9. Ja, vad är det egentligen för vits med att att skriva här? Hur är det egentligen med behoven.

Ja, det kan man fråga sig, varför man skriver här. Och är med på Fotosidan överhuvudtaget. Och lägger ut bilder. Jag har ju inte bloggat här mer än drygt en vecka nu, och har därför inte heller läst så många inlägg, men har redan läst flera inlägg där skribenten berör denna fråga. Behovet, talar man om. Behovet att synas. Behovet att få bekräftelse.

Affe har beskrivit det bra i sitt inlägg "SPÅNERIER 40. Den eviga jakten på bekräftelse" , det inlägg som fick mig själv att börja blogga. Och varför gör jag det. Jag tror det finns flera behov här. Behovet av bekräftelse är inte styrande, eftersom bloggandet mer är ett skrivande ut i ett okänt vakuum. Man får egentligen inte någon bekräftelse på vad man gör. Det är bara att hoppas att några av dem som tittat på inlägget också läser det. Annat är det om man lägger ut en bild. Då får man genast en bekräftelse på att man inte duger, om man inte får någon kommentar.

Jag tror också att det finns en annan drivkraft, nämligen behovet av att uttrycka sig och formulera sig. Iallafall känner jag den drivkraften, det behovet. Det finns saker jag går och småfunderar på, men om jag sätter mig ner och skriver om det, blir det tydligare för jag måste  bli konkretare och begriplig för andra. Måste jag då blogga. Nej, egentligen inte men det blir enklare då, för då kan jag tänka mig en mottagare och då är det enklare att verkligen skriva och formulera sig. Om jag bara skriver för mig själv och ingen skall läsa måste jag ju inte vara tydlig, och jag måste inte skriva.

Kan man inte snacka då, måste man skriva? Jovisst, att prata om det, några stycken i en dialog, är också bra och ger ofta oväntade associationer och infall och man kan få återkoppling på sina tankar, men man vet aldrig vart associationerna leder och vart samtalet hamnar. För att få struktur på det hela är det inte dumt att också skriva ner och formulera tankarna. Skrivandet sker också i ett lugnare tempo, man kan ta paus och tänka, skriva en bit i taget och reflektera mera.

En annan drivkraft för mig är också att det är roligt att skriva, precis som att det är roligt att fotografera. Jag menar då själva processen att skapa något utifrån sitt inre. Det är nog den största drivkraften, eller rättare sagt: de två största. Nöjet och skapandet. Drivkraft och behov. Och när jag säger skapandet menar jag just själva akten att skapa, just för skapandet, inte för att åstadkomma något. Målet är då ointressant, det finns inte för mig. Om nu inte målet är att vara närvarande i skapandet, men jag uppfattar det inte så, inte som ett mål, det är bara något jag gör, något jag befinner mig i för stunden. 

Så länge det är roligt att skriva kommer ni alltså att få stå ut med mina skriverier.

Men ibland famlar man i mörkret...

8. Tall och gran.

Tall och gran är två av våra vanligaste träd, ja i stora delar av landet de klart dominerande. Jag lämnar därför gatuflanerandet och de triviala bilderna ett tag, för en barrigare miljö.

Tall, långa barr. Gran korta barr.

En tall, en solig försommarkväll, i ett soligt skogbryn i gränstrakterna mellan Täby och Vallentuna, gamla vikinga- och runstenstrakter.

En gran vid Sala silvergruva, en annan dag, men en solig sommareftermiddag

Båda är fotograferade med "skakteknik", därav uttrycket i bilderna. Tallen tappade dessutom lite skärpa i Fotosidans komprimering.

Om man tittar på en hel skog så ser man tydligt skillnaden mellan de två. 

En planterad granskog. Just den här i gränstrakterna mellan Västmanland och Dalarna, men vi hittar dem överallt i landet. Sluten, till synes ogästvänlig med torra kvistar som spärrar vägen. En sådan här skog är en av de artfattigaste miljöer vi har, fullt i klass med en golfbana. Läste någonstans en gång att en normal parkeringsplats i Stockholms innerstad har en större artrikedom.

