Slår ett slag för porträtt- och gruppbilder

Jag har gått igenom en del gamla bilder från min farfar och farfarsfar i helgen. Några saker har slagit mig när jag tittar igenom bilderna, bland annat:

1. Vem har bra porträttbilder på sig själv idag?

Förr gick de flesta till en porträttfotograf några gånger i livet. När min mamma gick bort för två år sedan kunde jag med nöd och näppe hitta en nytagen bild som dög för att publiceras i Sydsvenskan och att sätta i en ram på hennes kista. Det blev en tankeställare. Jag borde ha porträtterat henne och resten av familjen på ett seriöst sätt, inte bara fånga ögonblick.

Familjen Fröderberg kring sekelskiftet. Min farfarsfar Bernhard står upp.

Värnpliktige Fröderberg cirka 1911

Familjefader Bernhard Fröderberg cirka 1915

Min pappa satte upp en studio och fotograferade alla släktingar när jag fyllde år 1982. De bilderna är kul att ha nu och ger något annat än bilderna från fikabordet (som också har sitt värde).

Min farfar, Bertil Fröderberg, fotograferad i vardagsrummet i juni 1982.

2. Det tas för få ambitiösa gruppbilder.

Det är ingen brist på gruppbilder idag, men hur ofta styr fotografen upp bilden så att det blir riktigt snyggt? Bland min farfars negativ hittade jag några charmiga gruppbilder.

Hälsingborgs varv.

Okej, lite slarvigt uppställt. Men en rätt charmig grupbild i mitt tycke.

Farfar med korsade ben på huven.

Oarrangerad gruppbild

Jag ska återkomma i ämnet gruppbilder, för bland min morfars bilder finns några exempel på prydliga uppställningar av stora grupper som man nästan aldrig ser idag.

Tills dess, ta några riktiga porträtt av dina nära och kära.