Pro Memoria
Rolleisommar
Om att fota mellanformat
I princip hela vintern gick utan att jag använde Rolleiflexen så nu tänkte jag ge den hela sommaren. Inte en dag utan film.
Jag har för all del tagit lite bilder under den kalla våren så jag har redan några att visa. Gärdesloppet gick i hällregn i år. Medan en del digitalfotografer fotade insidan av jackan körde jag på.
Jag var uppe skapligt tidigt på Midsommardagen och förevigade ett öde Stockholm.
Och så några färska bilder från igår.
Jag tittade på Beata Bergströms bilder på Musik & Teatermuséet
Sen gick jag till Skeppsholmen och trängdes med Gotlandsseglare men som vanligt blev jag mest fascinerad av af Chapman. Där satte jag på Mutar 0,7x och fick vidvinkel.
Det får bli mera Rollei i sommar. Helt klart.
Mellanformataren
Malmö hamn
Jag gillar hamnar så självfallet gick jag dit och strövade runt några timmar den 7 juni. I sakta mak tog jag mig från Bagers bro förbi Inre hamnen ut på piren och tillbaka. Sen fortatte jag västerut där det pågår spännande byggnation. Men det tar vi en annan gång. Nu blir det bara en liten del av hamnområdet.
Malmöborna är ett cyklande folk
Fredliga är de också
De har snygga broar...
...och fyrar...
..och broar...
...och fyrar
Vad det här är kan jag inte räkna ut. 90 mm använde jag här
Dockan har blivit småbåtshamn. Men jag tror bestämt att jag hade närmare till båten i Åmål.
Kunde inte låta bli. Självporträttet.
Nästan FÖR prydligt välordnat
Äntligen ett café som var öppet. Kaffesuget var enormt så här långt på promenaden. Mycket trevlig och hjälpsam personal gör att jag gärna rekommenderar Lighthouse Café nästan längst in i Dockan.
Det finns fler som kör retro. Skönhet i trä
Proud Mary lägger ut för en fikasegling
Och andra lägger sista handen på vårrustningen
Resten av den här promenaden kommer senare
Mellanformataren
PS
Samma ekipage som i förra inlägget utom på en bild där jag använde 90 mm . Och film som sensor förstås.
En tredagars expedition på Vänern
Om en resa till barndomsminnen
Min tidsresa genom livet med profilbilder är inne på sista varvet. Vi har nu kommit till 2005 och en liten digitalkompakt har blivit instrumentet för att bevara minnesbilder. Emellertid fick digitaltekniken en trög start. 2005 var nog ett lågvattenmärke beträffande fotografering. Året efter var inte mycket bättre, det heller. Inte förrän 2007 tog det fart ordentligt. Trots den magra produktionen av blott femtiofyra digitala bilder detta år så finns det ändock en historia att berätta.
Det här året gör jag en efterlängtad resa båtvägen från Åmål till Sundhult i Grums kommun där farfar hade byggt sin sommarstuga i början av 60-talet. Den som är bevandrad i Sveriges geografi inser att detta inte är gjort i en hast. Det tar en timme med bil men båtvägen är mycket längre, både i sträcka och tid. Och dessutom i makligare takt. Fem knop ger långa tillfällen till meditation och andra nyttiga aktiviteter.
Fortskaffningsmedlet var denna mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Den här gången, liksom många andra gånger, skulle den stryka förbi sin födelseort. Bilden är från ett tidigare datum.
Resvägen. Ut ur gattet vid Åmåls A-hamn (marinan), förbi Fogdens fyr, därifrån åt babord med sikte på Millesviks skärgård. Efter att ha passerat Busen och viken in till Säffle kan man i kikaren sikta Hjellesgate gård som en vit prick i grönskan på Värmlandsnäs. Det är bara att köra på, det är gott om vatten under kölen. Mellan 25 och 70 meter närmare bestämt.
Matroserna Viktor med kusin Hampus hade inte så mycket att göra på det första benet.
Det här är en omöjlig ubåt. Vi högvatten syns bara pinnen med pilen. Den talar om att du ska svänga babord. Annars blir DU en ubåt. Nu är vi redan inne en bit i Millesviks skärgård med sin spännande farled av grynnor och stenar.
St Körtungsskär. Vi närmar oss dagsmålet som heter Aspholmen där vi övernattar. På Aspholmen tar vi inga bilder. Detta mysiga tillhåll mitt i Vänern får förbli en hemlighet tills vi besöker det en annan gång i en annan båt.
Nästa dag vaknar vi till sämre väder men det är inte sämre än att vi kan fortsätta.
Pappa Leiler är styrman ibland.
Vi för nationsflagg förstås. Det gör alla på sjön som en slags markering av sjöns internationella brödraskap. På sjön är vi alla lika, om än inte i samma båt. Man hjälps åt på ett sätt man sällan får erfara på land. Jag har undrat mycket vad det där beror på.
Matroserna tar sig en extra lur.
