Vad DOGMA har gett mig.

Dogma har varit i hetluften igen på bloggen. Jag ger mig inte in i den debatten utan reflekterar hellre över vad dogma-tankarna har gett mig.

För mig är Dogma inte ett regelverk, utan ett förhållningssätt, men ett förhållningssätt som man valt att beskriva med regler. Jag ser inte reglerna som ett mål i sig, utan som en hjälp och som ett sätt att kommunicera ett förhållningssätt. Genom att tillämpa reglerna kan jag succesivt få erfarenheter och insikter som utvecklar mig som fotograf, om jag samtidigt reflekterar över vad jag håller på med.

Jag är ungefär lika gammal som bloggare och "dogmatiker". Jag tror inte det är en tillfällighet, det är två aktiviteter som går hand i hand. Förhållningssättet kräver reflektion för att verkligen ge mig något, för att utveckla mig, men enbart reflektion räcker inte, den måste baseras på erfarenheten, det praktiska utövandet. De två går också hand i hand i lärandet.

Vad har då Dogma gett mig (så här långt)? Enkelhet! Frihet! Det viktigaste är nog känslan av enkelhet. Jag har sorterat bort, befriat mig från, ett antal valmöjligheter, och kan därigenom koncentrera mig på det viktigaste: motiv och bild. Enkelheten består i just detta med en kamera, ett objektiv, en film. Egentligen är det inget nytt, det var ju så jag lärde mig fotografera en gång. De övriga delarna av Dogmas regler tycker jag inte är så intressanta, för de är nästan självklarheter för mig.  Ja, inte det där med beskärning då, men låt gå.

Canon S70 (Dogma-bild)

Enkelhet

Enkelheten är alltså det viktigaste, att man sorterar bort att ovidkommande. Hur man gör det är ointressant, men Dogma är en väg, och en väg som öppnades just nu. När jag sorterar bort en rad val, så är det bara sökandet efter motiv och möjliga bilder som blir kvar. Inga tankar om att byta objektiv, etc., etc...   På ett sätt är det en förhållande jag ändå varit på väg mot, men så här blir det tydligare.

Enkelheten - jag upplever en frihet och renhet i förhållningssättet, när jag går där med min lila pocketkamera i handen. Den är inte stor, den ryms i handen. Det bidrar också till känslan av enkelhet. Jag kan alltid ha den med mig, den är aldrig till besvär, som en större kamera. Den bara finns. Den ger frihet. Frihet från tekniken, som bara skall finnas där, men inte ta plats. Och bara sitta i ryggmärgen och inte kräva uppmärksamhet. Uppmärksamheten skall riktas mot det kreativa, seendet, skapandet.

För mig, just nu, handlar detta om gatufoto, och områden som är närbesläktade till sin karaktär. Jag skrev om nybörjare häromdagen. Som gatufotograf är jag nybörjare (iallafall känner jag mig så, och det är det väsentliga). Gatufoto innehåller så mycket som jag inte ägnat mig åt tidigare, och då hjälper mig enkelheten. Dessutom är enkelheten i sig en skön konst och upplevelse.

Som framgått av andra inlägg här på bloggen försöker jag också fotografera varje dag (och lägga ut på bloggen). Det är  en självpåtagen uppgift, för att få mig att fota kontinuerligt, med den erfarenhet de kan ge. Annars råkar jag ofta, så här års, ut för att fotandet läggs i träda när jobbet börjar uppta för mycket mitt fokus. Men till och från jobbet ska man ju gå, och då kan lillkameran hänga med. Få se hur det går när mörkret kommer. Och undrar hur länge motiven räcker. Det händer inte så mycket längs de vägar jag bruka gå. Större delen är det ganska folktomt. Här kommer också detta med enkelhet in.

 Jag erkänner...

Jag kommer aldrig att bli en 100% renlärig Dogma-fotograf. Det kan jag inte. Jag kan inte begränsa mig till en typ av fotograferande. Då blir det en tvångströja,  eller en tagelskjorta som Johan föredrog. Så kan jag inte stänga in mig, men jag kan tillämpa trossatserna på denna typ av fotografi. För annat fotograferande väljer jag andra vägar, men även där söker jag efter förenkling, att arbeta så enkelt som möjligt i förhållande till de bilder jag vill ta. Men varje område kräver sitt förhållningssätt, och jag är för mycket generalist för att begränsa mig till ett område.

Men, som en slutkläm, jag vill sträva efter alla de förenklingar som främjar mitt fotograferande. 

SLUT

Midnatt har passerat...
...så det blir gårdagens bild som kommer

Jag har varit i Uppsala och hälsat på dottern, så det blev inte mycket fotograferat. Men vi var och handlade och där såg jag några förhoppningsfulla gossar som var fotograferingsvärda...

