Visst är väl Trosa en idyll, eller...

Efter besöket på den trevliga fotoutställningen i Gnesta i lördags slog jag följe med Claes Wåhlin till först Stendörrens naturreservat, strax söder om Studsvik, och sedan till Trosa. Det var mitt första besök på Stendörrens naturreservat och det blir säkert fler för där är väldigt vackert med flera små öar ihoplänkade med hängbroar. Denna dag satt det många på klipporna och solade sig och åt sin medhavda matsäck.

Claes och jag gick en kort runda och tog några bilder, mest på gamla förvridna trädstammar. Sedan for vi till Trosa.

Innan det här besöket så var det säker 15 år sedan jag var i Trosa. Jag mindes staden, vid världens ände,  som en liten idyll med gamla hus, serveringar och så naturligtvis ån som delar staden. Jag minns att vi då letade efter miljöer där Hedebyborna spelades in. I alla fall så hittade vi nu en parkering till slut och klev ut ur våra bilar. Vi möts av mycket hög och skrällig musik. Den hörs lätt över hela stan. När vi kommer ned till ån går vi över bron och fortsätter en bit nedåt gästhamnen. Musiken fullkomligt dånar. Vi hade tänkt oss ta en kopp kaffe på en uteservering och njuta av idyllen men oljudet gör oss förbannade. Till slut finner vi varifrån oljudet kommer. En restaurang har riggat upp en musikanläggning på uteserveringen.  Vi kan bara se ett fåtal människor där och vi undrar naturligtvis för vem musiken spelar. Kan det verkligen vara tillåtet med sådan hög ljudnivå?

Med risk för att kallas grinig gubbe ställer jag i alla fall den frågan. Jonas Svedin tyckte i ett blogginlägg att alla som gillar fin gråskala är nördar. Jag gillar fin gråskala så helt klart är jag nörd också. Nörd eller grinig gubbe? Vilket är värst? Nörd är väl nästan en hederstitel i dessa dagar. Nästan i nivå med en akademisk docent. Så epitetet grinig gubbe är väl värst då. Skit samma det är ett förbannat ohyfs som den där restaurangen håller på med. Vi gick en sväng till gästhamnen och tittade på alla fina båtar som låg där. Sedan gick vi tillbaka till våra bilar och for därifrån. Utan att ha druckit kaffe.

Tystnad är en bristvara i dagens samhälle. Tänk om Trosa kunde erbjuda sina besökare den bristvaran.  Det skulle säkert uppskattas av den stora majoriteten. Tänk att få sitta på ett trevligt utecafé och slippa höra hög, skrällig musik och blippandet från mobiler. I stället erbjuds björkars sus, ljudet av besökare som oblygt sörplar hett kaffe, fraset av färska wienerbröd, dunket från en fiskebåt och sist, men inte minst, det tysta sorlet från människor som pratar (?) med varandra.

Här bjuder jag på en tyst kavalkad av bilder från Trosa:

Langen går

Flaggstänger

Strandpromenaden

Motorbåtar

Mast vid mast

Trosaån

På återseende

/Torbjörn