5. IDAG: Synliga bilder!

Bilder som ni inte fick se handlade det om igår. Bilder som ni fick tänka er själva. Idag gick jag samma väg (och lite till) och då blev det nya bilder. Jag hade nämligen tagit med mig en av apparaterna på bilden nedan. Det blev den till vänster, för den var minst och smidigast. Dessutom saknade ju den till höger ett kamerahus, för det var upptaget med att ta bilden.

Den är ganska behändig den där kompisen till vänster. Den är också trevlig på det viset att den har möjlighet till manuella inställningar och det gilla jag. Tid, bländare och avstånd. Så det går att använda den som  en traditionell hyperfokalgatufotograferingskamera, och det gjorde jag idag.

 Gårdagens katt var borta, så där blev det en tråkig bild och alla de lekande barnen i parken hade inte vaknat ännu, men i tunneln under järnvägen hittade jag två personer, hand-i-hand på väg mot Samsung-reklamen (den med 24 mm, själv hade jag min på 28 ekvivalenta millimetrar).

Nere i centrum hade två farbröder placerat sig strategiskt framför rulltrappan så att jag kunde få min rulltrappsbild, och ja, jag lyckades fånga ännu en person som precis lämnar rulltrappan, strategiskt mellan gubbarna. Förmodligen hade det varit bättre om han varit högre upp i trappan, men nu var han inte det.

I centrat bygger man om (det är Sollentuna jag talar om) så man får vara beredd på att det ser annorlunda varje gång man kommer dit, att man får gå en annan väg och att dörrarna har flyttat, för att inte tala om butikerna som är riktiga hoppjerkor.

Det jobbas lite överallt, bland annat på plan 5 (syns det? Att det är plan 5 alltså)

Det blir inte så mycket reflektioner idag, inte så mycket text, men vi får väl säga att det handlar om andra halvan av runrbriken på bloggen: "upplevelser" . Eller så är jag inte inspirerad. Eller så är det ett modernt överflödsfenomen. Den digitala tekniken gör det möjligt att på kort tid producera fler bilder än någonsin förr. Varje bild ägnas inte samma tid, samma hantverk och samma omsorg. Å andra sidan blir de tillgängliga att njuta av. Och de kan hjälpa till att förmedla upplevelser och bilda en berättelse. På ett annat sätt än i går när jag bara använde ord.

Se där, det blev en reflektion idag med.

Avslutar med att visa att det var fler ute och promenerade.

4. Bilderna som ingen annan får se.

Nu i kväll, söndagkväll, alldeles nyss, gick jag till affären för att handla frukostmat. Det är ju bättre att göra det nu än att stå där i morgon bitti och undra vad man skall ät till frukost.

 På vägen dit fanns en rad fotomotiv: katten som smög nedanför cementmuren, en barnvagn på väg hem med två föräldrar i bakhasorna, som en liten karavan, två pojkar som smågnabbades, en med cykel en med tom kundvagn, barnen i lekparken som satt sig i en välplanerad komposition, de tre ynglingarna som i bredd på tonårsvis fyllde hela gångvägen, de två måsarna som flög uppe vid hustaket i vackert aftonljus (och på hemvägen hade satt sig på takhörnet i fin profil),  och raden av mötande som kom från pendeltåget. Inte att förglömma fotbollsspelande killar, sms:ande tjejer och den nya upplysta rulltrappan.

Men de här bilderna är det ingen annan än jag som får se. Jag hade ingen kamera med mig, så bilderna finns bara i mitt minne, lite flyktigt så länge de varar. Ni andra får tänka er bilderna och de blir säkert inte som mina bilder. Är det här typiskt för fotografer att man ser bilder även när man inte har kameran med? Eller är inte alla sådana? Och hur är det med icke-fotografer?

Sedan är frågan hur många av de här bilderna jag hade haft med mig hem om kameran hade varit med. Några förstås. Några hade jag missat och några hade inte blivit som jag tänkt. Några hade inte blivit alls. Jag hade kanske inte velat eller vågat, men i några fall hade nog bilden försvunnit i samma ögonblick jag lyft på kameran.  Den interaktionen hade medvetet eller omedvetet påverkat motivet och förstört det.

En bild finns dock kvar även för er andra, i dubbel upplaga dessutom. Den stora reklamskylten om Samsungs nya kompaktdigital med 24 mm vidvinkel. Lite intressant att man i reklamen skriver 24 mm, fast det i själva verket bara är kring  5mm. Småbildskamerorna är fortfarande normen, fast jag tror att merparten av den tilltänkta målgruppen inte har den referensramen.

