Skitigt värre = perfekt för fotografen

Det finns flera anledningar till att jag sällan fotograferar ishockey, trots att det är en actionfylld sport. Enduro har det som ishockey saknar: skitiga utövare och kreativa möjligheter.

Vid hockeyrinken tvingas man stå på förutbestämda ställen och bakgrunden är lika ful vart man än vänder sig. I skogen kan stå nästan var man vill, i vilken vinkel man vill och kan på så sätt kontrollera förgrund, huvudmotiv och bakgrund. Det går att jobba med långa eller korta slutartider, blixt, motljus, solstrimmor, långa eller korta brännvidder och så vidare. Det ger kreativ frihet och en stor möjlighet att variera sig.

Jag och min kompis "Surhåls-Hoke" försöker lösa ett kameraproblem. Den gula varselvästen har jag använt för att förarna ska se min utställda blixt. Foto: Martin Agfors

Det har blivit tradition för mig och några fotokompisar att åka till den lokala tävlingen Luciaracet som Haninge MK anordnar varje år. Med åren har det blivit en utmaning att komma hem med bilder som skiljer sig från tidigare års. Därför jobbade jag mer med teleobjektiv i år. Förra gången blev det mer vidvinkel.

Den här bilden bygger på förgrund på ett sätt som jag inte gjort tidigare:

Jag har också försökt kopiera en del av bilderna lite dovt för att fånga skogskänslan. Annars är jag rätt glad för kontrast och klatschiga färger.

Att göra om till svartvitt är en annan metod för att förstärka känslan i bilden.

Även om det blev mycket telefoto (70-200/2,8 och 200-400/4) så är några bilder tagna med vidvinkel. Det finns en praktisk nackdel med vidvinkel: fotograf och utrustning blir rätt lätt nedsmutsade.

Jag har fått många bevis under åren på att det är uppskattat att vi kommer och fotograferar. En del förare showar lite extra när de ser en fotograf.

Här har jag använt en radiostyrd Canon-blixt för att lysa upp lersprutet. Tyvärr glömde jag att ta med en fryspåse att trä över blixten, så det blev till att spola av den när jag kom hem.

Som synas blir det bäst bilder när det inte är blött och ingen snö. Jag längtar redan till nästa år.

Foto: Martin Agfors

Folkrace - en ny utmaning

För två veckor sedan provade jag att plåta rallycross för första gången på närmare 20 år. Idag provade jag att plåta folkrace för första gången någonsin. Jag och sonen drog till Högstabanan i Haninge.

Eftersom jag hade med mig min 9,5-åring och var knallförkyld så höll jag mig till en och samma plats bland den övriga publiken under hela tiden. Det innebar en hög vinkel, vilket inte alltid är optimalt. Att fotografera ut låg vinkel är ett klassiskt trick för att få häftigare bilder. En del sportfotografer använder knäskydd eftersom de så ofta jobbar på knä.

Jag koncentrerade mig på en trång sektor med grusunderlag strax efter starten där jag tänkte att det kunde bli en del fajt.

Trängseln gjorde att en del bilar hamnade av banan.

Jag laborerade även en del med panoreringar:

Det här gav mersmak och jag ser fram emot att plåta folkrace igen när jag har bättre förutsättningar att vara ambitiös och experimentera med olika fotopositioner och mer utrustning.

Svårt att fånga känslan

Sist jag plåtade rallycross var på 90-talet. Idag var det äntligen dags igen. Efter att ha skannat igenom en mängd olika förbunds- och föreningssidor i jakt på någon bildmässig sport att fotografera i helgen fastnade jag för rallycross i Strängnäs.

Bildmässig och bildmässig. Rallycross var en ren chansning eftersom jag vet att bilsport kan vara svårfotograferat och föga bildmässigt. Jag har varit på rally, motocross och racing och kommit hem med riktigt tråkiga bilder.

Problemet är att bilar ser ganska likadana ut oavsett om de far fram i full karriär eller om de står parkerade.

Man måste därför jobba för att få fram fartkänslan genom vinklar och rätt slutartider.

Ett misstag jag gjort flera gånger är att använda för snabb slutartid. Det är lätt att tänka att det behövs snabba tider för att frysa de snabba rörelserna. Och visst, för vissa bilder, som hopp kan det behövas.

Men inte om man fotar hoppet från sidan:

Problemet med snabba slutartider är just att de fryser alla rörelser. Rörelseoskärpa är ett utmärkt verktyg för att skapa fartkänsla.

Därför fotograferade jag mest kring 1/125 sekund och panorerade.

Det går lätt att prova sig fram till en lagom slutartid för en sport som rallycross där det hela tiden bilar far förbi. Ta en serie på en bil, kolla och justera tiden, ta några nya bilder, kolla.

