Tobbes blogg

Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Varför skitar vi ned våra bilder?

Jag hakar på Bengans blogginlägg från i går angående skillnaden mellan analoga och digitala svartvita bilder. Varför vill så många efterlikna kornet i den svartvita filmen när de konverterar en digital bild till svartvitt? Jag har också ställt mig själv den frågan flera gånger. En gång när jag lade ut en digital svartvit bild på FS fick jag kommentaren att bilden var bra men hade blivit bättre om jag lagt på lite korn. Jag fick dock aldrig veta vad det var som hade blivit bättre.

Den digitala bilden har sitt uttryck och den analoga sitt. Kan vi inte nöja oss med att konstatera att det är så. Att det är två skilda tekniker som ger olika kvalitéer. Digitala bilder är ju också uppbyggda av "korn" i form av pixlar, precis som Thomas Meldert påpekar i ett svar till Bengans inlägg. Sensorer är dessutom av skiftande kvalitet och avger olika typer av brus. Räcker det inte med den naturligt förekommande "smutsen" i den digitala bilden utan att vi dessutom måste lägga till konstgjord, analogliknande smuts?

Nu finns det ju flera program, av vilket Silver Efex Pro 2 kanske är det mest kända, som gör konverteringen till svartvitt relativt enkel. Men som alltid gäller regeln "skit in, skit ut". Kvalitén på den slutgiltiga bilden är ju direkt avhängig originalet. För att få bra resultat måste man naturligtvis lägga lika stor omsorg på "färgbilden" nu som annars.

Exempel på icke-nedsmutsade, svartvita, digitala bilder. Hade de blivit bättre med pålagd, analogliknande smuts?

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-06-08 10:04 | Läst 2983 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Tankar kring ett fotografi

Den unga flickan står med sin gitarr i Gamla stan. Lite blygt prövar hon några ackord med mycket lätt anslag. Hon använder inget plektrum utan smeker strängarna med sina fingrar. Kanske nynnar hon på någon melodi. I så fall mycket tyst, för tyst för att överrösta det ständiga eftermiddagssorlet. Helt kort stannar jag till för jag vill verkligen höra vad hon tänker sjunga. Men än är hon inte beredd. Först måste hon repa tillräckligt med mod och känna att ackorden sitter som de ska.

Jag ser att hon tar det öppna G-ackordet med lillfingret på e-strängens "g" och ringfingret på h-strängens "d". Så verkar de flesta göra i dag. Klangen på ackordet blir lite fylligare än om man bara använder e-strängens "g". Själv använde jag den senare varianten för jag tyckte att jag aldrig fick någon styrsel på mitt lillfinger. Jodå, jag har också stått på gator och torg med gitarr och sjungit. Men inte ensam utan tillsammans med andra och för mycket länge sedan. Det var på 60-talet och vi sjöng bl a en hel del s k protestsånger. Jag hade en tolvsträngad Bjärton som lät så fantastiskt fint ända tills locket sprack. En pytteliten spricka bara men klangen var borta. Hagströms musik i Gävle, där jag en gång köpte gitarren, monterade en ny stränghållare för att motverka uppkomsten av nya sprickor men för mig hade instrumentet förlorat sin själ och jag fann ingen glädje längre att spela på det.

En vän från gymnasietiden i Gävle dök oväntat upp i Uppsala och i mitt studentrum satt han länge och spelade på min något tilltufsade Bjärton. Du får köpa den om du vill, sade jag. Affären blev snabbt avklarad och gitarren försvann ur mitt liv. Året är 1971. Vännen gjorde sedan raketkarriär inom Försäkringskassan. Vad som blev av min f d gitarr vet jag däremot inte. Jag köpte mig en ny sexsträngad Epiphone som jag fortfarande har kvar och som nästan är i nyskick. En väldigt fin och välklingande gitarr men den ligger för det mesta ospelad i sitt fodral numera för jag kan inte längre lita på mina öron. Hörselminnet och öronen har nämligen olika uppfattningar om hur det ska låta och i det här fallet sätter jag större tilltro till hörselminnet.

För att återgå till flickan med gitarren i Gamla stan – 40 år senare, så undrar jag naturligtvis vad som så småningom kom över hennes läppar. Vilken är hennes repertoar, eller "vad kör hon för låtar" som man skulle skriva i dag, får jag fortfarande grunna över. Jag hade ett tåg att passa och drog i väg. Kanske möts vi igen någon ljummen sommarkväll i Gamla stan. Då ska jag stanna till och lyssna på hennes sång och det mjuka anslaget på King-gitarrens strängar.

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-06-05 12:28 | Läst 2233 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Föregående 1 2 3

Bloggar

Tobbes blogg

Varför skitar vi ned våra bilder?

Tankar kring ett fotografi

pic-tor

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Tobbes blogg

Varför skitar vi ned våra bilder?

Tankar kring ett fotografi

pic-tor

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier