Färg eller svartvitt
måste man välja?

Förr i tiden, när jag fotade med film, var man tvungen att välja vad man skulle ha i kameran, färg eller svartvitt, eller så fick man ha två kameror, en för varje film. Idag finns båda valen kvar i en och samma kamera, när man fotar digitalt. Måste man då bestämma i förväg vad det ska bli?  För många (förmodligen de flesta) är detta ett icke-problem, eftersom man aldrig bryr sig om svartvitt. Men för oss som bryr oss?

Frågan har lite Dogma-anknytning, eftersom frågeställningen dök upp på dogma-poolens klotterplank. Men jag har funderat på detta redan tidigare. Grundtanken är att ha en så enkel utrustning som möjligt, för att fokusera på bilden och för att intuitivt kunna hantera den. T.ex. en kamera, en brännvidd...

Då till min fundering, eller snarare en reflektion hur jag fungerar när jag fotograferar. Mitt fokus är på bilden, i alla fall försöker jag, även om jag förstås ibland tappar bort mig och fokuserar på motivet. Och med detta spelar inte valet färg/svartvitt större roll än andra bildparametrar som ljus, skugga motljus, vinkel etc. Det finns ju med som en del av bilden. Snarast är det skönt att ha sorterat bort det teknikvalet, och där tycker jag att det inte spelar någon roll om det sker genom förval av film eller genom att tekniken tillåter mig att glömma valet.

Sen är det en helt annan sak att färgen är en naturlig beståndsdel i en del motiv, liksom att vissa motiv passar i svarvitt, men det begränsar inte mig när jag går där med kameran och letar bilder. Jag uppskjuter valet (eller möjligheten!) till senare. Och när jag fotograferar är det skönt att slippa den begränsningen, en sak mindre att tänka på, till fromma för kreativiteten.

Färg eller svartvitt, färg eller svartvitt...

...Expressen eller Aftonbladet, Expressen eller Aftonbladet...

Skönt att slippa valet! (Men jag väljer inte som med tidningarna, ingendera)

 

En bild som kanske är Dogma. Dogma-kamera S70 med 5.8 mm (28), men jag stödde mig mot en stolpe, räknas det som "stativ". Tid: 1/6 s.

 

På väg

Ja det blev det idag. På väg...

 

...till skolan

 

 

...till dagis och jobb ska nog dom här

 

 

...och här blev lillbrorsan efter

...men när han märkte att jag hann ifatt blev det fart på honom. Han pinnade på, skulle komma först, och jag växlade några ord med den tacksamma mamman.

 

Framme!

 

Ja egentligen skulle det här bli en mer ordrik berättelse, som jag tänkte ut när jag gick där, men nu är jag för mycket och klockan för trött, eller hur det nu var, så bilderna får berätta själva. 

 

Så blev det i alla fall något den 26:e dagen

Och jag kom hit också och det hade jag ännu mindre aning om i förväg

Men vad gör man när man kommer till ett ställe som så många redan har avbildat, inte minst här på fotosidan.

 

Man försöker hitta några något mindre vanliga vinklar

 

Så jag tittar in här

 

och tittar på dörrarna i fonden

 

 

och statyn i mitten

 

 Slutar där.

 

 

Skogskyrkogården 7 september 2008

Jaha, här hamnade jag idag
det hade jag ingen aning om innan

Idag började Länna sport sin höstrea. Sonen hängde på låset (bildlikt, han befann sig i själva verket 20 mil bort) ringde genast de öppnade i morse och lyckades få dom att lägga undan ett par skidor av fjolårsmodell (drygt 3000 kronor nersatta i pris), men bara under dagen. Jaha, någon skulle hämta dom, så jag fick mig en utflykt söder om staden, ut på Södertörn. Kameran följde med, man vet ju aldrig var man hamnar.

Jag trodde jag skulle hamna i skogen, men det blev vattnet. Skog har jag fotat så mycket, men inte vatten, så det behöver jag öva på. Nya motiv att misslyckas och utvecklas med. Nya motiv och ny miljö också för att inte falla in i den gamla trallen och ta samma bilder på nytt. Det var en gråmulen dag idag, med småregn i luften, och kanske inte det bästa ljuset nere vid vattnet.

