Vi kom i tid till kaffet men för sent till Runo

Jag hälsade på min svärfar Evert i Lycksele några dagar. Han är på sitt 84:e år men är otroligt vital och pigg. Dagliga långpromenader och gymnastik är hans recept för att hålla sig i trim. Och så musik. Han älskar jazz- och folkmusik. Vi pratade, promenerade och gjorde utflykter. En dag åkte vi till Ekorrträsk för att hälsa på Rolf och Lena. Evert hade i många år ett fritidshus i Ekorrträsk och Rolf och Lena var de närmaste grannarna. Här har min familj tillbringat många somrar men nu är huset sålt så den tiden är förbi. Ekorrträsk ligger drygt två mil söder om Lycksele längs efter vägen till Hällnäs och Vindeln. Rolf visar upp sin fina, nybyggda veranda och efter ett tag kommer kaffekopparna fram och snacket är i full gång. Evert, med sitt fantastiska minne, berättar och vi andra lyssnar och trivs. Huskatten hör oss prata och kommer förbi och hälsar.

Efter ett tag går vi ut i solskenet och Rolf berättar om planerade byggprojekt. Evert visar några av de gymnastikrörelser han gör varje dag och sedan tackar vi för kaffet och åker vidare mot Vindeln. Där besöker vi en restaurang och beställer "dagens tips" som visar sig vara fläskfilé med potatisgratäng och Hawaiisallad. 

Vi tar Blå vägen tillbaka vilket visar sig vara ett felval. Vägen är uppriven på många ställen p g a vägarbeten och det går långsamt fram. 

Evert är i berättartagen 

Huskatten undrar vilka vi är

Evert visar en del av sitt gymnastikprogram

På kvällen planerar vi för nästa dags utflykt och jag föreslår att vi åker till Rödingträsket och hälsar på mannen som vi köpte fiskekort av och som bodde tillsammans med sin fru mitt ute i ödemarken i ett hus som var så vackert inrett att man baxnade. De hade två pojkar, plus eventuellt en flicka, som hade flyttat hemifrån för länge sedan men deras rum var i precis det skick som när de flyttade hemifrån. Det är många år sedan nu men jag har aldrig glömt det här stället och den vänlige mannen som alltid blev så glad när vi kom och som bar fram ved till sjön så att vi kunde grilla korv och koka kaffe.

Runo E.

Han heter Runo E. säger Evert efter ett tags funderande. Han kollar i telefonkatalogen men kan inte hitta hans namn där. Trots det bestämmer vi oss för att åka dit han bodde. Runo E. var nyodlare och odlade upp myrmark i södra Lappland. Sune Jonsson har i en bok skildrat dessa människors vedermödor och Runo med familj finns med på bild i boken. Vi har båda ungefärliga minnesbilder av hur man ska köra men vi kör fel hela tiden och hamnar på de mest underliga ställen. En kille kommer gående på vägen och vi frågar om han känner till var Runo E. bor. Vi får veta att vi kört alldeles för långt och vänder tillbaka. När vi nästan börjat ge upp ser vi plötsligt skylten Rödingträsket som vi helt enkelt hade kört förbi. Efter ett litet tag ser vi huset. Vi kör fram på gården och kliver ur. Ingen människa syns till och huset verkar öde. Plötsligt hörs hammarslag. Det kommer från ett litet hus en bit bort. Vi går dit och fram kommer två karlar som håller på att bygga ut en sommarstuga.

Vi konstaterar att ingen är hemma i det fina huset

Vi hälsar på karlarna och berättar varför vi är här.

- Pappa gick bort förra året, säger den ena mannen som presenterade sig som Erland.

Erland, i mitten, berättar om mötena med Sune Jonsson

Vi kom för sent till Runo men vi får träffa en av hans två söner och det känns väldigt fint. Erland bor utanför Stockholm men har byggt en stuga alldeles i närheten av föräldrahemmet. Här jagar och fiskar han. Han berättar att han och brodern beslutat att huset de båda växte upp i ska stå orört precis som det var en gång. Han berättar också om de två mötena med Sune Jonsson. Första gången på 60-talet och andra gången uppföljningen på 90-talet.

-I kväll blir det tjäder, säger Erland

Vi tackar för oss och går tillbaka till bilen. Jag tänker på det fint inredda huset, på pojkarnas rum och den alltid så vänlige Runo. Jag tänker också på tiden som rusar iväg med sådan fart. Runo är död, liksom hustrun, som jag glömt bort namnet på, pojkarna har blivit "stora". Inte så konstigt egentligen. Det är nog 25-30 år sedan jag var här senast.

På återseende

/Torbjörn

Bron

Broar över mörka, strömmande vatten var länge en näst intill skräckupplevelse för mig. Jag minns när jag som barn var ute på promenad med familjen och måste passera den gamla riks 13-bron över Hamrångeån. Under bron forsade den vilda och svarta ån och jag var säker på att den skulle ta både min familj och bron med sig. Inget hände naturligtvis men olusten höll i sig i många år. Kanske berodde det på att jag som mycket liten ramlade i den mycket ymniga bäcken en bit ifrån vårt hem. Lyckligtvis lyckades min bror och en lekkamrat få upp mig.

Bron nummer ett för mig var länge Sandöbron över Ångermanälven. Man hörde bekanta berätta hur hemsk den var att köra över. Den var jättehög och när det blåste svajade den. Tal om att den var sliten och snart skulle rasa hördes också. Rasat hade den ju gjort redan 1939 när man höll på med gjutning av bron och 18 personer fick sätta livet till. Nåja, bron stor fortfarande kvar och är en mycket vacker skapelse. I dag har den förlorat mycket av sin betydelse i och med omdragningen av E4 och byggandet av Högakustenbron. Första gången jag passerade bron var 1969 och sedan dess har det skett massvis med gånger. Trots att Ångermanälven med sitt mörka, strömmande vatten mäktigt flyter fram under dess vackra valv.

För länge sedan visade SVT en film om fotografen Lennart Olson. Han var bl a en mycket skicklig brofotograf. Den teknik han ofta använde sig av var gummitryck och i filmen fick vi se hur den omständliga processen går till. Olson avled häromåret och det skulle vara en fin gest av SVT att visa den här filmen igen som en hyllning till en riktig mästare. 

På återseende

/Torbjörn