Leicasjukan har slagit till igen

Vissa impulser och lustar är svåra att stå emot. På lunchen, på väg hem från att ha hämtat ut mina nyframkallade filmer, slog jag till på en Leica M6 TTL 0.85 efter lite prutning.

Kameran tillverkades 1999 i en omgång av fem tusen kromade kameror. Numer ligger produktionstakten på 100 till 150 kameror för film per månad i snitt fördelat mellan M7 och MP.

Den här M6:an såldes första gången den 17 april 2002 men är knappt använd. Det går att se att kameran burits med en rem. I övrigt är kameran som ny.

Jag är inte så mycket för att samla på kameror utan tycker det är jobbigt med fotoprylar som inte används. Jag är glad för min svarta M6:a från 1986 i bruksskick. På filmerna jag framkallade idag kan jag se att kameran fungerar utmärkt.

Uppenbarligen finns det många som gläds åt att ha fina kameror liggande i sina hyllor, skåp och lådor. Föse har pratat ett tag om M6 TTL trots att han har gott om Leicor. Nu blir han säkert glad när jag köpt ett så här pass fint exemplar till honom för ungefär samma pengar som mer använda går loss på. Själv skulle jag inte våga sätta film i kameran och vad ska jag då ha den till?

– – –

När jag hämtade ut mina filmer på Fotokungen kom min favoritfotograf Lars Tunbjörk in i butiken och köpte två 25-pack med Kodak Portra 160 NC i 120-format. Det är kul att se att fler använder film. Just Portra 160 NC har blivit väldigt populär bland dem som fotograferar i mellan- och storformat eftersom filmen är neutral och mjuk - perfekt för skanning och finjustering i dator i efterhand.

Idag blir det soppa för hela slanten

"Nyhetens behag" heter det. Och visst. Jag räknar knappast med att ta tio rullar i veckan framöver.

Den amerikanske gatufotografen Gary Winogrand var en riktig storförbrukare av film. När han dog 1984 lämnade han efter sig 2000 oframkallade rullar och 6000 rullar som framkallats men som han inte hunnit gå igenom.

Nu är jag ivrig att se resultatet och ska rusa iväg till Fotokungen på Södermalm för att få filmerna soppade.

Förr, när jag fotade i jobbet, brukade jag framkalla på Prolabbet. De hade lådor över hela stan där man kunde lämna filmerna. Sen upptäckte jag Team Framkallning på Södermalm som var grymt snabba.

Jag kommer ihåg en incident när jag fotograferat personer i ett demonstrationståg och stack direkt efteråt till Team Framkallning för att få soppat filmerna. Där stod frilansaren Åke Ericson som blev tokig för att jag också kom med filmer. Nu skulle det ju ta några extra minuter innan han kunde få sina filmer. Team Framkallning håller fortfarande igång. Jag får väl prova dem en dag.

Förutom de tio nytagna rullarna ska jag soppa tre rullar med mer okänt innehåll. En har suttit i min Ricoh GR1v i nått år och i morse tog jag slut på filmen när jag lämnade på dagis. De andra två tog jag för drygt ett år sedan när jag skickat min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg. Jag fick testa kameran men inte behålla den. Den var visst för fin för mig att slita på. ;)

Jag gjorde en reflektion med den kromade M6:an – det snackas mycket om hur bra det är med en diskret svar M-Leica. Men folk tycker verkligen inte det är jobbigt när man fotograferar dem med en kamera som ser riktigt gammaldags ut. Det är en av anledningarna till att jag är nyfiken på en kromad Fujifilm X100.

– – –

Igår besökte jag uställningen Foto-genus som Bella Pictura och Svefo anordnade. Jan-Olof Åkerlundh har skrivit tankvärt om utställningen och jag är inne på samma tankegångar som han. Det viktiga med utställningen är troligen processen att göra en utställningen tillsammans och de tankar som väckts hos de inblandade. Jag kan inte säga att jag vidgade min syn på manligt och kvinnligt. Och varför lät man inte detta vara temat för bilderna istället för "naturligt"? För att göra ett rejält avtryck hos betraktarna krävs mer jobb och driven curator.

