Gnetar på fast det stretar emot i vårens ljus

.

Rubriken kan gälla både  första bildens uppförsbacke som min egen tillvaro.

Nu har det gått några månader sedan jag fick  min diagnos och både verkligheten och insikten börjar hinna ifatt känslorna. Vårljuset som ger lite vårtrötthet hos en ljuskänslig individ som mig kommer som grädde  på moset , fast i negativ  bemärkelse. Motgiftet i form av fotopromenader, bloggar  och dagstidningens svåra sudoku (och medicin ) lyckas jag  mestadels med, men den första euforin har lagt sig.

Veckans långpromenad på ett soligt vår-Söder (Till skillnad från kniv-Söder) börjar dock närma sig sitt slut här i bloggen när jag spanar ner på vad som händer därnere i backen.

Tydligen är det dags att gå hem för dagen...

...och låsa dörren.

Sakta strosa genom staden.

Och så var jag tillbaks där jag var i februari, mitt i snöfattiga vintern.

.

Det blir nog ett postludium också innan den här promenaden är slut, även om jag här hade påbörjat återtåget.

.

2015-05-02 16:27   tomazon

Fortsätt vandra Jan-Olof, det gör gott för dig.

Hälsar Tommy

Besvara

2015-05-02 16:46   Lena Holm

Du lyckas få fram att det verkligen lutar rejält. Det går ofta förlorat när man försöker fotografera backar tycker jag.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från janolof 2015-05-02 18:40

Det gäller ju att inte vinkla på kameran för att få med mycket, då går höjdintrycket bort. Och så är det bra med små människor som måttstockar.

Svara

2015-05-02 17:39   präntare

Backig stad vi har undrar vad fallhöjden kan vara, kanske något för utförsåkare en snörik vinter.
Med vänlig hälsning
/Hans-Åke

Besvara

Svar från janolof 2015-05-02 18:36

Mariaberget är ca 45 meter, men i de här bilderna utnyttjar jag inte hela den höjdskillnaden...

Svara

2015-05-02 18:26   Turbo56

Det är fina kvarter du dokumenterar, några av mina favoriter i staden, jag återkommer ofta till de branta backarma vid Maria-hissen.
Våren, ja vart tog den egentligen vägen, vi har sex grader på Lidingö, det är inte ok.

Besvara