Gesällen/ De tankarna plågar mig

Jag står och diskar medan kalopsgrytan puttrar på spisen. Jag äter sällan rött kött men såg en väldigt fin bit högrev när jag senast var till affären. Dessutom var det evigheter sedan jag gjorde kalops. Men nu är det inte matlagning detta inlägg handlar om.

Jag såg för en stund sedan reprisen av Tom Alandhs utmärkta dokumentär om Monica Zetterlund. Vilken mångsidig artist hon var, och vilken underbar röst. Det är först som vuxen jag riktigt har förstått vilken världsartist hon var.  Hon turnerade med den tidens världsartister i USA, som t ex Miles Davis, och de ville ha henne tillbaka. Men Monica valde att i första hand ta hand om sin dotter. Den som vill veta mer om Monica uppmanas att se Alandhs dokumentär "Underbart är kort". Den finns att se på SVT-Play t o m 2 febr. Under många år besvärades hon av en ryggskada och på äldre dar satt hon i rullstol. Hon bodde ensam i en lägenhet i Stockholm. Skräcken för henne var att bli innebränd i lägenheten, utan möjlighet att kunna ta sig ut. Precis så blev hennes slut. Hon innebrändes, förmodligen p g a sängrökning, och kunde inte ta sig ut ur lägenheten i tid. De tankarna plågar mig.

Det är sommar och mycket varmt. Jag är kanske 6 år och är och badar på den av kommunen iordningsställda badplatsen. Där finns en lång brygga rakt ut i sjön. Det är långgrunt och därför lämpligt för barn att bada här. Simskola anordnas varje sommar, men jag har ännu inte lärt mig simma ordentligt. Det är fullt med barn i olika åldrar. De lite äldre springer ut på bryggan och dyker i och min nyfikenhet driver också mig ut på bryggan. Längst ut. Vattnet är svart och man kan inte se botten. Jag går tillbaka en bit och där ligger en flicka på ett badlakan och solar. Hon är 12-13 år och i mina ögon nästan vuxen. Här, där hon ligger, tycks det inte vara så djupt. Jag tar mod till mig och hoppar i, men ångrar mig direkt. Det är djupt och vattnet når mig upp till hakan. Jag försöker gå närmare bryggan, men förmår inte. Det bildas svallvågor efter alla som hoppar i och jag dras obönhörligen ut från bryggan mot djupare vatten. Jag försöker ropa på hjälp men får bara kallsupar och paniken börjar få fäste i mig. Då, precis då, reser flickan på sig och ser min belägenhet. Hon hoppar i och drar upp mig på bryggan. Jag skakar och hostar av nedkylning och chock. Hon leder mig tillbaka till stranden och återvänder till badlakanet först efter att ha försäkrat sig om att jag mår bra. Än i dag kommer de här minnesbilderna över mig. Tänk om inte flickan hade legat där på bryggan och solat? De tankarna plågar mig.

Vi är på semester och bor på en ö inte så långt ifrån Arkösund. Det är samma år som Sverige blir trea i fotbolls-VM i USA. Jag är på väg till den stora, hangarliknande byggnaden, helt i plåt, där det bl a finns en TV uppställd. På vägen dit passerar jag bryggan där båten lägger till. Utanför bryggan är det tvärdjupt, innanför finns ett litet område där botten sluttar tvärt mot bryggan. Den står på pelare så vatten sköljer hela tiden in där. På bryggan håller ett gäng tonåringar till. De stojar och glammar och dyker då och då ned i vattnet. Det ser härligt ut och jag ler åt deras hyss. Jag fortsätter mot hangaren men...vänta. Det var någonting jag såg. Jag vänder mig om och ser den lille pojken i vattnet innanför bryggan. Det är bara huvudet som syns och han dras obönhörligen ut mot djupare vatten. Jag hoppar i med kläderna på och drar upp den vettskrämde pojken. Han gråter, skriker och spottar vatten. En äldre dam, som hyr en stuga alldeles intill, kommer springande. Det visar sig vara den lille pojkens farmor och hon hade för ett ögonblick glömt bort barnbarnet. Hon har gäster och de sitter ute på altanen och dricker kaffe. Nu är hon full av skamkänslor och förebrår sig gråtande. Samtidigt är hon tacksam över min insats och överöser mig med kramar. Tänk om jag inte hade kommit förbi bryggan precis i det ögonblicket. De tankarna plågar mig.

På återseende

Torbjörn