Konsten att hitta den röda tråden i bilderna

Har du funderat på om det finns en röd tråd i ditt fotograferande? Finns det ett återkommande ämne?

För ett drygt år sedan hade jag satt ihop en bok med gatubilder från Stockholm, många med mer eller mindre tydlig humor. Jag visade bilden för många som gav tummen upp. Tryck den!

Men jag ville inte skicka iväg bilden till Blurb förrän min kloke vän Göran Segeholm tittat på den. Han bläddrade långsamt igenom pdf:en och ställde lite frågor. Enkla frågor som ändå var svåra att svara på. Är du intresserad av folk som klär ut sig eller förställer sig? Vad säger den här bilden?

Vad Göran försökte göra var att hitta den röda tråden i bilderna. Jag hade satt upp de yttre ramarna för boken, men jag hade inte funderar så mycket på vilken röd tråd som skulle löpa genom urvalet. Det går många gånger bra att bara begränsa sig geografiskt eller tematiskt, som om man gör en bok om skärgården i Bohuslän. Det säljer.

Vill man ge en djupare upplevelse är det bra att hitta en röd tråd. Dessutom är det bra att förstå vad man har att säga som fotograf. I mitt fall var det inget fel på de enstaka bilderna, det var urvalet som inte var tillräckligt starkt eftersom det saknades en röd tråd.

Det är mycket enklare att hitta en röd tråd om man fotograferar konceptuellt. Då utgår man från en röd tråd. I gatufoto spretar det lätt åt alla håll och kanter. Det kan kännas som en krystad efterkonstruktion när man ska försöka förstå vad ens bilder har gemensamt. Men om man hittar sin röda tråd kan det också bli lättare att hitta motiven.

Under året har jag tänkt mycket på den röda tråden. Jag har kollat på många gatufotografer och försökt hitta deras röda tråd. Ibland har det funnits och då har också bildupplevelsen blivit starkare.

Det åtta bilderna i det här blogginlägget har jag skickat in till en internationell gatufototävling. Temat var My hometown. Jag ville göra en kollektion där det fanns fler saker som höll ihop än bara att de var tagna i Stockholm. För mig som alltid bara jagat enskilda pangbilder är det ett ovant sätt att tänka. Jag tycker att serien håller ihop rätt bra, men om det finns någon djupare röd tråd vete katten. Jag har en del tänkande kvar att göra.

Den röda tråden måste inte vara röd.

Ha med kameran till och från jobbet!

Jag brukar försöka ha kameran med mig när jag går till jobbet. Dessutom försöker jag gå lite längre än kortast möjliga väg. Det är både bra för hälsan och bilderna.

Det är inte alltid jag har orken att ta upp kameran och dra igång det fotografiska seendet eftersom jag är rätt morgontrött.

Här är några bilder från den gångna arbetsveckan.

Urbant naturfoto med vidvinkel.

Påpälsad turist

Morgonljuset är något speciellt snöiga dagar. Jag borde göra något mer av det.

Snöröjarna stänger av gatorna

Han förstörde bilden genom att le mot fotografen ...

Varför har alla mörka jackor i det här landet?

Bland bilderna ovan är det två-tre som jag är helt nöjd med. Det helt okej för en vecka. Om jag inte orkat ta upp kameran så hade det inte blivit några alls.

Gatufoto - andrasorteringen 2012

Att sortera ut är en nödvändighet om man ska presentera bilder. Det går inte att visa allt. Det räcker inte alltid att en bild är bra, vissa bilder tar ut varandra.

Jag brukar publicera mina bästa bilder här på Fotosidan och på Flickr. Men jag vill inte lägga ut för många bilder eftersom jag vill att det inte ska bli för tungt att bläddra igenom mina bilder.

Samtidigt är det tråkigt att hyfsade bilder bara stannar på hårddiskar. Bland pressfotografer kom webben som en välsignelse. Genom att göra bildspel på webben kan de visa fler bilder från sina reportage än som ryms i tidningen. Att göra blogginlägg kan också vara ett sätt att få nytta av fler bilder.

Här kommer lite bilder från 2012 som jag inte lagt upp i mina gallerier.

Under påsken testade jag Fujifilm X-Pro1 som är som gjord för gatufoto.

Den 15 maj uppmanades fotografer över hela världen att dokumentera dagen i projektet "A day in the world". Här är min andrasortering:

I maj var jag en långhelg i Berlin och tog gatubilder. Det blev många bilder tagna och det blev helt enkelt för mycket att visa alla som jag tyckte hade något.

När jag tittar igenom 2012 års bildskörd så ser jag att de flesta gatubilder är tagna vid några få tillfällen. Det säger mig att jag borde kunna ta ta fler bra bilder genom att fotografera oftare med fullt engagemang.

