Jag minns hellre fotbolls-EM 1992

1992 spelades fotbolls-EM i Sverige. Jag tog bussen in till Malmö för att fotografera alla fans. På Stortorget fanns stora öltält. Och poliser som skulle hålla ordning.

Danmark skulle möta Frankrike på Malmö Stadion och jag fotograferade fansen före matchen. När matchen väl började var filmen slut och jag satte mig utanför stadion för att vänta på bussen. Ut från biljettkontoret kom en kvinna med en biljett. Jag minns inget av själva matchen utan var helt fascinerad av livet på läktarna. Ena kortsidan var helt röd av danskar i röda tröjor och med tända bengaliska eldar.

Det är den enda fotbollsmatch jag sett live som åskådare. Det har blivit några som fotograf.

2006 gick det blev det folkfest på Sergels torg när jag Sverige slog Paraguay. Jag jobbade som fotograf på tidningen Sändaren då och fotograferade när folk såg matchen på storbilds-TV i en kyrka.

Efter att ha gjort klart bilderna på redaktionen gick jag ner till Sergels torg för att se om det var något liv på gatorna. Vid fontänen firade några hundra personer.

Mitt i skaran av glada svenskar fanns kulturministern Leif Pagrotsky. Han lät sig villigt fotograferas tillsammans med andra glada. När jag kom hem skickade jag in några bilder på Paggan till Aftonbladet. De köpte den här bilden och publicerade den flera gånger.

Kort därefter mejlade bildchefen på Aftonbladet och bad mig komma upp på ett möte. De ville ha mig som frilansare och jag sa givetvis ja. Det blev några jobb under sommaren och sedan ville de att jag skulle börja jobba hela dagspass, Jag fick tyvärr tacka nej eftersom jag fått jobb som chefredaktör på Kamera & Bild.

Inspiration för gatufotografen 2

Många gillar att basera sina gatubilder på en snygg eller avancerad komposition. Siegfried Hansen i Hamburg är en modern mästare på det här området. Hans kompositioner är ofta väldigt raffinerade.

Kolla in Siegfried Hansesns färgbilder här.

Gatufoto är hett i Berlin

I helgen sammanstrålade jag med Joakim K E Johansson i Berlin för att gatufota. Eller, det var precis vad vi inte skulle tillsammans. Gatufoto gör man bäst själv. Det är däremot utmärkt att få lite trevligt sällskap och prata gatufoto när äter en bit eller bara vilar fötterna.

Just fötterna är en känslig punkt när man vill utforska en stad med kameran. När man bara är nere en veckända är det att förgå sig. Det är lätt att gå för långt i början.

Joakim och jag diskuterade bland annat hur man bäst fotograferar en främmande storstad. Ska man åka dit och gå så långt man orkar och sedan direkt åka hem? Eller är det bättre att stanna lite längre tid och ta det mer lungt.

Jag tror på den senare modellen. Om man bara är iväg en dag är det lätt hänt att man bara ser delar av stan alla andra ser. Idag hade jag besök av gatufotobloggaren Eric Kim på Fotosidans redaktion. Han menar att gatufotografer kan hjälpa andra att se. Fotografen kan se saker i en stad som invånarna är hemmablinda för. Jag tror att det kan krävas lite tid att se förbi det mest uppenbara, att ha tid att utforska gator utanför de vanliga shoppingstråken.

Jag slogs av hur lite normalt gatuliv jag såg i Berlin. Det var först när jag åkt fel med tunnelbanan som jag träffade ett mer genuint gatuliv. Annars blev det mest turister som gick rakt fram eller som gjorde något typiskt turistigt. Men även sådana bilder kan ha ett värde.

Ibland är det tur att man åker till fel gata.

Även på de små ödsliga gatorna kan det hända saker.

Hur många bra bilden kan man få på en helg? De stora fotograferna säger att man ska vara glad om man får en handfull bra bilder per år, om ens det. Nu beror det naturligtvis hur högt man lägger ribban. Och det handlar om tur. Men den som jobbar hårdare har mer tur. Det gäller ju att vara ute på gatan för att ens ha chans att få turen på sin sida.

Jag tycker att jag fick fler bra bilder under två dygn i Berlin än under en vecka i Aten för ett och ett halvt år sedan. Det är flera faktorer än bara tid och tur som spelar in så det är svårt att djupanalysera utfallet.

