Tillbaka till film och Leica

Det är inte av nostalgi som jag börjar fotografera med film igen. Alla negativa sidor är fortfarande kvar i minnet. Men det finns också fördelar med den analoga tekniken som jag vill åt.

När jag köpte min Canon Eos 1D Mark II den 2 juni 2004 var det ett paradigmskifte. Den digitala tekniken passade mig perfekt. Att slippa springa till labbet flera gånger i veckan, att slippa vänta på den sega skannerna och att slippa slita med färgkontrollerna för att få bildfilerna rena var en befrielse.

Mitt sista fotouppdrag på film våren 2004. Författaren Manne Forssberg plåtad med Canon Eos 1V HS och Fujifilm Press 800.

Jag lovade mig själv att inte köpa några analoga kameror hur frestande läckra de än kunde vara. I mitt löfte gjorde jag bara ett undantag. Jag kunde tänka mig att köpa en storformatskamera med rullfilmsbakstycke eftersom det är den fullständiga kontrasten till en snabb presskamera. Ännu har det inte blivit någon sådan även om de hade en lämplig Arca begagnad på Kameradoktorn för något år sedan.

I mitt löfte låg tanken att känslan i bilderna inte kommer av vilken kamera jag har utan att kameran är helt neutral. Det är jag som ger bilderna känsla.

Den digitala världen innebär att det är samma kamera och samma minneskort som ska fånga bilderna, oavsett vilken känsla man vill få fram. Jag gillar det, men jag känner inte alltid att bilderna känns äkta när man efterliknar ett analogt resultat. Detta är en sak som jag funderar en hel del över just nu.

Jag har precis köpt en Leica M6 från 1986 och en Summicron 50/2 från 1991. Många års funderande som ligger bakom beslutet. Att fotografera med en spegelreflexkamera för småbild är uteslutet, det är alltför likt att fotografera med mina digitala kameror.

Någon särskild vurm ligger för Leica har inte påverkat valet. Jag började fotograferade med Leica som 13-åring och har växt upp med huset fullt av Leicor, så för mig är Leica inget speciellt. Jag testade en modern Zeiss Ikon för något år sedan, men den är ovanlig och dyrare begagnad. Leica M6 är en praktisk modell som kommit ner i pris så det blev en väl inkörd sådan.

Jag vill ha en vidvinkel också. Två objektiv räcker. Just nu lånar jag en Summicron 35/2 av min pappa. Efter tips från Johan Ericson överväger jag att köpa en billig Voigtländer Color Skopar 35/2,5 II. Begagnade Leica-35:or är löjligt dyra. Hellre ett 30-40 år nyare objektiv till halva priset.

Så varför köper jag en gammal analog kamera?
Jo. Jag har jobbat så länge med mina digitala systemkameror nu att jag känner att jag nästan använder dem fullt ut. Jag har också blivit lite slarvig och koncentrerar mig inte lika mycket för varje exponering som tidigare. Det är både på gott och ont beroende på motiv. För mycket kontroll kan hindra spontaniteten.

Med Leican hoppas jag skärpa koncentrationen och uppmärksamheten lite mer och kunna överföra den rytmen till mitt digitala fotograferingar. Kanske kan kamerans fysiska konstruktion också påverka bilderna. Kan kompositionerna bli annorlunda? Reagerar folk annorlunda på kameran? Blir jag mer spontan med en lättare och mindre kamera?

Nu har jag tagit några rullar som jag hittade längst ner i frysen. Fotokungen i Stockholm har billig C-41-framkallning så det får bli en lunchpromenad till Södermalm de närmsta dagarna. Filmförrådet måste också fyllas på. Precis som duktige Markus Jenemark tänkte jag köpa med negativ färgfilm trots att jag gör bilderna svartvita. Det praktiskt och billigt.

Jag har plockat fram min gamla Ricoh GR1v som får fungera som vidvinkelalternativ, eller när jag vill ha en ännu mindre kamera än M6:an.

En morgon på pendeltåget på väg till jobbet omkring 2002-2003. Taget med Ricoh GR1v och Fujifilm Press 400.

Jag är också sugen på att skaffa en Hasselblad Xpan. Filmformat med andra proportioner stimulerar bildseendet. Xpan använder småbildsfilm och kan ta negativ med storleken 24 x 65 mm. Fujifilm Press 400.