Hemma hos dottern igen försökte jag fånga hennes kök i en äggula. Mer lek än allvar. Men det blev en tionde dagsbild i alla fall.

Solen och tillståndet i världen idag på eftermiddagen
...eller kanske om vådan av att cykla

Dagens bild, helt enkelt. Den här hänger på en vägg på jobbet och det är intressant att studera dess växlingar under året. Ibland blir den föremål för intressant konversation om tidens  växlingar och hur det egentligen hänger ihop. Tavlan visar var solen lyser just nu (dvs nu är när jag tog bilden på eftermiddagen idag). Om jag kommer ihåg ska jag ta en bild vid höstdagjämningen också, och även vid jul. 

Det finns säkert sådana här på nätet också, datoranimerade, men det roliga med den här är att den är mekanisk, med en eldriven motor.

Jag tog den här för säkerhets skull innan jag gick från jobbet, om det inte skulle bli någon annan dagens bild. Det blev det inte. Jag cyklade hem och då går det för fort så man hinner inte se motiven. Så ni får nöja er med denna.

Hur länge ska man orka vara nybörjare?

Läste just  Lysas inlägg om hur länge man är nybörjare och det fick mig att reflektera:  Är det inte roligast så länge man är nybörjare, för då lär man ju sig något nytt. Alltså borde man jämt vara nybörjare, i alla fall i någon aspekt.

Är det inte då man utvecklas, när man ger sig in på något nytt, och på nytt få uppleva nybörjarfasens våndor och problem, och övervinna dem. Så känner jag det i alla fall. När det är något jag behärskar börjar det så småningom bli tråkigt. Hur roligt är det att fortsätta ta likadana (eller likartade) bilder, om än de är perfekta? OK, man kan låta sig berusas av omgivningens uppskattande tillrop, men för mig själv som bildskapare blir det tråkigt efter ett tag. Då måste jag byta motiv, stil, teknik, eller vad det nu är. Nya motiv på gammalt sätt, eller gamla motiv på nytt sätt. Eller något helt nytt.

Så min fråga i rubriken kanske är fel ställd. Man orkar vara nybörjare hela tiden och känna nybörjarens upptäckarglädje, om det man börjar med hela tiden är nytt.

Vad är då motsatsen? Att ständigt fortsätta med samma sak och bli expert, mästare, på just det? Kanske det, men jag tror snarast det beror på vem man är som person, vilket man trivs med.   

Men även om man nu byter fokus för sitt intresse, så är ju inte det man redan gjort bortkastat. Det bär man ju med sig som en erfarenhet, en kunskaps- och erfarenhetsbas. Min erfarenhet som landskapfotograf bär jag ju med mig som gatufotograf -- och tvärtom, det jag lär mig som gatufotograf är ju färdigheter som påverkar mig som landskapsfotograf. Att jag fotat mycket makro och blommor genom åren har jag med i ryggmärgen och jag plåtar plank eller rostig spik.

Så länge det är roligt orkar jag fotografera (så länge det är en fritidssysselsättning; om jag skulle jobba med det finns det andra drivkrafter). När det slutar vara roligt så försvinner lusten, tills något dyker som som gör det roligt igen. Just nu har detta med bloggandet väckt en ny lust, en ny glädje, nämligen berättandets glädje. Och där känner jag mig som nybörjare nu, i att kombinera berättandet med att ta bra bilder. Lyckan är ju när berättandet fungerar samtidigt som bilderna i sig fungerar som självständiga objekt.

Alltså: Hur länge ska man orka vara nybörjare? Kanske är frågan fel ställd. Det är roligt att vara nybörjare så länge man är nyfiken, mindre roligt om man känner sig mindervärdig.

Leve nyfikenheten! Var nyfikna! 

Ingen bild? Nej, inte denna gång, sitter vid fel dator. 

Och regnet det bara öser ner...
hm...undrar hur mycket en kompaktkamera tål?

Plötsligt bara vräkte det ner och folk flydde, spände upp paraplyerna eller blev helt enkelt dyngsura. Nästan folktomt blev det, men några få tappra stretade på.

Snabbt in under trädet är också en lösning. Det får bli dagens bild.

 21 augusti 2008, Dagens bild nummer 8.  Canon S70

 Regnet var alltså tacksamt ur fotosynpunkt; raskt skapade det motiv som inte fanns bara minuten tidigare.

När jag vandrar vidare kan jag inte låta bli att fundera på: hur mycket regn tål en kompaktkamera?  Så här mycket i alla fall. Den lever fortfarande. Och jag också, men jag blev blöt, om benen dit regnjackan inte nådde.