Se utan att synas på kungligt uppdrag

I förra veckan fotograferade jag en hel dag på Slottet tillsammans med en kollega. Vi smög runt i våra mörka kostymer och försökte komma nära utan att störa.

Jag har några fasta kunder som jag jobbar åt. En av dem är Scouterna. De anordnar varje år en ledarskapsutbildning och ett seminarium för näringslivet om ungt ledarskap tillsammans med kungens stiftelse för ungt ledarskap.

100 ungdomar från olika ungdomsorganisationer har undet ett år gått en ledarskapsutbildning där de har en mentor från näringslivet. Min dag började med att fotografera en frukost för deltagarna och deras mentorer. Jag åt frukost med Malmös starke man Percy Nilsson som saknade sin adept.

Här sitter Bonniers vd Bengt Braun med sin adept.

Därefter följde en ceremoni på i det kungliga biblioteket på Slottet där alla ungdomarna fick diplom och en pin ur kungens hand. Jag skulle ta en bild av varje deltagare så det gällde att vara på bettet ett hundra gånger på rad. Jag fick säga till hovets egen fotograf att hålla sig undan. Förra året trängdes han med min kollega och försvårade fotograferingen. Visserligen är jag van att trängas med andra fotografer, men det känns ju onödigt att ställa till en scen två meter från kungen.

Incidenter händer ändå. För några år sedan skulle kungen posera framför mig och efter en bild var det stopp. Minneskortet fullt. Kungen lovade att vänta medan jag raderade några bilder.

Det kungliga biblioteket har träinredning och gröna gardiner. Hur man än gör blir det färgstick.

Så här kul är det att få träffa HMK.

Att vi är två fotografer gör att vi kan jobba på olika sätt. Jonas går nära med sin Leica M9 med 28/2 och 50/2 och Canon Eos 1D Mark III med 16-35/2,8. Han filmar också med en Pansonivc GH1 med Leica M-objektiv på. Jag jobbar med tajtare utsnitt och längre brännvidder, bland annat 300/2,8.

Det är bra för trycksakerna som ska publiceras att det finns bilder med mycket miljö blandat med tajtare utsnitt där ansiktsuttryck är mer centralt. Som fotografer missar vi färre bilder om vi har var sin stil och inte ska blanda.

På eftermiddagen var det dags för seminarium för cirka 200-300 dignitärer från näringsliv, militär, polis och annan offentlig sektor. Jag och Jonas skulle ta bilder av talarna, debatten kring borden och vid minglet i salongerna.

Även om jag inte är den smidigaste elefanten i glasbutiken så har jag utvecklat en teknik för att fotografera diskret men effektivt på seminarier, mingel och bröllop. Hovet tillät bara pressen att närvara en kort stund på en bestämd plats. De fick absolut inte röra sig i lokalen. Lars Pehrsson från Svenskan var hur diskret och smidig som helst, men grejen är att arrangörerna inte kan veta det i förväg. Sen kan vissa fotografer ha en annan journalistisk agenda och jaga sin story.

Under seminarier använde jag och Jonas Eye-fi-minneskort i våra kameror. Jag sparade råfiler på ett CF-kort i min 1D Mark IV och på Eye-fi-kortet lagrade jag 8 megapixel stora jpeg-bilder. De bästa bilderna markerade jag genom att trycka på låsknappen och då skickades de via det trådlösa nätverket till direkt till en ftp-server. Bildena som lades i en mapp på servern hamnade automatiskt i ett bildspel på webben. Scouternas pressfolk plockade också pressbilder från den mappen på servern.

Modigt att ta mikrofonen när ordet är fritt.

Mingel vid kaffet.

Som yrkesfotograf är man många gånger bara en hantverkare. Det är kundens bildbehov som styr och man får anpassa arbetssätt efter det. Med tiden har jag fått en hel del uppdrag som matchar det jag är bäst på som fotograf. Uppdragen blir väldigt stimulerande när ens hantverksskicklighet behövs. En annan belöning är om uppdraget kan ge bilder som själv värdesätter. Jag försöker beredd på situationer som passar mitt smak för överraskande ögonblicksbilder.