 God natt!

3. Att göra något nytt

Ibland behöver man göra något nytt för att hålla inspirationen och lusten uppe. I alla fall är jag sådan. Visst har jag gamla favoritmotiv och dito manér, och även en del yngre, men när jag behärskar dem så är de så småningom inte lika roliga och då är det inget roligt längre. För jag är ingen samlare som fortsätter att upprepa mig och tar fler och fler bilder på liknande motiv, på samma sätt. Det blir ju tråkigt, så då måste jag hitta på något nytt. Bli gatufotograf i stället för landskapsfotograf. Ta suddiga och oskarpa bilder istället för knivskarpa med bländare 22 och skärpa härifrån till evigheten. Hitta nya uttrycksätt helt enkelt.

 Nu har jag gjort något nytt. En längre tid har jag samlat på mig ytor (bilderalltså) utan att riktigt veta vad jag ska ha dem till. Någonstans i mitt undermedvetna har jag vetat att jag vill göra något med dem, men inte riktigt vad. Nu har jag gjort det, med några nytagna bilder (från igår). Jag har paketerat på ett (för mig) nytt sätt. Inkluderat en snygg och prydlig presentation i själva bilden. Det var riktigt roligt.

Av en bild på en falurödfärgad och väderbiten gammal planka gjorde jag följande bild där jag lade till en liten inramning.

Sedan fick jag blodad tand och gick vidare med följande bild (till vänster) som fick en ny inramning (till höger). En större version har jag lagt in på  här på Fotosidan. De här tumnaglarna gör ju inte bilden rättvisa ;)

Och när jag hunnit så långt var det ju bara att fortsätta; en avsågad björk fick bidra med motivet, jag stod för "inramningen".

Det här var jätteskoj!  Det här måste jag göra mer utav, med alla bilder som jag samlat på mig utan att veta varför. Nu vet jag. De är råmaterial för sådana här experiment. Men jag kommer inte att sluta gatufotografera för det. Det är också roligt.

Glad fotografering på er! 

2. Vad håller jag på med, egentligen... eller varför

Ja varför fotograferar jag? Finns det något enkelt svar på den frågan, och behöver man ens svara på den? Det är väl inte nödvändigt, men det är reflektionen som jag tycker är intressant.

Jag fotograferar för att det är roligt, så enkelt är det. Fotograferar jag så blir det roligt. Känns det roligt så fotograferar jag. Mår jag inte bra så kan jag alltid fotografera, så blir det bättre (om jag kommer på att det är det jag ska göra). Men det slutar ju inte där. Det ska bli bilder också (eller måste det inte det?).

På den tiden jag plåtade svartvitt, så var man tvungen att genomlida fasen med framkallning, mörkrum och kopiering innan det blev ett resultat. Jag var  (blev?) aldrig någon mörkrumsräv som älskade att  blaska och pjatta och ha mig. Det blev snarast en prestation att stå där och producera, ett sätt att vara duktig. Egentligen inte så roligt alltså. Det var väl  också därför jag så småningom slutade med det (när jag väl skaffat mig ett andra kamerahus för att kunna ha färg i det ena och svartvitt i det andra; Bad Timing).  Men jag stod ut i tio år! Därmed inte sagt att jag inte gillar svartvita bilder, men det är en helt annan sak.

 En gammal svartvit bild (ca 1970), film, Tri-x

...och en ny (häromveckan), digital

Efter det var jag enbart diafotograf i många år. Även där var fotograferandet roligt, men inte det som kom därefter. Att rama, sortera etc. var inte roligare än mörkrummet, men det var ju ljust i alla fall. Och så småningom drunknar man i alla bilder som tar plats. Efter den senaste flytten är det mesta undanstuvat på vinden i kartonger, mycket mediokert men också många godbitar gömda för världen.

En gammal godbit (synlig för världen), film, Velvia

Sedan hade jag en lång period, där jag nästan inte fotograferade alls (förutom familjebilder), men för fem år sedan snubblade jag på digitaltekniken och då blev det roligt igen. Alltså fotograferar jag igen. Alltså har jag roligt. (Hm, går inte det där resonemanget i cirklar). Att jobba vid datorn passar mig mycket bättre än att stå i mörkrummet eller pilla med diabildshantering. Oavsett färg eller svartvitt.

