Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.

Mina bokfynd - 3

Skapande fotografering

Det är dags för ett guldfynd, i mina ögon. En bok som sannolikt kommer att förändra min fotografering för all framtid. En bok som inte kan läsas från pärm till pärm i all hast utan måste tas in i portioner och smältas långsamt, assimileras i min kropp och förvandla ögon och avtryckarfinger till ett radarpar i skapande symbios. Inte alla kommer att vara överens med mig i mitt omdöme om boken. Men för den som kommit i stå, som jag, med sin fotografering, kan den bli en värdefull energikälla.

Skapande fotografering av Andreas Feininger
Originalets titel: The Creative Photographer

Jag bjöd på den på Tradera men gav upp när priset steg högre än vad man kunde köpa den för på Bokbörsen. Den finns säkert också på bokantikvariat lite varstans. Om den finns kvar på något bibliotek är den med all sannolikhet magasinerad.

Originalet utgavs 1955 och den svenska utgåvan kom 1958. Boken var den avslutande boken i en serie av tre om fotografi som också användes som läroböcker i ämnet. Trots sin ålder känns den ovanligt fräsch och aktuell.

Andreas Feininger (1906-1999) var född i Paris, växte upp i Tyskland där han utbildade sig till arkitekt men gav upp arkitekturen och flyttade till Sverige 1936 där han fokuserade på fotografi.  Strax före andra världskriget emigrerade han till USA. I New York etablerade han sig som frilansfotograf. Han blev berömd för sina fotografier av New Yorks arkitektur och blev en välkänd fotograf på LIFE magazine.

Boken är indelad i fem delar och till dags dato har jag läst den första delen. Om resten av boken är lika spännande som den här delen så kommer jag att vara överlycklig av att äga ett exemplar av en så gammal men ändå fräsch bok när jag är färdig med den. Boken öppnar ett fönster mot 50-talets tankevärld om fotografi som känns fräsch ännu idag. Låt vara att tekniken har gjort fantastiska landvinningar. De flesta av hans resonemang kan lätt appliceras på moderna bilder, oavsett teknik.

De fem delarna

1. Inställningen till fotografin
2. Motivet
3. Fotografen
4. Bilden
5. Bildberättelsen

Jag väljer att återge ett par exempel ur avsnittet "Bra, dåligt eller likgiltigt" ur första delen som en aptitretare.

"Trots att det är tydligt att det inte finns några bestämda regler som avgör om bilderna  är bra eller dåliga, är det dock möjligt att - i mer eller mindre allmänna ordalag - isolera och bestämma vissa grundegenskaper som alltid finns hos bra bilder och som saknas hos dåliga."

...

"Människor som tillfrågas brukar vanligen inte kunna förklara varför de tycker om eller ogillar en viss bild, men när de ser en bra bild märker de att den är bra - vanligen omedvetet och utan att vara uppmärksamma på detaljer - därför att bilden har några eller alla av följande egenskaper:

Hejdande förmåga
Slagkraft
Mening
Grafiska egenskaper"

Han utvecklar förstås därefter varje egenskap och det var i avsnittet om den hejdande förmågan jag fann anledning till ett tidigare blogginlägg.

Den här boken är som pärlan i åkern (om du känner till den historien från bibeln). Jag menar inte att du ska sälja allt du äger för att köpa den men du kan i alla fall vänta med något annat fotografirelaterat inköp tills du läst den. Om du törs läsa den, vill säga =)

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar av varierande kondition på Bokbörsen.

PPS
Jag bävar inför delen om Fotografen. Jag har förstås tjuvkikat lite. En riktig thriller. Eller vad sägs om: "Inser han (fotografen) inte att bilden är slutmålet, att motivet är skälet varför han tar bilden och att kameran endast är ett hjälpmedel blir han aldrig en bra fotograf." Något för oss prylsjuka att bita i.