Alltså,

vidga bildseendet.

Först då vet du.

Pröva att gå nya vägar

på väg någonstans, tagen á la Dogma, med S70.

När allt blev dimmigt och fångade mitt intresse

Dagens begynnande intresse för detaljer förbyttes snabbt till annat när jag såg dimmorna hopas, tyvärr längre till vänster än längs min färdväg. Jag trodde jag skulle missa dem, men när jag kom till min välbekanta vän, vattenpölen, började hoppet återvända. Därbortanför tonade världen bort i töcken.

Vatttenpöl med dimma.

När jag kommit upp på höjden kunde man bara ana dimstråken 

Dimunitiva figurer i dimmig väntan på bussen

Men strax därefter såg jag det softa ljuset av dimma plus sol, en fröjd för fotografen om man hittar de rätta vinklarna och det rätta ögonblicket. Allt ändras så fort.

Ett ögonblick av skönt ljus kan anas

En kylig morgonvy

En stund senare var jag framme i huset där jag jobbar.  Några kommer just till jobbet, några köper sitt morgonkaffe i kaféet, medan ett gäng sitter äter frukost efter att ha jobbat några timmar.

Morgon vid fiket.

Bilder av i dag

á la Dogma

S70

Det är de små detaljerna som gör det
en snabb idé
som slutade i en bloggerireflektion

Det är de små detaljerna som gör det, även om det blir ett misslyckande. Jag såg den på långt håll, ja långt och långt, men 10-15 meter är långt för en liten vattendroppe, men den lyste skarpt när solen sände en stråle genom den, och födde en impuls eller en tanke i mitt huvud: det är de små detaljerna som gör det, och så var dagens bloggrubrik född. Kanske skulle jag fånga små detaljer och visa hur viktiga de är.

Det blev inte så. Detaljerna lyste med sin frånvaro. Ja, jag gick inte och spanade efter dem, det var inte min intention, utan jag var mer ute efter de där små detaljerna som fångade min uppmärksamhet utan att jag spanade. Som den där droppen, den oplanerade detaljen. Men efter ett tag var det annat som fångade mig.

Det var när jag gick hem från jobbet som tanken om detaljerna dök upp igen, men den här gången var de vinklade på ett annat sätt. Jo, det är så ja upplever det, att tankarna bara dyker upp, redan halvformulerade. Det är inte jag som tänker, tankarna bara finns där plötsligt, men sedan är det förstås min sak vad jag gör av dem. Och den här gången var det omsorgen om detaljerna som dök upp. Inte den lilla detaljen som gör mig uppmärksam utan mer omsorgen om detaljerna i det man gör. Ibland visar jag en enorm uppmärksamhet om detaljerna, ibland slarvar jag rejält med dem; nej inte slarvar, jag bryr mig inte. Men det beror ofta på avsikten, syftet med det jag gör. Har detaljerna betydelse eller inte.

Och då var tankarna inne på fotografering, ja även konst och hantverk. Vilken betydelse har detaljerna. Vilken vikt lägger vi vid detaljerna i en bild. Ja, det är förstås individuellt. En del gör det alltid, en del gör det aldrig. Vilken vikt har det för den som utför arbetet och vilken betydelse har det för mottagaren? Själv går jag så långt att jag blir nöjd, eftersom jag fotograferar för min egen skull.

Sedan gled tankarna över på bloggandet. Vilken omsorg om detaljerna ska man ha i ett blogginlägg? Det beror väl på hur man ser på sina inlägg. När jag skriver har jag orden och språket som verktyg, och jag skapar något, på samma sätt som när jag använder kameran för att skapa bilder. På samma sätt som med bilder vill jag därför ägna omsorg åt text och detaljer. Men olika i olika inlägg, precis som det är olika i olika typer av bilder. Det finns snapshots likaväl som genomarbetade bilder, både i text och bild, i skrivande som i fotande. Jag tycker det handlar om respekt för det man gör, en respekt för det man skapar och givetvis en respekt för mottagaren. Kanske "Zen och konsten att sköta ett blogginlägg"?

Ovanstående text är i stort ett referat av mina tankar under promenaden hem. Lätt redigerade. Något nytt framkom ej under skrivandet.

Hur var det då med den där vattendroppen? Ja närbilder av den här typen är inte det kompakten är bäst på, men den lilla detaljdroppen syns där (det var den vänstra). En Dogma-bild förresten, som 95 % av mina blogg-bilder. Canon S70 med 5.8 (28) mm.

Och en detalj till fångade ögat, det sista blå bladet på klematisen. Och än en gång visade kameran sin svaga sida. Allt utom bladet är skarpt. (Jag brukar inte skylla på kameran när bilderna blir dåliga, jag vet att det beror på annat och här var jag också beredd på resultatet)

Varför visar jag då dessa bilder när jag nyss pratat om omsorgen om detaljerna? Jo, de får illustrera den ursprungliga idén, att något plötsligt fångar vår uppmärksamhet, en liten droppe, eller ett litet blad. Också en omsorg i vårt uppfattande av världen.

Och dagens riktiga bilder får komma senare...

Med suddig blick på omvärden
eller går det bara för fort?

Som daglig spatserare kan jag ju inte ungå att fascineras av hur marken passerar under mig när jag går, speciellt om jag riktar blicken neråt. Ja det är ju inte så att verkligheten swischar förbi som när man tittar ut genom tågfönstret i hög fart, men nog är det en rörelse allt. Rörelsen framåt, eller är det marken som rör sig bakåt. Det kanske beror på hur egocentrisk man är.

Men för att studera rörelsen kan man ju ta kameran till hjälp. Det gjorde jag i morse, mellan avloppsbrunnarna. Det är fantastiskt vad man kan ha roligt på väg till jobbet.

Abstrakt skokonst, eller kanske fotfoto på fotofot.

Riktigt fort kan det gå ibland, eller...

Det var ju förstås höstfärgerna som inspirerade mig till de här bilderna. Jag har testat förut, men då har det inte blivit så här färgglatt och livfullt.

En massa höstlöv som har bråttom förbi. Vart ska dom?

När jag gick hem hade det förstås mörknat och stämningen och färgerna var det nu de gula gatlyktorna som stod för. Stannade för att ta ett litet självporträtt.

 Jag.  Åtminstone en del (den nedre).

Och när jag gick där swischade villorna förbi och blev till små palats i mörkret

 Det nya husdjuret.  Ringlande ljusormar.

 Abstraktast av dem alla blev nog denna.

Jag går.

Morgonens och kvällens bilder.

Canon S70, 0.5-4 sek.