 Det är roligt att fotografera, men det behöver inte bli bilder för det. Jag menar själva fotograferandet, själva sökandet efter motiv, att gå runt och titta, att se, att söka, att flanera, att kräla på marken, vrida, vända och fånga in, allt det är fotograferandet i sig, och ett nöje, ett tillstånd, ett varande. Om det sedan blir några användbara eller bra bilder har ingen betydelse i den stunden. Bilderna är inte målet i sig, dom kommer senare. Och här tycker jag digitalkameran har spelat en roll. Man böhöver inte tänka på filmekonomi, har inte samma krav på att varje bild skall lyckas. Man kan leka. Ja, fotograferandet är mycket en lek för mig, därför så roligt. Därmed inte sagt att jag inte är seriös. Men "life is to serious, to take seriously".

Mitt mål med fotograferandet är inte att skapa bra bilder. Eller rättare sagt, att ha det målet är inget som gör att jag fotograferar, inget som driver mig, inget som gör att jag tar bättre bilder, eller gör fotandet roligare. Det är sökandet och nyfikenheten som gör det. Jag söker, ser och observerar när jag fotograferar och har jag någon gång en förutfattad mening om vad jag skall fotografera, vad det ska bli, så brukar det inte stämma. Det blir något annat, för det var vad jag fann.

Igår sprang jag på den här, och eftersom jag älskar rallarrosor kunde jag inte låta bli att fotografera

 Och så gick jag förbi en vacker rödfärgad vägg. Då kunde jag inte heller låta bli kameran. Det är en sådan där bild som jag tar för att det är roligt att fotografera. Inte för att jag i fotoögonblicket vat vad jag ska ha den till. Men den kan ju vara bra att ha om jag någon gång skulle få för mig att göra en bild av den.

 Så här blev just den (jag tog ju förstås flera)

Det var dagens funderingar. Inte för att jag vet om jag blev något klokare, men nu finns det nedskrivet i alla fall.

Ha en bra dag och ta med er kameran och gå ut och ha roligt!

1. En trevande start...

I lördags var jag till Planket på Lilla Mejtens Gränd och tittade på bilder. Jag träffade också några  fotosidevänner där, dvs. sådana jag träffat på Fotosidan, eller snarare i kommentarer under varandras bilder. När vi stod där och pratade, nämnde plötsligt Affe sin blogg på Fotosidan. Nämen hallå, vadå? Bloggar? Här har man varit medlem i fem år och det har funnits bloggar i ett par, men det har man missat. Väl hemma igen sökte jag upp bloggarna och läste, blandad konfekt, somt intressant, somt mer trivialt. Men jag blev inspirerad, inte minst av Affes egen blogg (så, nu har jag gett honom credit för det!). Och nu har jag alltså bestämt mig för att göra en själv.

När jag var ny på Fotosidan, och den första tiden därefter, upplevde jag att det blev mycket diskussioner under bilderna, inte bara kommentarer, utan även reflektioner om fotostilar, inspirationskällor och allmänt filosoferande. Det saknar jag idag, men det var något som gav mig mycket då, dels att läsa men framförallt att själv skriva. Att formulera sig skärper tankarna och medvetenheten, speciellt i dialog med andra, men det bidrar också till utvecklingen som fotograf. Kanske kan jag återföda den känslan genom att skriva här. Det är i alla fall min utgångspunkt, och kan det också glädja någon annan blir jag extra nöjd.

Men låt oss återvända dit jag började, till Planket. Där sken solen och folk tittade på bilder. Kommentarerna var blandade och många ställde sig frågande eller var missnöjda. Men sådant beror ju också på vad man har för förväntningar. Själv var jag mest nyfiken och tyckte att det fanns några guldkorn och framförallt en del inspiration att hämta. Konkret vad vet jag inte nu, men det kan plötsligt dyka upp i det omedvetna när jag står där med kameran.

Söker efter guldkorn?

Hittar guldkorn!

Den stora behållningen var dock att träffa människor. Några förväntade möten, några oväntade men framförallt en gammal kompis som jag inte träffat på snart tio år, och som jag återknöt kontakten med.. Det visade sig att han jobbar i ett hus nära mitt jobb, så nu har vi några framtida luncher räddade.

Och jag har debuterat som bloggare. Skön sommar till alla läsare!