Sol på Söder med Anders Petersen

Ledig, sol och nyinköpt Leica M6. Då kan man inte sitta hemma. Istället åkte jag in till Södermalm och fick mig till livs foto i en mängd olika former.

Min maxade fotodag började med en tur till Johanneshov för att lösa ut ett riktigt fotofynd, men den historian tänker jag spara till nästa blogginlägg.

Eftersom min nya M6:a laddas med engångsminnen med begränsad ljuskänslighet så valde jag att gå solsidan från Skanstull till Slussen och vidare till Galleri Kontrast. Jag börjar få ont om 400-film i frysen, men det ligger kvar några rullar 100-film från min pre-digitala yrkestid. Så jag höll mig i solen. Dessutom värmde solen en stund mellan vindbyarna.

På Galleri Kontrast var det vernissage för polske Tomasz Gudzowaty som fotograferar mycket sport. Då är det inte stora supertelen som gäller utan Leica M, Speed Graphic med polaroidbackstycken och liknande som gäller. På utställningen visades såväl enorma förstoringar som de små 9x12 och 6x9 polaroiderna. Du måste bara kolla in hans hemsida.

Där mötte jag också DN-fotografen Jonas Lindkvist som har sport som specialitet. Han berättade att Tomasz var en av hans förebilder. Tyvärr var Tomasz inte där själv, berättade hans researcher(!). Anledningen är att fotografen ska bli pappa vilken dag som helst.

Jag mötte också min vän från Enskede Fotoklubb Svante Warping. Han gör fina poetiska bilder med allehanda analoga kameror och varje jul får jag svartvita julkort som han gjort i mörkrummet – tack! Vi fortsatte längs Hornsgatan till Galleri Konstochfolk där Johan Rheborg ställer ut gatufoto.

Utsällningen kändes lite ojämn, men de bästa bilderna var verkligen riktigt bra. Och dessutom hade Johan haft vett att göra några av dem riktigt stora.

Nyligen intervjuades jag av min kollega Jessica Silversaga och hon undrade hur många gånger jag ställt ut. "Inga" sa jag till hennes förvåning. När jag såg Johans utställningen fick jag återigen tanken att jag kanske borde ta och gå igenom mina bilder och se om jag kan få ihop en utställning. Helst skulle jag vilja ha hjälp av någon som kan fungera som curator. Jag är övertygad om att det blir bättre då.

Svante och jag fortsatte vidare förbi Gert på den excentriska fotobutiken Svenska kort. Jag klämde på en Canon F-1 med motor och blev nostalgist. Där köpte jag också en present till pappa och gick vidare till Stockholm Fotoantikvariat.

Jag har en särskild svaghet för fotoböcker och att gå in på antikvariatet kunde bara sluta på ett sätt, trots att min fotoboksbudget redan är övertrasserad. Efter ett långt besök kom jag därifrån kom jag ut med Anders Petersens bok "Rågång till kärleken" som jag saknat länge. Svante köpte inte nått men visade en massa fina böcker som han redan hade, eller som han till och med varit med och gjort.

Därefter fortsatte jag mitt gatufotograferande genom Södermalm. Jag tog flera bilder som jag är väldigt sugen på att skanna snarast möjligt. På måndag får jag ta och springa upp till Fotokungen och lämna in rullarna. Tyvärr hade de stängt idag. Jag såg expediten fotografera på Hornsgatan istället. Det var väl sunt.

Eftersom jag inte har några bilder från dagen får det bli lite analoga bilder från arkivet.

Den här bilden kanske passar den här helgen. Den nyvalde ordföranden för Socialdemokraterna Göran Persson håller tal på första maj i Folkets Park i Malmö 1996. Kodak Ektapress 400 (usel film).

