Gesällen/ Jag är lik Torbjörn Lindkvist

Mannen stirrar intensivt på mig där jag står i ledet. Han står tillsammans med en annan man en bit bort. Till slut hälsar han med en nick. Jag känner honom inte och nickar inte tillbaka. I stället tittar jag bakåt i kön för att se om det står någon bakom mig som hälsar tillbaka. Men jag ser ingen och jag känner mig en aning obekväm....

Författaren Kjell Eriksson ska komma till Gävle. Han ska hålla tal på Vänsterpartiets 1:a maj demonstration. På Rådhustorget. Jag läser det i Arbetarbladet och tänker att då måste jag åka dit och lyssna. Jag gillar Erikssons böcker och har alla utom den senaste "När man skjuter hästar". Några har jag fått dedicerade vid boksläpp, men de flesta saknar dedikation. Jag packar ryggsäcken full och drar ned på stan. 

På Rådhustorget har samlats mycket människor och jag spejar runt för att se om jag kan få syn på Eriksson. Till slut ser jag honom stående vid ett träd. Han håller manuset till sitt tal i handen och skummar igenom det samtidigt som han då och då ser på de som talar före honom. Jag nickar åt honom och tar några bilder, men vill inte störa mer före talet. 

Han håller ett mycket bra tal och får stormande applåder. Många kommer fram och vill tala med honom och till slut blir det min tur. Jag berättar om mitt ärende och han säger att han gärna vill dedicera mina medhavda böcker. "Men inte här" svarar han, "du får följa med till efterfesten i f d Katolska kyrkan". Jag slår följe med honom den korta biten och vi pratar lite om några av hans böcker och om hans liv i Brasilien. 

Väl framme så bjuds det på musik, sång och mat. Jag vinkar till mig Kjell och pekar på bokhögen på bordet. Han sätter sig till rätta och skriver sitt namn i alla. Efter det återvänder han till sitt sällskap och jag ställer mig i kön för att hämta mat.

....Mannen fortsätter att stirra på mig och till slut kommer han fram till mig och frågar: "Heter du Torbjörn?" Jag tittar förvånat på honom och svarar: "Ja". "Lindkvist", frågar mannen? "Nej, Olsson", svarar jag. "Du är så fruktansvärt lik Torbjörn Lindkvist som var lärare i ekonomi på Borgarskolan", fortsätter mannen. Vi samtalar en stund om det märkliga sammanträffandet, sedan tar jag min mat och går tillbaka till mitt bord. 

På scenen pågår ett samtal mellan Kjell Eriksson och någon representant från partiet i Gävle. Det är mest Eriksson som pratar. Han berättar om sin tid som trädgårdsanläggare och sina resor världen över. Han är en mycket god berättare.

Efterfesten är slut och jag ställer mig i kön till toaletten. Mannen, som nyss samtalade med Eriksson, kommer fram till mig och frågar vad jag heter. "Torbjörn" svarar jag. "Lindkvist", frågar han? "Nej, Olsson", svarar jag. "Märkligt", fortsätter mannen, "du är så vansinnigt lik Torbjörn Lindkvist som var lärare i ekonomi på Borgarskolan. Nu har jag i och för sig inte sett honom på 30 år, men jag kan föreställa mig att han skulle se ut precis som du i dag". Jag slår ut med händerna och går in på den nu lediga toaletten. Där inne funderar jag en bra stund på vad jag fått uppleva inom rymden av en kvart.

Vem f-n är Torbjörn Lindkvist?

På återseende

Torbjörn