fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Bilderna återfunna!
Vandrarna återtar sin vandring
Kan de fortsätta eller måste de vända åter?
Del IX

Efter 20 dagars tystnad är bilderna, och därmed vandrarna, återfunna. Vi ger en kort återblick innan vi fortsätter berättelsen. Vandrarna har gått längs Hörbye-breen och upp över ett pass för att komma på norrsidan av bergen.

Midnatt råder. Peter och Bosse är snart upp på passhöjden.

 

De har sedan fortsatt ut mot den stora Mittag-leffler-breen, och hoppas kunna komma ut till Wijdefjordens sydligaste spets. Här går de mot den farliga passagen mellan bergssida och glaciär, som i en knipptång mellan två faror, stenras från berget och ismassor från höger. Och som en gräns att följa, en brusande isälv.

 Isälven syns inte på bilden, men den gömmer sig i skåran mellan land och is.

 

"Tydliga tecken efter isras, is uppslängd på stranden" säger dagboken. Bilden motsäger inte direkt påståendet.

Helst vill man ju inte stå här om det kommer en sådan där isbit nertrillande. Lättgånget var det ju inte heller och sträckan på bilden, från mig fram till Bosse var snorhal, med lutande , blöt glansis. Och sådana passager var vanliga. Varför gick vi då just där? Tro mig, alternativen var sämre, lera som man fastnade i, eller en brusande älv. Men jag klagar inte. Det var onekligen pirrigt, men en upplevelse jag inte vill vara utan. Dessutom visste vi inte när vi gick där om vi kanske skulle behöva gå samma väg tillbaks igen. "Det var skönt att komma ut till iskanten och planare mark" berättar dagboken.

Här rastar vandrarna på plan mark, med den stora glaciären i fonden. Nämaste nunatakken, berget mitt i ismassan, befinner sig ungefär 15 km bort. Avstånden var svåra att uppskatta i det vida landskapet.

Vi låter dagboken berätta, för här sviker minnet:

"Vi gick på planare mark, först stenfält sedan moss(gräs-)mark. Vi siktade hytten vid en grusvall närastranden och gick ner dit.

Vi kom dit vid tretiden (fm) efter ca 6 timmars vandring. Stugan liten 3 x 4 meter med kolspis, kol därtill, våningskoj, litet bord och pall. Där fanns 5-meters båt.

Vi tände brasa och brassade. Snart plus 37 inne (ögonhöjd), vristhöjd +15) och 3.5 grader ute.

Middag och te, därefter endast kort snack, de andra verkade trötta.

Kojning 1/2 6. Jag tog sedan en promenad före inkrypandet i mitt tält, medan de andra valde att sova inne, vilket jag tycker skulle vara sämre."

 

Var hade vi nu hamnat? Kartan ger svaret. Vi var framme vid stugan, den övre blå fyrkanten. Vi hade passerat den rödprickade lite spännande sträckan. Vår närmaste önskan (förutom sömn) var det grönprickade, att ta oss ut på glaciären och komma över till andra sidan.

Fortsättning följe r

Till berättelsens början

 

Inlagt 2008-10-18 19:35 | Läst 3831 ggr. | Permalink

"Men det är ju vi, hösten 1976!"


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
2022-01-08 21:03   Bo Hellberg
Men det är ju vi, hösten 1976!