Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.

Bländare 214 - ungefär

Om en gammal kameras ögonoperation

Jag har en gammal Contessa/Nettel Piccolette från början av 1920-talet. Jag har kört några få rullar genom den med ett ganska intressant resultat, minst sagt. Här kommer några exempel. Förstora och titta noga. Ser du vad det föreställer?

Toykameravännerna torde vara gröna av avund för ett sådant här optiskt spektakel =)

Jag vet inte om kameror kan få starr men jag räknar detta resultat till ögonsjukdomarna och beslutade mig för en operation. En ny lins, helt enkelt. Så här ser den ut.

Ja alltså, den är inte av glas utan snarare luft. Jag har alltså förvandlat en kass lins till ett hål på ca diameter 0,35 mm. Och med ett enkelt handgrepp är kameran en hålkamera.

De flesta gör det lite enklare för sig med aluminiumfolie och gör hål med spetsen på en knappnål. Men jag är ju ingenjör och har gjort det på ingenjörsvis i en verkstad med hjälp av kollegan Per Hillbom. Tunn aluminiumplåt som sedan svarteloxerats blev det.

Den ser precis likadan ut som förut men bländaren som sitter framför linsen har ingen funktion längre. Möjligen kan den fungera som motljusskydd om det vill sig väl. Den minsta ordinarie bländaröppningen är mycket större än hålet.

Nu är kameran laddad också med en rulle färsk Efke R100. Om det blir några bilder av det här så kommer de upp i sinom tid i bloggen.

Mellanformataren

PS
127-dagen närmar sig och den här kameran har 127-film och bildformat 4x6,5. Nu har jag alltså två kameror redo för den dagen...

Trippelsko

Från avdelningen för onödiga tillbehör

Ibland stöter jag en del roliga grejer på auktionssajterna. Idag bjuder ebay ut en trippelsko för Leica. Jag tror inte någon annan kamera kan behöva en. Det här är uppenbarligen det senaste för alla Leica-aficionados, om än med Voigtländers varumärke på. Personligen tror jag att säljaren totalt har missuppfattat användningen av den här grejen. Det är en dubbelsko men med säljarens finurlighet blev det en trippelsko. Kolla här, men skratta inte.

Som observanta läsare ser finns det på toppen av den strutformade sökaren ännu en tillbehörssko. Den ska förmodligen användas till blixten (om sladden räcker).

Jag misstänker att det här ekipaget är ägnat åt synnerligen skelögda fotografer som dessutom har olika brännvidd på sina ögon. Notera att den strutformade sökaren har ställbar brännvidd på liknande sätt som en kikare kan justeras för astigmatism. Till yttermera visso är denna sökare även av den typ som spegelvänder bilden. Vad detta dubbla synfel kan heta i den medicinska nomenklaturen är för långt bortom ens min rika fantasi att finna ut eller hitta på.

Mellhahanformataren

PS
Och det är inte ens 1 april...