Lazy day – för somliga

På återseende

Torbjörn

Den gamle är på benen igen

Min gamla Rolleiflex från mitten av 40-talet är på benen igen. Tack vare Werner på LP-Foto. Frammatningen krånglade vilket gjorde att filmen rann rakt igenom utan att stanna vid varje ruta. Jag blev så ivrig att testa, efter att jag hämtat ut kameran, att jag slarvade med isättningen av filmen vilket fick till följd att jag endast fick ut elva rutor från filmen.

Tessarobjektivet är känsligt för motljus och jag vet inte om det har någon avancerad multi coating, om ens någon alls. Så medljus fungerar bäst när solen skiner och då får bilderna en gammaldags karaktär över sig, vilket jag gillar. Jag antar att det var vanligast att fotografera i medljus på den tiden den här kameran tillverkades. Fantastiskt i alla fall att den fortfarande fungerar efter si så där 65-70 år.

I väntan på kungen

Fiskarhälsning

Operaälskare

Det mjuka och finstämda, med rik gråskala, har också sin plats inom svartvit fotografering. Allt måste inte vara enbart svart och vitt. Däremellan finns hur många varianter som helst. Själv gillar jag bilder med fin gråskala, men jag tar också starkt kontrastrika bilder. Det beror på vilket uttryck man vill åstadkomma.

På återseende

Torbjörn

I saw her standin' there

"Well, she was just seventeen, you know what I mean..." En gammal hit poppar plötsligt upp i skallen när jag ser flickan i porten, eller snarare i dörren. Det har regnat en bra stund och jag har sökt skydd i kyrkporten. Utanför skyndar människor förbi, eller söker, som jag, skydd i någon port. Efter ett tag lättar regnet något och jag närmar mig flickan. "Fröken-får-jag-lov-frasen" ligger på tungan men jag lyckas i sista stund putta undan den till förmån för "får jag ta en bild på dig". "And the way she looked was way beyond compare...". Ja, det går bra säger hon med ett litet leende. "So, how could I dance with another, when I saw her standin' there..." Snabbt tar jag två bilder, tackar hövligt och springer vidare till en port, för nu tilltar regnet igen.

Det är märkligt det där vad som triggar igång en låt i skallen. Flickan i dörren till galleriet hade förmodligen rast och tog en rökpaus (cigaretten i flickans hand såg jag först när jag skannade bilden). Inte var hon bara sjutton år men "she looked at me, and I, I could see that before too long I'd fall in love with her..." vad gör det när fantasin skenar i väg till en tid som varit. Låten fastnade i skallen för resten av dagen.

I saw har standin' there

Utanför kyrkan stod några vitmålade gjutjärnsbänkar på rad. Regnet hade spolat bort storstadens smuts och skarn och de rena, vita och snirkligt utformade bänkarna stod i bjärt kontrast mot kyrkväggens bastanta, robusta murrighet.

Kyrkbänkar

"Well, we danced through the night, and we held each other tight..." Jag sprang från min port över gatan till en restaurang, som hade stora markiser utfällda vilket gav bättre skydd. Här hade jag sällskap av flera personer. Bl a en man som hela tiden blängde på min kamera.

En man på Segway swischar förbi

I det strilande regnet swischar plötsligt en man på Segway förbi. Likheten med en romersk krigare i sin stridsvagn är slående. Men till skillnad mot romaren saknar den här mannen både sköld och svärd. "Now I'll never dance with another, since I saw her standing there..."

Blöt och frusen traskar jag vidare genom staden. Nu lockar det varma kaffet extra mycket. "And before too long I fell in love with her..." Den snärtiga Beatleslåten härjar vidare i skallen när jag senare kliver ombord på pendeln hem.

På återseende

Torbjörn

Utsikt från en bro och tiden är en gigantisk limpa

Nu vet vi vad tiden är för något. En gigantisk limpa som inrymmer allt sedan Big Bang. All tid som varit, nutid och tid som kommer. Detta om man får tro fysikerna i Vetenskapens värld, som sändes i går. De trodde också att det skulle vara möjligt att göra tidsresor i "limpan". Människan har ju länge fantiserat om att kunna resa i tiden och någon gång i framtiden kanske det blir verklighet. Men vi kan inget förändra under våra resor i tiden för allt måste stämma med facit.

Kunde jag resa bakåt i tiden några dagar skulle jag alltså få se exakt vad som sker på den här bilden, men jag kan inte påverka skeendet.

Kungsgatan

Det skulle vara intressant att få träffa sin egen far när han som sjuåring, mycket tidigt på morgonen, knatar till skolan. Han är uppe tidigt för han är lilldräng på gården Hans-Jons i Ockelbo och innan skolan har han som sådan en hel del sysslor som ska hinnas med innan skolan. På hemvägen väntar samma sak. Vad kan han ha för funderingar där han traskar på grusvägen. Naturligtvis undrar han vem jag är och så ser han förmodligen min fina Rolleiflex, som jag har hängande om halsen. Den har ju inte tillverkats ännu, men det kan jag ju inte berätta för honom. Det finns ju redan tillräckligt många tokstollar där han bor.

Så tänk på den starka symboliken när du på morgonen skär dina limpskivor till frukost. När limpan är slut är också tiden det. Men för dig är det bara att gå till Konsum och köpa en ny. Om ett gigantiskt Konsum också finns i universum vet ingen. Vi kan ju hoppas.

Här kan ni göra en resa bakåt i tiden på Kungsgatan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=803360

http://www.kb.se/nyheter/handelser_freden1945.html

På återseende

Torbjörn

Är du hänsynsfull mot andra fotografer?

Du står där med kameran i högsta hugg och väntar in bilden. Precis när det rätta ögonblicket infinner sig och du trycker av så kliver någon in framför dig. Mellan dig och det tilltänkta motivet. Det händer väldigt ofta, och det får man kanske räkna med om man befinner sig på en hårt trafikerad gata/trottoar. Men om man nu står där, för tillfället så gott som ensam på trottoaren, och väntar in ett motiv på andra sidan gatan, kan väl de som kommer gående på min trottoar visa lite hänsyn och inte bara kliva in i bilden.

Det var i alla fall vad som hände när jag precis hade hämtat min Yashica Mat 124 på LP Foto häromdagen. Jag var naturligtvis ivrig att få prova den efter rengöringen. Precis när jag kommer ut på trottoaren ser jag en kvinna komma gående på motsatta sidan med en stor, vit hund. Det där blir snyggt i svartvitt tänker jag och börjar ställa in kameran, som hänger på magen. Det syns ju hur tydligt som helst att jag ska fotografera någonting. Men tanten bryr sig inte om det, hon bara kliver in och tillfället är borta.

Tanten visade ingen hänsyn

Här fanns ingen som skymde sikten

Nu är det ju ganska sällsynt att folk använder gamla kameror på stan så tanten kanske trodde att det var lantmätarn som var ute och mätte någonting. Och då är det ju fritt fram. Men inte gör väl vi FS-medlemmar så här? Vi är hänsynsfulla mot våra kollegor. Vare sig de fotograferar med telefon eller Yashica Mat 124.

På återsende

Torbjörn