Men det finns en fälla. Det är lätt att välja en för snabb slutartid. Ju längre tid desto mer effektfullt. För lång tid blir naturligtvis bara suddigt, så det gäller att hitta en tid där det blir skarpt tillräckligt ofta. Alltså, bry dig inte om att fler bilder blir oskarpa än skarpa. Det är då de skarpa blir riktigt bra.

Det är lättare att panorera på längre avstånd. Då kan hela bilen bli skarp. På närmare håll med vidvinkel blir oftast bara en del av bilen skarp. (Se hoppbilden längre upp på sidan.)

Med en rörelse som går i motsatt riktning (den övre bilen) mot  huvudmotivet så blir det extra mycket rörelseoskärpa.

För variationens skull kan man fotografera bilarna bakifrån och koncentrera sig på detaljer.

Som sportfotograf är det lätt att man blir nedslagen av alla situationer som man man missar. Som de krockande Volvo-bilarna bakom Saaben i bilden ovan. Men då gäller det att tänka på att det är bara de lyckade bilderna som andra ser. Det jag visar här är vara en liten del av alla dagens exponeringar.

När jag plåtar sport jagar jag ofta ansiktsuttryck. För motorsport är det svårt, men ibland så ...

Sportfoto sägs ofta vara en materialsport, men det gäller inte alla sporter. Utan ljusstarka telen är det svårt att få fotbollsbilder som är lika maffiga med kort skärpedjup som proffsens bilder, men för rallycross räcker det med den billigaste telezoomen och ett enkelt kamerahus.

Med tanke på hur kul det var att fota rallycross idag är det märkligt att jag inte gjort det på mer än 15 år. Det kommer inte dröja lika länge till nästa gång.

En perfekt uppgift för 800/5,6

Många fotokompisar var inne i stan och fotograferade Prideparaden igår. Jag valde istället att åka till Årstafältet där det hålls internationell rugbyturnering (Stockholm Tens) den här helgen varje år.

Förra året fotograferade jag både Prideparaden och Stockholm Tens, men i år fick jag välja det som passade min son bäst. På Årstafältet la han sig solade och hade det gött medan jag och min kompis Martin Agfors klickade på.

Martin hade tyvärr glömt sin telekonverter hemma på köksbordet. När man fotar rugby är en 300/2,8 på en fullformatskameran rena vidvinkeln.

Jag skulle säga att 600 mm är en passade brännvidd, men ännu längre är inte fel. Jag använde 800/5,6 och Eos 1D X, vilket oftast funkade utmärkt. Förra året tog jag en hel del bilder med 800 mm + 1,4x, alltså 1120 mm f/8.

Att sitta med ett långt tele och en snabb kamera och fota sport är himla kul. Lite som att skjuta paintball eller spela tv-spel. Får man dessutom bra bilder är det som en ren bonus.Ibland blev det naturligtvis lite för tajt med en så lång brännvidd. Därför hade jag en 5D Mark III med 70-200/1,4 och en 1,4x telekonverter vid fötterna.

Det är populärt med remote-kameror numer. Men jag har lite svårt att komma på hur man skulle kunna placera ut remotekameror för den här sporten. Hela kortsidan är ju målområde.

Canon Eos 5D Mark III, EF 70-200/2,8L IS II USM, EF 1,4x III

Här är några bilder tagna med 800 mm:

Ljuset var stenhårt. När ljuset kom från sidan blev kontrasten enormt, då gäller det utnyttja kamerans hela dynamiska omfång. En del av de här bilderna har väldigt uppljusade skugg- och mellantoner, men jag hoppas att det inte ska synas utan att bilderna ter sig naturliga.

Det händer även en del bildmässigt utanför plan.

Jag har lite svårt att välja ut vilken bild som är bäst. Vilken gillar du mest?

Att snubbla på mållinjen

Idag blev jag många tusenlappar fattigare, om man nu kan se det så.

Före jul kontaktade Postkodlotteriet mig och ville köpa ovanstående bild till sin marknadsföring. Löperskan Irene Ekelund är en av deras profiler och detta var den bästa bilden de kunde hitta. De hade hittat bilden i detta blogginlägg här på Fotosidan.

Efter jul hade de bestämt sig och förhandling tog vid. Jag fick hjälp av bildbyrån Maskot som sitter granne med Fotosidans redaktion. De tog fram vad Getty hade velat ha betalt och jag gav ett något lägre pris till Postkodlotteriet. De återkom med ett ännu lägre motbud med andemeningen "take it or leave it". Summan var inte så långt under mitt bud och fortfarande femsiffrig, så jag accepterade.

Idag återkom Postkodlotteriet. Deras samarbetspartner SOK godkände inte bilden. Snopet.

Jag får trösta mig med att fler sett blogginlägget och köpt bilden. Kils kommun köpte in bilder (för en betydligt lägre summa) för att använda i en turistbroschyr.

Det kan alltså löna sig att visa sina bilder. Här är ett exempel på när det kan bli riktigt, riktigt lönsamt att blogga på Fotosidan.