Övning inför vad som komma skall?

Här är en kul bild från ett tidigare år:

- - -

Dagen efter gjorde jag ett fotouppdrag för Ericsson. Bilderna ska inte publiceras förrän i oktober så jag kan inte visa dem här. Där använde jag Pocket Wizards nya TTL-blixtsändare som jag har inne för test. Håll utkick efter det testet.

Denna bild är tagen inför nästa nummer av Fotosidan Magasin med hjälp av TTL-sändarna och två Canon-blixtar och en silverreflektor på min pappas köksbord.

Godkänd av SÄPO

Sådärja, nu var man ännu en gång clearad av SÄPO. Godkänd för att springa ett år i korridorerna i Riksdagen med kamera på magen. Men innan jag får springa löst måste jag infinna mig hos avdelningen "Nycklar och kort" på Riksdagen för fotografering till presskortet.

Idag fuskade jag dock. I sällskap av den riksdagsledamot jag fått i uppdrag att fotografera sprang vi åtskilliga meter i olika maktens korridorer till vi väl kom till moderaternas lunchrum där jag snabbt satte upp en liten studio.

"Det var väldigt vad du har mycket att släpa på", sa hon när vi passerade igenom den underjordiska gången mellan Riksdagshuset och Ledamotshuset.

"Jotack", svarade jag i mitt minst spydiga tonfall. "Jag har släpat allt det här på tunnelbanan och inser att jag måste köpa nya mindre blixtstativ. Inomhus behöver man inte vara rädd för att de blåser omkull. När man åker bil till jobben tänker man inte så mycket på storleken, men det gör man på tunnelbanan".

Mina stativ är cirka 120 långa ihopfällda. Lägg där till en Lastolite i väggstorlek (uppfälld) och stor fotorygga. Då är man inte den mest populäre på T-centralen i rusningstrafik.

Imorgon blir det en tur förbi Scandinavian Photo på väg till jobbet. När jag ska fotografera en minister på fredag ska jag ha mindre stativ att släpa på. Och kanske ett nytt presskort att flasha för vakten.

Här är förresten Annika af Klerkers blogginlägg om riksdagens korridorer och presskort. Hon och jag hade jättekul en gång när jag fotograferade att hon fotograferade finansministern på hans rum. Se här.

Ledsen, inga bilder i detta blogginlägg. De är typ hemligstämplade, eller nått.

Snabba ögonblick med Panasonic GF2

Ibland är det vanskligt att testa kameror. Risken finns ju alltid att man fastnar för kameran trots att man vet att den snart ska lämnas tillbaka.

Hur höga ambitioner jag än må ha med mitt fotograferande finns det situationer då systemkameran inte följer med, trots att jag skaffat en lätt och kompakt allroundobjektiv - en 35/2.

Panasonic GF2 med 14/2,5 är varken tung eller stor. Den åker lätt ner i jackfickan eller i min väska. Den känns inte heller så besvärande för omgivningen. Det kan kännas lite besvärande att hala upp en stor spegelreflexkamera för att ta några snapshots i många lägen.

GF2 ser ut som en kompaktkamera och känns som en kompakt, men är i själva verket en systemkamera med stor kapacitet. Konceptet är väldigt lockande. Jag har tänkt att skaffa en bra kompakt som Canon S95 för den här typen av situationer, men nu måste jag tänka om. Särskilt som det bara skiljer cirka 2.500 kronor.

Köper jag en GF2 kommer jag säkert att vilja komplettera med en 20/1,7. Just nu den 4.200 kronor löst. Men i paket med GF1 så kostar den 4.990 kronor.  Väljer jag att komplettera med 14/2,5 vill de ha hela 4.000 kronor för objektivet trots att objektivet med GF2 bara kostar 6.400 kronor.
Det är solklart att Panasonic sätter attraktiva paketpris och sedan tar igen det med höga priser på extra objektiv. Så enkelt som 14/2,5 är byggt känns det inte värt mer än 2.500 kronor.

