Ensam bland andra

Hellre är jag ensam ensam än ensam bland andra. Så är det många som har uttryckt, både i vardagligt tal och i visor. Visst ligger det någonting i det.  Är man ensam bland en mängd människor, som alla är tillsammans på ett eller annat sätt, känner man sig naturligtvis ännu ensammare. Inte nog med det, många andra märker också att du är ensam och det slår tillbaka och förstärker känslan av ensamhet ännu mer.

Alla bilder är tagna för ett par år sedan vid ett matjippo i Kungsträdgården. Där var massor med människor, många tillsammans och en hel del ensamma. Jag försökte fånga de som jag uppfattade var ensamma bland andra. Det behövde naturligtvis inte vara så – kanske väntade de bara på någon vid fotograferingstillfället.

Men i mina ögon uttryckte alla ensamhet.

På återseende

Torbjörn

HDR kan det vara något - för mig?

Normalt bearbetar jag mina bilder minimalt. Vid konverteringen i Camera Raw är det främst högdagrarna som jag tittar lite extra på så att de inte bränner ut. Finns objektivkorrigeringar använder jag dem. Ibland korrigerar jag också för CA om jag tycker det stör, annars får det vara. Brusreducerar gör jag väldigt sällan. Dar lite i reglaget för klarhet, men nästan aldrig i reglagen för mättnad. Vitbalansen sitter oftast som den ska men ibland behöver den justeras. Justeringspenseln används dock relativt flitigt för att lätta upp vissa partier lokalt vid besvärliga ljussituationer.

Vad jag kan förstå, efter att ha tittat på bilder i Galleriet bl a, så används i dag HDR-tekniken relativt flitigt. Själv är jag inte så bevandrad i den tekniken men jag har förstått att man kan fixa det redan i kameran, eller så i efterhand via något program. Utan att säkert veta antar jag att man måste använda stativ när man tar HDR-bilder med kameran. Använder man däremot ett för ändamålet särskilt program, som t ex HDR Efex Pro, kan stativet stå kvar i garderoben :).

Jag tankade hem en demoversion av nämnda program och testade på några nytagna bilder. Jag har enbart använt mig av programmets förinställningar, och då de minst extrema. I efterhand har jag sedan i en del fall lagt på en ganska svag kontrastkurva.

Nå, vad tycker jag? Är det här något för mig? Kanske, men jag måste nog först utforska hur man gör det i kameran först innan jag kan svara. Visst kan det vara kul ibland, men jag tror inte att det alltid är tillämpbart, eller ens lämpligt. När det gäller kosmetika gillar jag lätt make up, ibland tenderar HDR-bilder att bli för extremt sminkade och det blir i längden både avtändande och tröttande.

Vad säger ni? Kan det här vara något?

På återseende

Torbjörn

Fluffiga sommarmoln, flyktiga sandslott och halvgamla pixlar

Att mjölk surnar efter en tid är ju bekant. Men hur är det med digitala pixlar? Surnar de också med tiden? Eller tappar stinget? Ingen kanske vet för den digitala fototekniken är ju relativt ny och erfarenheten begränsad. Rent allmänt sägs dock att den ursprungliga kvalitén behålls så länge den digitala bildfilen kan läsas.

Kollade igenom nästan tre år gamla bilder via Lightroom, och framkallade några för att se om pixlarna fortfarande var fräscha och höll bra kvalitet. Bäst-före-datum används för närvarande inte för digitala bildfiler men kanske kommer vi dit en dag när vi vet mer hur långtidslagrad, digital information beter sig.

Hursomhelst, tre år gamla pixlar tycks fortfarande var fullt användbara. I alla fall de som har sitt ursprung på Öland. Tre år gamla pixlar från andra delar av landet ska naturligtvis också undersökas, och min förhoppning är att de också har behållit sin fräschör.

Jag misstänker att jag använd polfilter till en del av molnbilderna här. Himlen är nämligen väldigt blå, och jag har i flera fall fått minska ned mättnaden något för att inte vissa partier ska bli helt igensotade vid konverteringen till svartvitt.