Joakim och jag hann avverka många timmars bilddiskussioner under resan. En sak som vi kom in på är om kameran spelar någon roll för hur folk reagerar på ens fotograferande. Joakim har varit inne på ämnet i sin blogg.

Jag tror att det spelar väldigt liten roll. Det sitter i huvudet på fotografen. En fotograf som är trygg i situationen accepteras som regel. Det är den som smyger och verkar skum som folk reagerar mest på. Jag är inne på att testa att fotografera med en stor blixt med softbox. Mer indiskret är svårt att vara.

Spelar inte kameran någon roll då? Jo, en snabbare är mer effektiv.

Till sist en bild på Joakim och hans fina Canon 7. Själv kör jag med en ful Canon 5D mark II och en enkel 35/2.

Fujifilm X-Pro1 kan vara gatufotografernas drömkamera

I fredags bjöd norska och svenska Fujifilm in till förhandsvisning av nya X-Pro1 på Arlanda för journalister och handlare. På plats fanns också tre japanska höjdare: chefen för produktplanering, chefen för utvecklingen av X-Pro1 samt pr-chefen. Även den europeiska pr-chefen (från Tyskland) var där.

Fujifilm X100 blev snabbt populär som nostalgikamera med retro-look, men framförallt som en bra kamera för gatufoto. X100 har varit ett teknik- och marknadstest inför lanseringen av X-Pro1. Under nio månader 2011 tillverkades och såldes 100.000 exemplar av X100. X-Pro1 ska tillverkas i 200.000 exemplar per år.

Läs nyhetsartikeln om X-Pro1 här

X-Pro1 ersätter inte X100. Med ett objektiv blir X-Pro1 omkring dubbelt så dyr som X100. Det verkade på japanerna som att X100 kommer att få en ersättare i framtiden, men de ville inte säga säkert. De var däremot tydliga med att den nya X-bajonetten kommer i fler kameror. Med tanke på det bland annat kommer en telezoom så är det inte alls säkert att nästa kamera med X-bajonett kommer att ha optisk sökare och liknande form som X-Pro1. Det kan mycket väl vara en kompaktare kamera lik Sony Nex-7.

För att öka skärpan har Fujifilm tagit bort lågpass-filtret som vanligtvis sitter framför sensorn. Filtret är till för att minska risken för färgskiftningar i olika mönster (moaré), men suddar ut bilden en aning. Genom att ha ett en mer slumpmässig upprepning av röda, gröna och blå pixlar påstår Fujifilm att risken för moaré försvunnit. De säger också att såväl detaljupplösning som skärpeintryck ska förbättras med deras färgfilter.

Frågan är hur Adobe CameraRaw och andra fristående program för råkonvertering kommer att kunna hantera färginterpoleringen. Japanerna rekommenderade sitt eget program och sa sig inte samarbeta med Adobe. De var inte heller inne på att licensiera tekniken till andra kameratillverkare.

Efter en och en halv timmes frågestund var det dags för lunch. Då sa en yrkesfotohandlare till mig "Inget av det som sagts spelar roll för om jag kan sälja kameran eller inte. Det är hur den känns i handen och hur sökaren är som spelar roll för proffskunderna."

Efter lunchen var det dags för testfotografering. Yrkesfotohandlaren tog kameran i handen och sedan till ögat: "Den här går att sälja som andrakamera".

Jag har själv varit nyfiken på kameran eftersom jag håller på med gatufoto. Idag använder jag Canon Eos 5D Mark II och Leica M6. I somras testade jag även Fujifilm X100 som jag tyckte fungerade bra för gatufoto. Jag har tvekat inför att köpa en Leica M9. Dels för att den är dyr och dels för att jag tvekar om den är bäst för gatufoto.

Fujifilm X-Pro1 är ungefär lika stor som Leica M9 men väger 150 gram mindre. X-Pro1 känns inte för lätt och har en rejälare känsla än X100.

Den som gillar Leica för den taktila känslans skull kommer kanske fnysa åt Fujifilm X-Pro1. Det är särskilt den manuella fokuseringen som är helt annorlunda. Leica har en utsökt mekanisk fokusering. Carl Zeiss och Voigtländer ligger inte långt efter. I X-Pro1 finns ingen känsla alls. Fokuseringsringen har ingen mekanisk koppling till linserna (precis som på X100). Det gör konstruktionen billigare. Objektiven kostar runt 6.000 kronor styck.