Östra sidan av Värmlandsnäs är ofantligt ointressant. Inga öar, nästan inga intressanta landmärken och öppet "hav"med den oftast befintliga sydosten in från styrbord gör att inga landstigningar är att rekommendera. Gapershults hamn, Lindränkans hamn, Ekorns hamn, Önö hamn och Hästholms hamn. Hamnar som knappt gör skäl för namnet hamn passeras även om de är utmärkta platser för lä och fikapaus.
Staviks fyr. Vädret har blivit bättre under resans gång.
Stavikens mynning passeras liksom Mässviken och sedan närmar vi oss resans mål, mina farföräldrars sommarstuga byggd av gamla järnvägsvagnar, återvunnen spik och mycket kärlek.
Den här bilden är tagen åtskilliga år tidigare. Stugan har tilläggsisolerats, fått en altan och ett nytt förråd. Men svängdörrarna av teak med rostfritt sparkbeslag och det uppfällbara tvättfatet på toaletten fanns kvar i alla år. Lillstugan som farfar byggde för att bo i medan han byggde Storstugan på bilden ligger skymd bakom det nya förrådet.
En överraskning väntade här. Innan vi nådde fram till bryggan strandade båten i sanden några meter före bryggan. Vi fick låna den nya grannens brygga att förtöja båten vid.
Den nya grannens sommarstuga.
Vi sov över i stugan och dagen efter mönstrade matros Hampus av och blev hämtad av föräldrarna för att åka på något annat nöje. Och vi som var kvar anträdde hemfärden.
Som omväxling till Aspholmen tänkte vi övernatta i Ekenäs hamn på Värmlandsnäs sydspets på hemvägen. Men se, det var fullt. Båtfolk är visserligen generösa och hjälpsamma men det fanns bara ingen möjlighet. Glada tillrop och lystna blickar fick vi dock. En skinande mahognysnipa bland plastbaljorna är alltid Kung, liksom. För stunden i alla fall. Det blev Aspholmen igen för övernattning men den ligger ju bara en distansminut söder om Ekenäs hamn, tvärs över farleden.
Bäring hemåt.
Sällskap i farleden
Avlösning vid styrpulpeten. Vi närmar oss hemmhamnen.
Månadens profilbild är croppad ur bilden nedan. Den är från ett besök på Hantverksmagasinet i Upperud. För den med ringa kunskap i den Dalsländska geografin ligger Upperud rakt söderut över sjön från Håverud med sin berömda akvedukt. En annan berömdhet i Håverud är den gamla musikkåren som är/var(?) obetydligt äldre än sina medlemmar. Hantverksmagasinet var ett trevligt utflyktsmål med många spännande saker att titta på eller köpa. Bara att traska omkring i en fyravånings träkåk med med murad suteräng och bevarade originaldetaljer som skvallrar om tidigare användning är i sig ett äventyr. Därifrån kunde man också åka en liten ångbåt över sjön till Håverud. Nu är Hantverksmagasinet stängt och det känns lite sorgligt.
Originalet till månadens profilbild.
Mellanformataren
Min kamerakrönika - del 13
Rolleiflex 3,5 Automat
Våren 2009 kom jag över min länge efterlängtade drömretrokamera. En Rolleiflex. Det var en 3,5A Automat från 1952 som också utlöste en lång serie om dess praktiska tillbehör året efter. Det exemplaret är ute på långlån hos min son ljudteknikern efter att jag kommit över en likadan -54:a, en 3,5B Automat 2011. Jag betraktar dessa som samma kamera och bakar ihop dem i samma krönikedel. Filmflödet bytte bara hus. Behöver jag säga att det alltid sitter en rulle i den? Under två och ett halvt år har jag tagit sextio rullar i den. Den här är en av mina tre främsta favoriter.
Här avbildad med några tillbehör, närbildslins, färgade filter samt Rolleilux, motljusskydd med integrerad infällbar exponeringsmätare.
En trevlig bieffekt med den här kameran är att man ofta möter någon som vill prata om Rolleiflex. Någon som har egna minnen av en Rolleiflex från sin barndom eller på annat sätt har någon koppling till denna modell. Det är onekligen en kamera som väcker känslor, både hos fotografen och dem i hans närhet.
Här kommer då lite bildexempel från våren 2009 och framåt. Håll i hatten! Det här är det omfångsrikaste inlägget hittills. Jag börjar med färgbilder.
Rapsfält på Munsö. En riktig Rosenlundare.
Hattkonst på Bergianska trädgården.
Cadillac DeVille -58. Åmålshälja.
Slottskyrkan på Drottningholm.
Och så ett massivt sjok med svartvitt. Jag hade Rolleiflexen som Dogma-kamera ett bra tag så många bilder känns säkert igen.
Millesgården. Med orangefilter.
Hilda av Åmål. Minst lika vacker Colin Archerkopia.
Flickaktig bekantskap på The 50s i Åmål.
Kinesiska paviljongen på Grönsöö slott. Enköping.
