Gnetar på fast det stretar emot i vårens ljus
.
Rubriken kan gälla både första bildens uppförsbacke som min egen tillvaro.
Nu har det gått några månader sedan jag fick min diagnos och både verkligheten och insikten börjar hinna ifatt känslorna. Vårljuset som ger lite vårtrötthet hos en ljuskänslig individ som mig kommer som grädde på moset , fast i negativ bemärkelse. Motgiftet i form av fotopromenader, bloggar och dagstidningens svåra sudoku (och medicin ) lyckas jag mestadels med, men den första euforin har lagt sig.
Veckans långpromenad på ett soligt vår-Söder (Till skillnad från kniv-Söder) börjar dock närma sig sitt slut här i bloggen när jag spanar ner på vad som händer därnere i backen.
Tydligen är det dags att gå hem för dagen...
...och låsa dörren.
Sakta strosa genom staden.
Och så var jag tillbaks där jag var i februari, mitt i snöfattiga vintern.
.
Det blir nog ett postludium också innan den här promenaden är slut, även om jag här hade påbörjat återtåget.
.
Hälsar Tommy
Hälsningar Lena
Med vänlig hälsning
/Hans-Åke
Våren, ja vart tog den egentligen vägen, vi har sex grader på Lidingö, det är inte ok.