Några ströbilder:

Jag hade tänkt att fotografera en massa under sommaren men det blev nästan inga bilder alls. När min semestern började hamnade min mamma på sjukhus. Det hittade en aggressiv tumör i buken. Det blev bara en dryg timmes gatufotografering på Sjöbo marknad med en sexåring i ena handen och kameran i den andra.

Under hösten blev det nästan inget gatufotograferande alls. Jobb och många resor till mamma i Skåne tog all min tid. Jag får fotografera mer i år istället.

I min bokhylla har jag två fotoböcker med bilder som blivit utsorterade. Både är tagna av extremt duktiga gatufotografer. Den ena Lars Tunbjörks bok är "I love Borås" med ratade bilder från bokprojektet "Landet utom sig". Visst är förstasorteringen bättre, men en bra fotograf presterar ofta mycket som är nästan lika bra som det bästa.

Den andra boken är "Unseen" av Elliot Erwitt. Jag fick boken av honom när jag hade förmånen att träffa honom i New York då han fick USA:s finaste fotopris.

Vissa bilder i andrasorteringen kan vid en senare genomgång visa sig vara bättre än man först trott. Den här bilden var snarast tredjesortering för mig tills nyligen. Nu har jag börjat gilla den.

Tackar vädret för bilderna

Mitt sug för gatufoto börjar vakna till liv. Idag bestämde jag mig för att låta min gatufotokamera (EOS 5D Mark II med EF 40/2,8 STE) följa med till jobbet. När jag kom ut i det ymniga snöfallet tände jag till.

Tunnelbanan in till stan

Jag tror att det fotografisk lust och kreativitet många gånger handlar om komma igång. Man måste tvinga sig ut och sen drar ens fotografiska process igång.

Extrema väder är ofta bildmässiga, för då beter sig folk inte som vanligt. Det kan vara störtregn på sommaren, höststormar och rejäla snöfall på vintern som bjuder på ovanliga bilder.

I väntan på tåget

Jag skulle förbi optikern på väg till jobbet så jag hoppade av på stationen Rådmansgatan.

Sveavägen

Den fotografiska jakten fick mig att fortsätta till Gamla stan till fots.

Kungsgatan

Hötorgsskraporna

Vid Rosenbad mötte jag fler cyklister:

På lunchen tog jag en liten fotorunda, men det blev inget att ha. Därför visar jag en bild ifrån gårdagens lunchrunda (taget med Samsung EX2F). Tanken var att få till ett lite mer poetiskt ljus i bilden, eftersom det är temat i en pågående gatufotoutmaning.

Under promenaden kom jag på att jag kan kombinera några av dagens bilder med tidigare gatubilder som också är tagna i snöfall. Det kan kanske bli en fin kollektion som håller ihop bra.

Dags att skrota Leican?

Som en del av er vet köpte jag en Leica M6 för snart två år sedan. Tanken var att dels att ta reda på om Leica var något för mig och om jag skulle ta upp det analogt fotograferandet igen.

Den här M6:an la min pappa beslag på, men jag hittade en svart efter lite letande bland Fotosidans annonser.

Jag gillar verkligen kameran som apparat. Den taktila känslan av att hantera en välbyggd och väldesignad kamera är en njutning, men det är ju inte därför jag fotograferar. Det ska ju bli bra bilder i slutändan.

Ibland fungerar kombinationen jag, film och Leica M6 perfekt, men oftast inte. Det är visserligen väldigt kul att plåta med kameran, men jag kan inte komma ifrån känslan att jag blir en tråkigare fotograf med kameran. Det blir fler bilder på döda objekt, det blir färre chanstagningar och jag är alldeles för rädd om kameran.

Götgatan i Stockholm i mars.

Jag gillar inte heller att det inte går att plåta överallt med kameran. Går man inomhus är det plötsligt för mörkt. Med digitalkameran är det bara att öka iso-talet.

De bilderna jag visar här är bilder som jag lyckats med trots allt. Jag har en bestämd känsla av att jag skulle sätta fler bilder med min digitalkamera.

Se bilden ovan. Med en motordriven kamera hade jag kunnat ta fler bilder av situationen och antagligen fått till en bild där alla var ännu mer perfekt positionerade i kompositionen. Vanligare är att jag helt enkelt sumpar ögonblicket med Leican.

Är det då dags att lägga ner Leica-projektet?

Nja. Ibland funkar det ju. I en del bilder bidrar filmens karaktär till att ge bilden ett stuk som tilltalar mig. Det är kanske så att jag ska sluta se Leican som en gatufotokamera utan använda den när jag vill ha bilder med ett visst stuk oavsett motv. Jag föredrar faktiskt oftast gatufoto i färg - och då med digitalkamera.