En kort stund som gatufotograf
1 + 3 snabba svartvita i Uppsala
+ lite reflektioner och funderingar
Jag hade fikat och hade vandrat upp hit.
Egentligen är det här sista bilden i en serie. Jag hade lämnat Fågelsången och såg tornen lite blygt sticka upp över husen, när jag sakta strosade längs Trädgårdsgatan. Det kanske blev en lyckad bildserie, men jag tror inte det, den känns lite innehållslös när jag tittar på den efteråt, även om idén verkade bra när jag gick där.
Snett och vinnt?
Lite snett och vinnt är det i bilden, sådär som det blir när man lutar en vidvinkel uppåt för att få med allt på bilden, men jag tycker träden tar bort det mesta av den känslan. Ännu värre hade det blivit om jag inte vridit lite på kameran samtidigt för att motverka vinklingen, men utan trädet hade det inte gått, förstås.
Restitution, shift-objektiv, storformatare med lutbart fram- och bakstycke, kan inte det vara lösningen? Jodå, mer tekniskt, och rent tekniskt sett kanske en bättre lösning, men en helt annan fotografering och med andra mål. Här var jag promenadfotograf och det trivs jag bättre med.
En människa
Åsså finns det en människa i bilden. Det är viktigt. Staffage!
Staffage, enligt NE:
"mindre bifigurer i en landskaps- eller genrebild, tillförda i avsikt att ge ökat liv åt den konstnärliga bilden".
Hm, tillförd? Hur är det då om bifiguren kom vandrande själv och bara är inväntad? Skit samma vilket, det gör detsamma hur hon kom dit, människan gör att högra hörnet inte är lika tomt och bilden inte lika död. Bilden är ju inte en klinisk avbildning av en gatstump och en domkyrka, det är ett fångat ögonblick.
Åt höger
Det blev ingen serie, så nu får bilden i stället markera startpunkten för några snabba bilder jag tog när jag vände mig åt höger. Där upptäckte jag Valvgatan och i valvet fanns det silhuetter.
Klick! En bild
Dam med cykel
Klick! Den andra bilden.
Två par
Klick! Den tredje bilden.
Mamma med barn
Trevliga bilder. :-)
Även jag föredrar att använda enkel och rak utrustning för fotograferandet. En liten kort zoom eller ett fast objektiv med kort brännvidd. Men själv har jag inget emot att räta upp perspektivet i efterbehandlingen. Vi är ju väldigt vana vid att se distorderade perspektiv i foton och reagerar sällan emot det. Men jag har aldrig upplevt det som riktigt naturligt. Så i mina bilder brukar jag fixa till det. Men det förutsätter förstås att det är enkelt att fixa i det program man använder.
Det är mitt intryck att många föredrar att avsiktligt behålla distorsionen, som en artistisk effekt. Ett slags licentia poetica.