X100 fick kritik för att det krävdes ett himla vridande vid manuell fokusering. En uppgradering av mjukvaran rättade delvis till detta. Med X-Pro1 är det en helt annan utväxling och det går snabbt att vrida sig över avståndsskalan (som visas tydligt i sökaren).

Fujifilm har använt en kombination av konstrastavkännande och fasdetekterade i vissa kompakter men ville inte svara på varför X-Pro1 bara har kontrastavkännande. Jag gissar att det beror på att de köpt in Sonys 16 megapixelsensor som inte är anpassad för detta. Trots detta upplevde jag att autofokusen var blixtsnabb om det fanns något ställa in skärpan på. Just nu håller jag att testa Canon G1 X som inte har lika snabb autofokus.

Jag provade också motivföljande autofokus. Det brukar vara svårt för den här typen av kameror. Det fungerade inte lika bra som en vanlig spegelreflexkamera, men kameran lyckades ändå hålla en hyfsad serietagning trots alla mätningar som systemet måste göra.

Med låst autofokus eller manuell fokus klarar X-Pro1 att ta sex bilder per sekund. Det sackar efter ett dussintal bilder. Men vid gatufoto tar man inte heller lika långa serier som vid sportfoto.

Serietagningen på X100 är nästan helt oanvändbar eftersom det inte går att följa motivet i sökaren. Oavsett om man använder optisk eller elektronisk sökare i X-Pro1 går det att följa motivet i sökaren. Använder man elektronisk sökare blir det svart när man väl avslutat serien. Med optisk sökare går kontakten med motivet aldrig förlorad.

Jag tog några bilder på ISO 400 som verkligen känns knivskarpa. Jag tog även bilder på ISO 6.400. De uppvisar en viss utsmetningseffekt. Vill man slippa det får man använda råformat (som med de flesta kamror idag).

Full upplösning här

Diskret kamera och slutare
En viktig faktor för en gatufotograf är hur diskret en kamera är. X-Pro1 säljs i svart och är väldigt tyst. När jag tittat på olika klipp på nätet om kameran har det smällt något hemskt om kameran, men det beror på att folk stoppat mikrofonen för nära kameran.

När jag pratade med Björn Israelsson på Fujifilm på cirka en meters håll gick det knappt att höra kamera när det var några som pratade några meter bort. I gatumiljö kommer inte kameran att höras alls. Slutarjudet är inte skärskilt högt men har en lite vassare karaktär än Leica M9.

Hanteringen känns genomtänkt. Tidstatten är stor och försedd med ett lås. Det finns en bra utformad ratt för exponerings kompensation för höger tumme. Knapparna är stora och väl separerade. Menysystemet är omgjort från X100. Nu går det exempelvis att gå från ett ISO-tal till auto-ISO utan att byta meny.

Japanerna antecknade flitigt ner våra frågor och synpunkter. De uppmanade oss hela tiden att tycka till om olika saker och ställde även frågor. Jag fick frågan om vilka objektiv en gatufotograf vill ha och de undrade om kameran hade de funktioner som en gatu- eller reportagefotograf kan tänkas vilja ha. Jag svarade att jag saknade möjligheten att begränsa auto-ISO så att man inte behöver gå till den största bländaren innan kameran höjer ISO. Jag skulle vilka kunna säga att bländare 2,8 eller 4 ska vara största bländare för auto-ISO.

Fler objektiv på gång
Framgången för ett kamerasystem beror på fler faktorer än hur bra kamera. En säljare från Mattssons Foto i Lund påpekade det riktiga i att rätt objektiv måste finnas och efterlyste ett 23 mm-objektiv (motsvarande 35 mm i småbildsformatet). Ett 23 mm f/2 kommer under 2013, men säljaren från Lund hade velat ha det före 14 mm-vidvinkeln som kommer under 2012.

Här handlar det antagligen om tillgodose olika typer av kunder. Vissa vill ha ett så brett program som möjligt medan andra vill ha en motsvarighet till Leicas klassiska Summicron 35:a. Jag tillhör de senare och kommer att vänta tills 23 mm f/2 finns.

Fujifilm har naturligtvis noterat trenden med kompakta "pannkaksobjektiv". Därför kommer ett 28 mm f/2,8. Det kommer också tre zoomar med ljusstyrka 4 och inbyggd bildstabilisering.