Mina äldsta pixlar är ca åtta år gamla och de mår också fortfarande bra. Hur mina hårddiskar mår vet jag dock inte och tyvärr brukar de ju inte dö sotdöden – långsamt och plågsamt – utan knall och fall.

Borde kanske skaffa någon form av akutväska ifall att...

Horisonten är i vissa fall "farligt" nära mitten av bilden. Jag hoppas det inte stör alltför mycket, den här gången ville jag ha det så här.

På återseende

Torbjörn

Handarbete

Har ni tänkt på allt vad vi kan göra med våra händer? Allt ifrån att smeka ett litet barn på kinden till att tillverka atombomber. Mycket beror naturligtvis på tummen som gör att vi med enkelhet kan greppa olika saker. Ibland önskar man att händerna kunde protestera när vi är på väg att göra något hemskt med dem. Som att slå ett barn eller, igen, tillverka atombomber. Men de är ju bara redskap för den ibland nyckfulla mänskliga hjärnan, som kan klura ut de mest underbara ting, men också planera för död och förintelse.

Människans hand är inte bara ett makalöst verktyg, den är också estetiskt tilltalande. Den kan vittna om ett hårt och slitsamt liv, men också om ett behagligt liv med regelbunden manikyr och behandling med de bästa av handkrämer. Händerna talar, det är bara att se och lyssna.

De här händerna har tjänat sin ägare i bra många år nu, och är trots ett långt arbetsliv i prima skick för ytterligare handarbete. Men händer är inte bara utmärkta redskap för alla typer av arbete, de är också förträffliga redskap för, framförallt, kvinnlig flärd och fägring. En välskött hand, med snyggt målade naglar och prydd av en smakfull ring, är fin att skåda och berättar en hel del om dess ägare.

På återseende

Torbjörn

En liten utställning om en utställning

Det kan väl knappast ha undgått någon att Fotografiska museet nu har en maffig utställning med Henri Cartier-Bressons bilder. Det är en mycket imponerande utställning, även om jag tycker att några av bilderna är onödigt stora. Bilder tagna med småbildskamera gör sig bäst måttligt förstorade. Som fotograf är det nyttigt att på alla sätt få påfyllning och utställningar av bra fotografi är absolut en av de bästa påfyllningar man kan tänka sig.

Jag blev så inspirerad av Bressons bilder att jag själv tog fram min Sony NEX-6 och sökte fånga avgörande ögonblick bland de som besökte Fotografiska på Långfredagen. Besökarna var många och utställningen omfattande, så för oss blev det en nödvändig paus med mat och dryck. Vederkvickta av den goda maten fullföljde vi så sedan andra halvlek hos Bresson och en mycket snabb visit hos Anna Clarén. Enligt mitt sätt att se så spelar de båda fotograferna inte i samma division – långt därifrån.

Vi hann också med ett kort besök i butiken där två böcker av Cartier-Bresson inhandlades. Som vanligt kunde jag inte hålla mig ifrån att dokumentera vad som sig tilldrog här heller, så de bilderna får också hänga med i denna lilla utställning. Detsamma kan också sägas om restaurangbesöket för övrigt. Kameran ska jobba jämt och ständigt.

Cartier-Bresson hade det väl förspänt. Han behövde aldrig bekymra sig över att få pengarna att räcka till eftersom han fått en hel del i arv. Det förringar naturligtvis inte hans storhet som fotograf. Men kanske kan det ändå förklara hans vidlyftiga resande, med möjlighet att ta omvälvande bilder i miljöer dit andra kanske inte hade möjlighet att resa. Han fotograferade enbart. Framkallning och kopiering ombesörjdes av anställda. På så sätt fick han mycket tid till att strosa runt på gatorna i Paris och annorstädes. Det får vi, som i dag kan se hans fantastiska bilder, naturligtvis vara tacksamma för. Men ändå tycker jag inte det är helt fel att omnämna under vilka villkor han verkade som fotograf.

På återseende

Torbjörn