Och den här kanske passar inför fotbollssäsongen. Här har jag plåtat AIK:s Martin Kayongo-Mutumba 2002. Då var han yngst i laget, nu är han veteran. (Plåtat på Fuji Press 400 - min standardfilm under många år tillsammans med 800-versionen.)

– – –

FS-bloggaren Bengt Björkbom hävdar att det är något speciellt med att gå runt med en Leica M-kamera på magen. Och visst är det där. Idag var det många som kollade på min mage och jag blev även stoppad av en man som berättade att han gått Christer Strömholms fotoskola och att han var sugen på en Fujifilm X100 - "fattigmans-M9".

Visst är det något speciellt med en Leica på magen? Eller är det pappas pilotglasögon från tiden som FN-officer som gör honom cool? ;) (Lübeck 1990) Eller ska man addera några Nikon F3:or och en Minolta 9000 för att se bra ut? (undertecknad 1989 hos min släktning som var DN-fotograf under fyra decennier).

Bengt säger också att bilderna blir bättre för att de tas med en Leica. I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag hoppas att M6:an skulle kunna ge annorlunda bilder för att den har en mätsökare och laddas med film som man inte kan spruta iväg likt digitala filer i min Canon Eos 1D Mark IV. Men att det just är en Leica skulle påverka bilderna har jag svårt att förstå. Men Bengt har lovat att återkomma i ämnet.

Tillbaka till film och Leica

Det är inte av nostalgi som jag börjar fotografera med film igen. Alla negativa sidor är fortfarande kvar i minnet. Men det finns också fördelar med den analoga tekniken som jag vill åt.

När jag köpte min Canon Eos 1D Mark II den 2 juni 2004 var det ett paradigmskifte. Den digitala tekniken passade mig perfekt. Att slippa springa till labbet flera gånger i veckan, att slippa vänta på den sega skannerna och att slippa slita med färgkontrollerna för att få bildfilerna rena var en befrielse.

Mitt sista fotouppdrag på film våren 2004. Författaren Manne Forssberg plåtad med Canon Eos 1V HS och Fujifilm Press 800.

Jag lovade mig själv att inte köpa några analoga kameror hur frestande läckra de än kunde vara. I mitt löfte gjorde jag bara ett undantag. Jag kunde tänka mig att köpa en storformatskamera med rullfilmsbakstycke eftersom det är den fullständiga kontrasten till en snabb presskamera. Ännu har det inte blivit någon sådan även om de hade en lämplig Arca begagnad på Kameradoktorn för något år sedan.

I mitt löfte låg tanken att känslan i bilderna inte kommer av vilken kamera jag har utan att kameran är helt neutral. Det är jag som ger bilderna känsla.

Den digitala världen innebär att det är samma kamera och samma minneskort som ska fånga bilderna, oavsett vilken känsla man vill få fram. Jag gillar det, men jag känner inte alltid att bilderna känns äkta när man efterliknar ett analogt resultat. Detta är en sak som jag funderar en hel del över just nu.

Jag har precis köpt en Leica M6 från 1986 och en Summicron 50/2 från 1991. Många års funderande som ligger bakom beslutet. Att fotografera med en spegelreflexkamera för småbild är uteslutet, det är alltför likt att fotografera med mina digitala kameror.

Någon särskild vurm ligger för Leica har inte påverkat valet. Jag började fotograferade med Leica som 13-åring och har växt upp med huset fullt av Leicor, så för mig är Leica inget speciellt. Jag testade en modern Zeiss Ikon för något år sedan, men den är ovanlig och dyrare begagnad. Leica M6 är en praktisk modell som kommit ner i pris så det blev en väl inkörd sådan.

Jag vill ha en vidvinkel också. Två objektiv räcker. Just nu lånar jag en Summicron 35/2 av min pappa. Efter tips från Johan Ericson överväger jag att köpa en billig Voigtländer Color Skopar 35/2,5 II. Begagnade Leica-35:or är löjligt dyra. Hellre ett 30-40 år nyare objektiv till halva priset.