Priset är också högst relevant. Som ett alternativ till Leica M9 är Fujifilm X-Pro1 rena fyndet. Kameran och de tre första objektiven kostar 35 tusen, knappt hälften mot ett kamerahus från Leica. Hur kvaliteten på objektiven är återstår att se. Leica objektiv är otroligt bra, men samtidigt är Fujifilm inga nybörjare heller. De har gjort objektiven åt Hasselblad i många år. Och det är enklare att göra objektiv för en mindre sensor.

X-Pro1 hamnar lite högre i pris än Sony Nex-7. Men troligen kommer det ett kompaktare och billigare kamerahus utan optisk sökare som matchar Sony.

Trots att Fujifilm gärna pratar om X-Pro1 som en professionell kamera verkar inte proffsen vara någon större målgrupp. Kameran är inte vädertätad. Å andra sidan är det få proffs som använder Leica M9 heller (som inte heller är tätad). Jag känner bara till två proffs i Sverige som har Leica M9 som huvudkamera, en fotograf på DN i Malmö och Scouternas fotograf.

Mitt första intryck ...
... är väldigt positivt. Fujifilm X-Pro1 känns inte alls kommersiellt flirtig utan väldigt seriös. Ergonomin är bra och sensorn verkar utmärkt. De har tagit fram vettiga objektiv. Fujifilm X-Pro1 är inte ett dugg slimmad utan ligger istället bra i handen. (Det kommer även ett extra grepp.) Fujifilm, som det proffsmärke de varit, verkar ha satsat på att göra en seriös och effektiv bildmaskin.

Jag tror att X-Pro1 kommer att bli väldigt vanlig bland seriösa gatufotografer som först och främst är ute efter bra bilder. Det är skillnad på att ha kameror för att använda dem eller för att visa upp dem.

Naturligtvis är inte X-Pro1 bara en kamera för gatufoto. Även om den inte är kompakt som en Sony Nex-7 så är den tillräckligt kompakt för att locka som semesterkamera eller att ha med när systemkameran känns för stor.

Leicalunch och Jonas unika Hasselblad

Kolla frontfokus var ämnet på dagens långlunch med Jonas. När jag testade igenom mina Leica- och Voigtländer-objektiv på min pappas M9:a vid nyår upptäckte jag att mitt Ultron 28/2 verkade frontfokusera något alldeles väldigt. Därför ville jag även kolla objektivet på Jonas M9 innan jag returnerar det.

Jonas och jag har fotograferat för Scouterna sedan slutet av 90-talet. Vi har jobbat ihop många gånger så det är inte bara för att klämma på Leicor som vi ses. I somras slet vi hårt på världens största scoutläger med över 40.000 deltagare. Jonas är anställd som fotograf och formgivare på Scouterna. Jag har tidigare haft en liknande tjänst.

Medan Jonas konstaterade att min 28:a även fokuserade fel med hans kamerahus fick jag klämma på Jonas finare motsvarighet: en Summicron-M 28/2 Asph. Jonas gillar kvalitet och har fastnat för Leica och Hasselblad. Men även kvalitetsobjektiv som Jonas Summicron tåler inte hur mycket som helst. Det var glapp i gluggen och oljeläckage från bländaren i objektivet, så det behöver service.

Jag har inte gått in på samma sätt för Leica, och Hasselblad lockar mig inte särskilt. Jag är mer ute efter snabbhet och effektivitet. Jag utvärderar fortfarande om Leica kan passa mig för gatufoto. Då kan jag tänka mig att satsa på ett digitalt M-hus. Fast Fujifilm X-Pro1 är kanske mer rätt för mig - en effektivare bildmaskin.

Är sökarbilderna lika stora på M9 och M6?

Under vår enkla lunch visade Jonas upp sin slitna Hasselblad H3D som han köpt begagnad. Den hade gott cirka 30.000 exponeringar. Jonas hade tidigare en H2 som visade sig strula en del. H3D och H4D verkar hålla bättre.

Efter lite synpunkter till Hasselblad fick han sin H2 omprogrammerad med en egen unik funktion som ger 200 millisekunders fördröjning av slutaren för att spegeln ska hinna stabilisera sig. Det gav skarpare bilder på längre slutartider och funktionen finns nu som standard i H3D och dess efterföljare..

– – –

I går satt jag och plockade fram lite arkivbilder till Scouterna. De behövde bilder på fjäll till en broschyr. Då hittade jag lite råfiler som jag inte tidigare hunnit fixa till och sedan glömt bort. Det blev en kul överraskning och annorlunda bilder av Lidingö. Undrar vad mer som gömmer sig bland alla hårddiskarna på skrivbordet.