En annan sak som inte heller har med själva kameran att göra, men som stör mig, är vetskapen om att Panasonic har en bättre sensor. 16 megapixelsensorn i GH2 har omkring ett stegs bättre brusegenskaper. Den sensorn vill jag naturligtvis ha. Läge att vänta in GF3 istället?

Årets bild 2012 redan tagen?

Vi får vänta till den 18 mars för att veta vem som tagit Årets bild 2011 (som enligt reglerna måste vara tagen under 2010). Men Årets bild 2012 är kanske redan tagen?

Andreas Bardell på Aftonbladet har börjar året starkt och tagit en bild från sökningen efter en försvunnen kvinna i Örebro. Hon hittades senare mördad.

Jag gillar bilden för att Andreas Bardell under denna stora nyhetshändelse har haft alla sina fotografiska sinnen på helspänn. Den är bilden visar inte bara hur eftersökningen går till. Den är också estetisk och visar hur tufft och nästan hopplöst det måste vara att söka efter någon i en stor skog i snöstorm. Det visade sig också att hon hittades först efter att någon tipsat om en plats.

Att bilden är så vacker står i extrem kontrast till det inträffade. Det kan bli problem på en tidningssida, men stående för sig själv har bilden en enorm spännvidd.

Vad tycker du om bilden?

PS. Bilden är publicerad med Andreas Bardells medgivande.

Looser, men nöjd ändå

Som väntat var jag inte någon av pristagarna i Årets bild-tävlingen. (Här är listan). Men jag hoppas på att någon av mina bilder kommer med i boken.

Nyhetsvärde är en viktig faktor i många av klasserna i Årets bild och eftersom jag sällan fotograferar nyheter så faller jag bort där.

I listan över vinnare ser man att de många jobbar på någon av de stora tidningarna och få på små. Att just storstadsfotograferna vinner så ofta tror jag beror på tre saker.
1. De åker på de stora nyhetshändelserna som ger störst nyhetsvärde, som bombmannen i Stockholm eller seriemördaren i Malmö. De är också på de stora sportevenemangen.
2. Fotograferna på de stora tidningarna har fått sina jobb av en anlending. De är oftast både duktiga och driftiga. Ett flertal av reportagen görs på eget initiativ och inte sällan på fritiden.
3. På de stora tidningarna finns en bra bildkultur och bildchefen uppmuntrar eller beordrar alla att delta. Då står tidningen för deltagaravgiften på 100 kr/bild.

Reportageklasserna kräver, precis som det ska vara, att man har ett väl genomarbetat material. Jag är för dålig på att jobba i projekt. Jag fotograferar återkommande inom vissa motivområden, men för att få ihop bra och sammanhållna bildberättelser måste jag jobba mer med tydliga projekt. Det är min ambition och jag tror att det ska kunna bli ett lyft för min fotografiska utveckling.

Precis som för många återstår det för mig att lämna in bilder i klasserna Porträtt och Svenskt vardagsliv. Dessa klasser brukar få flest bidrag, så konkurrensen är mördande. I porträttklassen tycks dessutom juryn prioritera något allmänt intressevärde, det vill säga kändisar, vissa år. Det har jag lite svårt för att förstå. I år finns en ny klass för nöje och förhoppningsvis hamnar kändisbilderna där.

I år lämnade jag bara in bilder i klassen Svenskt vardagsliv, inte för att jag egentligen tror att jag har någon större vinstchans utan mer för att stötta Pressfotografernas klubb och för att kanske komma med i boken. Något år har jag fått med en bild i boken och det är kul att medverka i ett sådant tidsdokument.

Nu är det bara till att rulla upp skjortärmarna och göra ett bättre jobb under 2011.

Här är några bilder som jag lämnat in.

Som du ser handlar mina vardagsbilder, eller verklighetsbilder, om vad svensken gör på sin fritid.