Så varför köper jag en gammal analog kamera?
Jo. Jag har jobbat så länge med mina digitala systemkameror nu att jag känner att jag nästan använder dem fullt ut. Jag har också blivit lite slarvig och koncentrerar mig inte lika mycket för varje exponering som tidigare. Det är både på gott och ont beroende på motiv. För mycket kontroll kan hindra spontaniteten.

Med Leican hoppas jag skärpa koncentrationen och uppmärksamheten lite mer och kunna överföra den rytmen till mitt digitala fotograferingar. Kanske kan kamerans fysiska konstruktion också påverka bilderna. Kan kompositionerna bli annorlunda? Reagerar folk annorlunda på kameran? Blir jag mer spontan med en lättare och mindre kamera?

Nu har jag tagit några rullar som jag hittade längst ner i frysen. Fotokungen i Stockholm har billig C-41-framkallning så det får bli en lunchpromenad till Södermalm de närmsta dagarna. Filmförrådet måste också fyllas på. Precis som duktige Markus Jenemark tänkte jag köpa med negativ färgfilm trots att jag gör bilderna svartvita. Det praktiskt och billigt.

Jag har plockat fram min gamla Ricoh GR1v som får fungera som vidvinkelalternativ, eller när jag vill ha en ännu mindre kamera än M6:an.

En morgon på pendeltåget på väg till jobbet omkring 2002-2003. Taget med Ricoh GR1v och Fujifilm Press 400.

Jag är också sugen på att skaffa en Hasselblad Xpan. Filmformat med andra proportioner stimulerar bildseendet. Xpan använder småbildsfilm och kan ta negativ med storleken 24 x 65 mm. Fujifilm Press 400.

Nedslag i kameragemytet

I går kom jag äntligen iväg på en Ellens-träff på Café Puck i Stockholm där jag träffade ett tjugotal andra medlemmar på Fotosidan.

Att sätta sig ner bland herrarna och se alla kameror blev som en flashback. Som fotointresserad 13-åring tog min pappa med mig till Leicaklubben i Malmö där ett antal äldre herrar visade sina senaste kamerafynd. Oftast hittade på loppis. Pappa var ofta yngst förutom jag. Ibland  var vi på något kafé och andra gånger i en föreningslokal. På bordet fanns fika och sedan dukades den ena kameran upp efter den andra.

Där var, liksom här är, Leica den mest gemensamma nämnaren. En central person vid Ellens-träffarna  och Leica-entusiast är Bengt Björkbom. Innan träffen gjorde jag en intervju med honom om hans omfattande bloggande. Se här.
Bengts stora intresse för objektiv i allmänhet och Zeiss i synnerhet gör att han på träffen får syna en gammal Contax från 50-talet med Zeiss-objektiv på i skenet av en mobiltelefons lampa. Snacka om att nytt och gammalt möts.

Och det är genom det nya (internet, Fotosidan och blogg) som dessa äldre herrarna håller samman socialt. Träffarna på Café Puck  blir som grädde på Ellens-tårtan.

Jag gillar den öppna atmosfären. Många känner varandra,  men alla nya är lika välkomna. Denna gång samlades något fler än vanligt och några fick stå runt bordet. Men vad gör det när gemenskapen är så öppen och hjärtlig.

Jag hamnade bredvid Mattias Leppäniemi som var där för första gången, ditlockad för hämta ut Bernt Carlzons egenproducerade bok som delades ut på träffen till dem som beställt. Mattias sitter mest tyst och tar in vad de äldre herrarna har att berätta. Om problem med imma om man ska använda en Leica M3 med en 35:a eller hur ett DDR-märkt objektiv fungerar på modern digitalkamera. Vid fötterna har Mattias en diskret svart Billingham-vöska med en Leica M9 i.
– Jag vågar knappt ta upp den, då dör väl en del av gubbarna, säger Mattias skämtsamt. Men det ligger nog något i det. Leica M9 är drömmen för många här.