Tog jag då nya bilder? Ja, det var ju i alla fall nya motiv. Och ett antal bilder kom jag hem med, alldeles för många (en digitalteknikens baksida, filmen kostar ju inte så mycket). Och några kan nog bli något så småningom. Arbetsmaterial för mörka vinterkvällar? Men det har inte så stor betydelse just nu, för jag trivdes hela tiden jag gick där och letade och fångade motiv, medan enstaka segelbåtar var på väg hemåt.

 

 

 

Några stenar hittade jag, rättare sagt tre på rad. Jag gillade kompositionen där de låg, liten, större, störst; ljus, mörkare, mörkast, och allt i en rörelse från vänster till höger i bilden, med den stora, mörka på slutet att fästa blicken vid. Och längst till vänster lite skräp som ett preludium.

 

 

Jag hittade också en ensam kraftfull sten, med lite växtlighet i vattnet bakom.

 

 

Och här fick det bli en tung vänsterkant och en figur som pekar ut mot den tomma ytan.

 

 

Sen bytte jag taktik. Grävde fram min lens-baby och fångade en hög med småsten.

 

 

Och här en sten i vatten.

 

 

Och sedan bar det av hemåt och jag tog mig välbehållen genom stan, fastnade inte i några köer. Ja, just det ja, jag stannade ju på ett ställe till och plåtade, det glömde jag. Ett inlägg till?

 

Bilderna tagna idag på Gålö.

Canon 40D, med 17-50, 70-200 och LensBaby2

 

 

 

 

 

Att frigöra sig från förebilderna

Det ena ger det andra. Skriva ett inlägg, få kommentarer, läsa andras inlägg och kommentera. Nya tankar och reflektioner föds, ligger och gnager i hjärnan och pockar på att bli nerskrivna.

Bara att fatta pennan alltså. Tankarna brukar mogna lite då.

Jag vill ta mina egna bilder.

Jag vill frigöra mig från förebilderna, inte försöka ta bilder som andra redan tagit, eller göra bilder som liknar det andra har gjort, för att det skall likna bilder som jag redan sett. Eller göra bilder som jag vet är populära.

Jag vill ta bilder som är mina, som är jag, som jag gillar att ta, som jag gillar att se, även om en hel del blir dagssländor, medan andra varar och växer. Och kanske ser jag inte det förrän senare, eller långt senare. Att de är bra eller att de är dåliga. Och kanske jag ser det först när andra påpekat det.

Bilder kan ha inkubationstid, de kan behöva ligga i karantän innan man ger sig i kast med dem, innan de mognar, eller jag har blivit fri från själva skapandet av dem och kan se på bilderna med nyktrare, neutralare, mer mogna ögon. Kanske. När jag tittar på bilden när den är nytagen är jag fortfarande så präglad av själva skapandet, skeendet, händelserna när jag tog bilden, att själva bilden inte blir synlig för mig, bara händelsen, upplevelsen när jag tog bilden. Senare eller långt senare kan jag se på bilden med mer neutrala ögon, och kanske, ja ofta, med andra ögon, och så omvärderar jag den, till det bättre eller till det sämre. Det handlar om att frigöra sig från själva skapelseakten vid betraktandet, kanske också lite "Kill your Darlings".

På samma sätt kan jag behöva frigöra mig från förebilder, mänskliga eller bilder, så att jag gör mina egna bilder och inte min version av andras bilder. 

Därför kan jag ibland uppleva en fara i att titta för mycket på andras bilder. Det är en risk att jag fastnar i ett tittande på förebilderna och en beundran för idolerna, att jag fastnar där och inte är mig själv i mitt skapande, mitt fotograferande. Speciellt om bilderna jag tittar på ligger nära det jag själv gör. Om bilderna däremot ligger långt ifrån, i stil, teknik eller innehåll, kan det däremot ge nya impulser och korsbefruktning.

Därför känner jag ett behov av att frigöra mig när jag fotograferar, att stå fitt och vara mig själv. Jag vill ta mina bilder, även om det innebär att de blir triviala, tråkiga, enfaldiga och vardagliga. 

 

Mina bilder är jag - i alla fall när jag lyckas.

 

Ibland är jag ute och söker

 

Ibland är jag ute och söker lugnet, enkelheten, stillheten

 

och ibland vet jag inte...

 

Har jag då varit opåverkad och frigjord från förebilder när jag tog ovanstående bilder.  När det gäller stadsbilden är nog inflytandet från andra gatufotografer ganska stort. Där har jag ingen egen stil, ännu.

 

De tre andra känns dock som mina. De är mer ett resultat av sökande, vilket är mycket min stil.