Jag sitter på en sten...

Jag har de senaste två dagarna berört tanken att ta en bild varje dag. Underförstått en tillräckligt bra bild för att publicera den här. Få se hur länge det dröjer tills jag tröttnar eller misslyckas (och vilket som inträffar först). Ibland tycker jag tanken är vansinnig (om inte annat av praktiska skäl, men dom går ju att tackla när problemet uppstår, inte minst om jag själv bestämmer reglerna), men i nästa ögonblick är tanken lika lockande som den var befängd nyss.

Är det då bara en ploj eller en lek? Nej, jag börjar tro att det är djupare än så. Det handlar om att berätta, en berättelse som jag inte vet i förväg vad den ska handla om. 

Så här kommer dagens berättelse.

På gräset två pojkar med en boll. På stenen har flickan just klättrat upp, lagom när jag passerade, och bildar en triangel tillsammans med de andra. Hon är förstås omedveten om det, inne i sin egen lek som hon är.

Dagens bild nr 3. Canon S70.

Varför jag kände mig lyckligare när jag slutade vara naturfotograf.
En reflektion

Jag har ju alltid gillat att söka mina motiv i naturen, i det öppna landskapet, i skogen, på fjällvidderna, osv. En gång i tiden (och då talar vi om en bra bit in i förra millenniet) var det därför naturligt för mig att av säga naturfotograf, när folk frågade vad jag helst fotograferade. Men det blev ofta fel, missuppfattningar om vem jag var, och om vad och hur jag fotograferade.

Associationerna gick ofta till fåglar, kikare, djur och långa telen, till gömslen och spaning. Men sällan (eller aldrig) syntes djur på mina bilder, och sällan satt jag still och spanade. Jag var (och är) en vandrare, en sökare, en observatör som fotograferar vad jag ser och upplever, inte en samlare som samlar på arter och fångster.

Såsmåningom kom jag på att jag skulle säga landskapsfotograf i stället. Det kändes mycket bättre. Sällan blev jag missförstådd. Möjligen att folk inte förstod alls, men bättre det än att misstolkas, och då fick jag ju en chans att förklara.

Men min tolkning av landskap är mycket vid, iallafall numera. Blombilder blir till miniatyrlandskap, stads- och gatubilder är ju stadslandskap, och där ryms även t.ex. arkitektur. Men mitt seende är det samma när jag fångar bilderna. Och motivområdena befruktar varandra. Det öga jag lärt upp i naturen tar jag med mig i stadsmiljön, och tvärtom: de nya erfarenheter jag får kan jag ta med tillbaka til naturen. Nu har jag t.ex. inte fotograferat i fjällen på femton år. jag undrar hur mina bilder skulle se ut idag om jag återvänder. Säkert annorlunda.

Tre olika landskap:

Ett traditionellt vårlandskap. (Sörmland, maj 2008, Canon 40D, 17-50 mm)

Också ett landskap, men mer hus- och park- än natur-.   (Som ovanstående bild)

Ett modernt landskap?   (Arlanda, maj 2008, lillkameran Canon S70)

Och ett fjärde:

Och ett stadslandskap (S70). Varför skall jag hantera detta annnorlunda än utsikten från ett berg? 

Bara en reflektion... 

Jag mötte tre fotografer
på andra sidan gatan...

En bild om dagen håller doktorn borta, eller vad var det jag kom fram till i går? I alla fall blev det en bild idag, när jag plötsligt såg tre fotografer på andra sidan gatan och alla tittade de på mig. Bara att ta en bild! Men alla tre var ju jag. Intressant att min spegelbild syntes i tre fönster på en gång, de kan inte sitta riktigt rakt. Ja det blev ju fler bilder än den här, men den här räcker ju om man ska upprätthålla mottot "En bild om dagen..."

 Bilden tagen med lill-kameran Canon S70.

An apple a day...
...keeps the doctor away

Gäller det för bilder också?

"An apple a day", en gammal amerikansk slogan för att få folk att äta mer frukt. Den är väl bortåt 40 år eller mer nu. Jag kommer ihåg hur vi brukade skämta om den på luckan när jag gjorde lumpen: "ett äpple om dagen håller doktorn borta... om man är pricksäker".

Men nu var det bilder det gäller. Kan en bild om dagen hålla doktorn borta? Dvs. mår vi bättre om vi får fotografera varje dag? Jag funderade på det när jag gick hem från jobbet idag. Jag hade lill-kameran i handen och tog några bilder på vägen; sak samma gjorde jag när jag gick till jobbet och likadant igår. Och det kändes bra. Ska man kanske göra det varje dag. Skulle jag må bättre då? Eller bli en bättre människa. Ge mig en kvart om dagen, sa Arne Tammer. Varför inte: ge mig en bild om dagen.  

Ja, så rusar tankarna vidare i skallen. Tänk om jag skulle köra "Dagens bild" varje dag här på bloggen. Nä stopp och belägg! Då kan du ju aldrig resa bort. Och hur blir det är vinter, när det är mörkt när du går till jobbet och mörkt när du går hem. Hur många bilder blir det då? Om man skall undvika rena skitbilder, förstås. Och hur länge skulle det vara roligt? Men tanken känns frestande.

Vi har ju en norsk naturfotograf här i Sverige, som lyckades med det. Så bra att det till och med blev en bok av det. Och då med bara naturbilder, så omöjligt är det inte. 

Och det är ju alltid roligt att leka med tanken.

 Och medan jag tänker lägger jag ut en bild som jag tog i morse när jag gick till jobbet. Bara för att känna hur det känns.

Det kändes bra.

Sov Gott! 

Silvergruvan sista delen (del J)
Avslutningen...
...efter två dygn i gruvan

Till första inlägget i berättelsen

Efter den stora rättegången är gruvans dagar över för denna gång. De högvälborne herrar Bergmästare och Borgmästare kan lämna år 1736 och ta sig en välförtjänt fika i nutid.

Medan några av gruvdrängarna roat tittar på.

 Men i själva verket är allihop guider vid Sala silvergruva. Eller som en nöjd besökare uttryckte sig efter att ha varit nere i gruvan "Vilka bra skådespelare ni har i gruvan". Själv är jag också nöjd som besökare efter att ha fått vara med under dessa två dagar och fotograferat. Ett stort tack till gruvfolket för att jag fick den möjligheten.

Petter och Petter har också tagit sig upp efter två dygn i gruvan (OK då de var faktiskt hemma och sov emellan).

När allt är över börjar gruvfolket samlas utanför direktörsbostaden för en liten avslutning... 

...i olika grad av trötthet. 

Slem-Hans är också trött.

Och så förstås den obligatoriska avslutningsbilden

Berättelsen är slut.

Tack allihop!