Inne i skogen kan det vara rätt mörkt, om det inte tränger in en solstrimma.

Tallskogen är mer öppen, med mer luft mellan träden. Just den här  växer på Brattforsheden i Värmland, som inte bara har vacker tallskog utan också ett fascinerande istidslanskap med stora dödisgropar. Klart sevärt.

Och har man tur växer det blåbär i skogen. Det gjorde det här.

Inte så mycket reflektioner idag, mest upplevelser. Men det är också viktigt.

Hoppas ni alla upplever något idag! 

7. En dyster historia. Men ett gott slut. Och kanske lite sensmoral.

Lusten kom på mig igen, jag ville skriva i bloggen, men inspirationen uteblev, orden  och idéerna hade torkat in och jag visste inte vad jag skulle skriva om. Av erfarenhet vet jag två saker som kan hjälpa i det läget: att ta en promenad och att bara sätta sig ner och börja skriva och se om orden kommer...

Jag började med promenaden. Det var inte någon ute mer än två skator och en pensionär. Tråkigt.

Det händer ingenting idag. Tråkigt.

Det finns absolut ingenting att göra och inget att se. Tråkigt.

Lika bra att gå hem igen... Tråkigt.

 ...och skrika en stund.

När jag kom hem med den inhandlade maten och några dåliga bilder satte jag mig och började blogga. Efter en stund började det regna och plötsligt såg jag detta utanför fönstret. Bara att lyfta på kameran!

 Så det här blogginslaget gav sig själv. Av en promenad, de bilder jag  råkade ta, det som råkade hända (ja och två extra bilder som jag redan hade) och att jag satte mig att skriva.

Men det handlar väl också om att se och uppfatta det som händer och fånga upp impulserna, både när man skriver och när man fotar.  Det var i alla fall vad jag lärde mig av den här stunden.

Och nu är regnbågen ännu finare! Typiskt. 

6. På jakt efter den skarpa bilden - eller tvärtom?

När jag lärde mig fotografera fick man också lära sig om skärpa (förutom allt annat förstås). Om att hålla kameran still och vilken exponeringstid som krävdes för det. Om att välja bländare för att få skärpedjup. Som landskapsfotograf (vilket jag till stor del länge var) jagade jag djupskärpa med bländare 22 och 24 mm på småbild.

Jag tar fortfarande skarpa bilder, men har också fått upp ögonen för oskärpa som ett kreativt hjälpmedel och ett sätt att skapa uttryck. Det blir inte längre bara skarpa, traditionella, avbildande, dokumentära fotografier utan också bilder där jag försöker uttrycka eller hitta något annat: känsla, stämning, enkelhet, formskönhet, tillstånd...

Utan tvekan har jag Fotosidan att tacka för detta. Jag fick upp ögonen för denna typ av foto när jag blev medlem här och gjorde mina första stapplande steg för fem år sedan. Till att börja med genom att röra på kameran under exponeringen (kameramålning har någon kallat det) för att skapa bilden. Här var ju utan tvekan Peter Tornlund och Erik Malm de stora inspiratörerna från början, men jag kan inte heller låta bli att nämna Marlene Lundmark och Rita Söderlund som har betytt mycket.

En färsk oskärpebild. Strandskog vid Vallentunasjön med skakig kamera (2 sekunder och fri hand)

Med tiden har jag utforskat andra oskärpor, t.ex. med makrot på bländare 2.8 för att få liten selektiv skärpa och vacker oskärpa. Det här är jag ju inte ensam om att göra, men jag kan inte nämna någon särsklid inspirationskälla (jo det ska vara Svante Lundgren då, för länge sedan, där jag plockade upp de första idéerna) eftersom jag mest experimenterat efter eget huvud och smak. Som den här, tex.:

Eller som i den här bilden (med 50 mm/1.4) där det korta skärpedjupet fokuserar på bildens innehåll tycker jag. Och där det är skarpt är det skarpt. Inte jakt på oskärpa längre, men skärpa på rätt ställe.