Harley Davidson Roadking. Krom gör sig utmärkt i svartvitt.
Självporträtt. Självutlösaren fungerade inte så det här var en akt av balans och koncentration.
Rosor. Med närbildslins Rolleinar 2.
Fotomässan. Jag fick ett kort tidsfönster mellan besökarna.
Innergård. Norra Långgatan 10, Åmål.
Gamla lokstallet i Åmål. Numera verkstad för JÅÅJ museum.
Solskydd på Rosendal, Stockholm.
Prins Bertil Memorial, Djurgården.
Victoria och jag. Årets scoop 2011. Nationaldagen.
Basket i Vällingby centrum. Med vidvinkeltillsats Mutar 0,7x.
TV-eken några dagar innan den sågades ner.
Det kanske märks att jag har roligt när jag använder den här kameran. Jag tror att det blir bättre bilder då. Och fler.
Mellanformataren.
Min kamerakrönika - del 9
Canon Powershot A80
Den digitala eran träder in i mitt liv med denna lilla trevliga kamera. Ärligt talat var jag lite tveksam till denna tingest i början och det tog ett tag innan jag tog den till mig på allvar. Jag fick den när jag fyllde femtio 2004 och den fick hänga med som alla andra kameror gjort tills jag blev sugen på en större och duktigare 2007. Efter en tids tillvänjning använde jag den ganska flitigt men den blev snabbt för liten. Långsam i starten, slutartidsfördröjningen och fokuseringen var det största abret. Därvidlag var den likadan som den förra (Olympusen).
Två företräden har den dock. Den tar vanliga AA-batterier och den har sökare. Den senare får jag lov att använda flitigare nu då displayen har fått någon sjukdom och visar allt i violett om den alls visar något. För det mesta visar den bara ränder åt det blå-röda hållet.
Nu blir det enklare att hålla reda på vilken kamera en bild är tagen med. Det inbakade EXIF-datat är när allt kommer omkring det viktigaste digitaltekniken har erbjudit i mitt tycke. Det är ingen diskussion längre om när en bild är tagen. Så här kommer en odyssé i bilder från 2004 och framåt.
Södra Kattholmen, Tösse skärgård, Vänern. 2004
Vi vragade och byggde oss en båt. Blåvand, Danmark. 2004
Gammal kvarn någonstans i Danmark. 2004
Kopplingsvajerhaveri ute på Rømø , Danmark. Jag använder naturligtvis kameran i alla skeden av livet. Även de mindre trevliga. Det här hade jag nog glömt utan en bild. 2004
Grundstötning och här får vi draghjälp av den sten vi satt på. Min gast var inte så uppmärksam. 2004
Dotter Anna på Floghall utanför Säffle. 2004
Konsultnätverket Berotec på konferens på Rånö i Stockholms skärgård. 2004
Trötta matroser på en tur från Åmål till sommarstugan vid Sundhult. Vi rundade Värmlandsnäs, övernattade på Aspholmen och kom fram dagen efter. 2005
Nyrenoverat badrum dokumenterat 2006
Nataliya blir svensk medborgare 2006
Kvällsol vid Björkön i Tösse skärgård, Vänern. 2006
Nätverket åkte på konferens till Tallinn. 2007
2007 åkte vi till Kanada och hälsade på fruns dotter och bror i Montreal. Det var på denna resa frun köpte sin Nikon D200 och hon menade att det var onödigt att ta med Powershoten. Jag packade ner den ändå som tur var. Annars hade vi inte fått med oss så mycket vardagliga bilder därifrån.
Kanonkillar. Slaget vid Chrysler's farm utspelas varje år i Upper Canadian Village
Lantligt stilleben. Upper Canadian Village
Skvallerkärringar står staty i Montreal.
St Jameskatedralen i Montreal. En av de vackraste betongbyggnader jag sett.
Vattenfallen vid St Ursule en bra bit utanför Montreal. Ett av de bästa misstagen jag gjort. Utan att ha koll blev den här bilden tagen i svartvitt. Det var ett ögonblicks verk att ställa om kameran omärkligt. Det var inte första gången det hände.
Montreal från Mont Real, berget som gett staden dess namn.
Bästa vännen. Den har varit med på alla mina resor de senaste tjugo åren. Så även till Montreal.
Kameran hängde med till jobbet. Här är min konstruktion dokumenterad på bild. Novator 2008
Skilda världar. På tåget mellan Stockholm och Åmål 2009
Tänkaren och Tittaren, Waldemarsudde. 2009. Jag testade att ha denna kamera som Dogma-kamera. Det var inget kul.
Den väldiga tallen på italienska terassen i Bergianska trädgården. 2011. Konverterad i SEP
Det viktiga är inte vilken kamera man har utan att man tar bilder i livets alla skeden. Det blir till en skatt för framtiden.
Mellanformataren
PS
Efter augusti 2007 blev det väldigt lite bilder tagna med den här kameran och det beror på nästa kamera i krönikan.