I våras när temapoolen här på FS hade plastfolie som sitt första tema experimenterade jag med att använda plastfolie som filter framför objektivet, för att ge ett diffust och mjukt intryck för att skapa bildens uttryck. Det kunde till exempel ge ett sådant här resultat. Baksidan av en runsten vid Markims kyrka.

Lensbaby 

Men det jag egentligen tänkte blogga om var gårdagens kameracykeltur på Järvafältet, där jag luftade min Lensbaby som inte fått vara i farten ännu i år. Det blev en del spännade resutat med objektivets överraskande och oväntade effekter och påverkan på bilden, där man inte ser de flesta förrän man kommit hem. Typiska bilder man får bearbeta lite i datorn innan de är färdiga. Och med bearbetning menar jag använder kurvor, nivåer, färgmättnad och oskarp mask i PhotoShop, inte något manipulerande utöver det.

Här har vi en vanlig gulmåra

Och ett träd

Fler av de här alstren lär dessutom dyka upp bland mina kritikbilder.

Slutord?

Gå ut i världen och var oskarpa och se vad ni kan hitta. Det är en spännande väg och en spännade värld och många misslyckanden på vägen. Jag skulle inte ha gett mig in på detta medan jag använde film. Så billig var inte filmen och så många misslyckade rutor blir det på vägen mot bilden, men när man lyckas blir glädjen desto större.

Ja just det; jag har också blivit utmanad.

Jag har blivit utmanad av Susanne Andersson:

Susanne Andersson

 Här kommer svaret på frågorna

5 saker som finns på din "Att-göra-lista" idag?

Hm. Det är sommar nu, och jag tar dagen som den kommer, så jag har ingen att-göra-lista. Det brukar jag f.ö. inte ha annars heller. Bara ibland. Men så glömmer jag bort saker i stället.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Mådde dåligt. Separerade. Flyttade. Höll på att avveckla firman. Höll på med "personlig utveckling". Var på Mullingstorp. Undervisade. Fotograferade inte.

Ställen jag bott på?

I tur och ordning.

Vallentuna

Trångsund

Södermalm (Stockholm)

Bromma (Hela skoltiden)

Hässelby gård, Hjorthagen, Söder igen

Sala

Ranstaby

Sala (2 ställen)

Sollentuna 

 5 saker du skulle göra om du blev biljonär?

1.Först skulle jag sätta mig ner och fundera  och försöka fatta hur mycket en biljon verkligen är. Och för att vara torrt logisk skulle jag undra vilken valuta det är och om det är en europeisk eller en amerikansk biljon. Hoppas det är en europeisk, för den är tusen amerikanska och då kan man ju börja fundera på att lösa in den svenska statsskulden (och varifrån alla pengar kommer)

2. När jag fattat hur mycket det är skulle jag skaffa mig en riktigt skön fåtölj och sätta mig ner och fundera på pengarna . Saker är inte så viktiga för mig, men en del småinvesteringar skulle jag göra.

3. Fundera på när/om man ska pensionera sig (jag har ju inte SÅ många år kvar) och vad jag ska göra istället (för det vet jag inte på rak arm) och var jag vill bo. Och varför.

4. Leka filantrop och stödja aktiviteter jag tycker är viktiga, i Sverige och annorstädes.

5.  Det lär nog bli resor också.

 Mina utmaningar.

Jag avstår tills vidare att utmana fler. Varför? Nu är logikern framme igen. Det finns inte folk nog! Om  6 personer utmanar 6 nya personer var så iinnebär det att  36 personer utmanas. I nästa led blir det 216 personer och två led  senare behövs det över 7000 pers. om kedjan skall fortsätta. Jag åtar mig därfö att stå för en del av det bortfall som behövs för att kedjan skall kunna gå vidare ;)

Dessutom, som någon redan påpekat, så är alla aktiva fotobloggare redan involverade.