Ilford Delta 400 pressad till 1600

Tmax 400 look-alike

Delta 400 gick snabbare genom kameran än de tidigare filmerna. Det kan bero på ljustillgången så här när våren börjar likna vår på riktigt. Delta 400 överraskar. Den liknar lite Tmax 400 i korn och kontrast när man pressar den. Det ska bli lite spännande att se hur den uppför sig när man kör den på nominell käsnlighet. En annan fin sak med filmen är att den är fantastiskt plan i skannerns filmhållare. Bara Fomapan 400 är lika plan. Nu lite bildexempel.

 Skugga och sol på samma vägg

Igår var vi på utställning på Drottningholmsteatern. Jag blev bedårad av deras kulisser. Såna skulle man ha till bakgrund till sina porträtt =)

 
Konsthantverk inspirerat av teaterns kulisser var det som visades. 

Det här verkar kunna bli en kandidat till standardfilm.

Eders Hängivne

PS
Nu sitter det en Kentmere 400 i kameran. Kentmere är lite kaxiga och säger att man kan pressa den utan att ändra på framkallningstiden. Vi får väl se...

Daisy's

Om en minirestaurang

Daisy's ligger intill Vällingbyrondellen och jag har haft ögonen på den många gånger. Tagit några svartvita bilder också vid olika årstider och ljus. Ovetandes om dess öde fotograferade jag den i somras med F3, Zeissen och Fujican med Portra som minneskort vid olika tillfällen. Här är några av bilderna.

Nikon F3 + 24-85 en sommardag i flödande solsken

Denna och de två följande med Zeiss ZM + 35 mm en molnig sommarkväll. Jag ville ha neonrören lysande så därför blev det under mörkare förhållanden.

Så här såg gatuköket ut från Bergslagsvägen

Ännu senare en kväll. Fujica GW690 II, stativ  och en exponering på 1/4 sekund. Gäller även nästa.

Neonet lyser för fullt. Men det är stängt.

Nå, har det hänt nåt, eller? Ja, de har målat gatuköket rött med vita knutar! Den amerikanska looken har blivit svensk. Jag tycker att det är hemskt. Jag undrar om Coca Cola betalade för färgen...

Eders hängivne

The bright side of life

Om att göra det bästa av solsken

Jag är ingen vän av starkt solsken. Idealvädret för mig är när ett tunt molntäcke bildar en effektiv softbox över allt man ser och mjuka skuggor mejslar ut strukturer. Men ibland får man finna sig i hur det är och göra det bästa av det.

Här är ett par till som inte gillar solsken

Ulriksdal, ZM, Sonnar och Tmax400

Mellanformataren

Varde ljus - och det vart ljus

Om fotografins sextant

Ljus är ju fotografins viktigaste beståndsdel. Inget ljus - svarta bilder. Nu för tiden sköter kameran ljusmätningen men så har det inte alltid varit. I amatörfotografins barndom fick man nöja sig med tumregler eller i bästa fall tabeller som fanns som lösa traktat eller fastklistrade på kameran. Man kan tro att exponeringsmätaren som produkt borde vara död sedan länge, precis som kameror för film, men så är inte fallet. Det går fortfarande att köpa exponeringsmätare för den som vill.

Ett par tidiga varianter och en modern exponeringssticka som jag printat från nätet

För en tid sedan köpte jag en digital variant och har använt den flitigt i mitt fotograferande med retrokamerorna och för nattfotografering. Jag har också använt den till att kontrollera och kalibrera min lilla samling av gamla exponeringsmätare. Onödigt många kan någon tycka men att samla gamla fotografirelaterade artefakter är nu en liten delhobby av min huvudhobby fotografi. Den fotografiska hårdvaruhistorien intresserar mig, kanske för att jag är ingenjör.

Gossen Sixtomat Digital. Mitt senaste förvärv. Fantastiskt enkel och rättfram. Mäter både reflekterat ljus och infallande ljus. Man kan välja att läsa av bländare/tid eller EV-värde och det går att lägga in korrektionsfaktor för de filter som man sätter på objektivet och därmed få ett korrigerat resultat.

Gamla selenmätare är små och praktiska om man bara har koll på att de visar rätt. Det är det som min digitala variant håller koll på åt mig. Jag gillar att ge mig ut med ett någorlunda autentiskt ekipage. D v s både kamera och exponeringsmätare är från samma epok. Men inte alltid.

Ikophot. Min vanligast använda kompanjon på fotoutflykterna. En exponeringsmätare som producerades i massor på 50-talet. Mäter både reflekterat och infallande ljus (med det vita försättsglaset).

Sekonic model 38. Den här har jag inte lyckats kalibrera. Den visar i bästa fall 1 steg fel. Men vet man om det är det ju lätt att korrigera "manuellt". Enklast gör man det genom att ställa ISO-känsligheten ett steg "fel".

Rolleilux. En del exponeringsmätare är avsedda att sitta på kameran. Den här är integrerad med motljusskyddet och kan fällas in i detsamma vid transport. Flyttar man en liten knapp på undersidan fälls en vit plastskiva upp framför cellen och man kan mäta infallande ljus.

BEWI. En liten opålitlig rackare som kan sitta i tillbehörsskon eller handhållas. En lös vit plastskiva sätts framför cellen vid mätning av infallande ljus. Man trycker på en knapp på ovansidan och släpper upp den efter någon sekund så snurrar en skiva inne i ratten fram rätt kombination av bländare/slutare. Vid upprepade mätningar förstår man att den inte är tillförlitlig eftersom man får olika värden "hver gang". Men liten och smidig är den!

Leicameter på en Leica M3. Direktkoppling till tidsratten. Ställ in den bländare du vill ha på objektivet. Vrid sedan tidsratten så att det bländartal du valt står mittemot det område mätcellens pil visar på. Klart att skjuta. Den här exponeringsmätaren litar jag inte heller på. Den har lurat mig en gång för mycket. Nedan använder jag en modern elektronisk variant som visserligen inte kopplad till kameran annat än genom tillbehörsskon men är smidigare att jobba med.

Voigtländer VC II. Det enda abret är batteridriften. När den är rätt inställd lyser den gröna lysdioden i mitten. Sedan läser man av och ställer in kameran efter någon av de kombinationer av tid och bländare som paras med de svarta strecken mellan rattarna.

De flesta vanliga exponeringsmätare räcker dock inte till på natten. Jag har lyckats komma över en som klarar det mesta mellan mörker och bländande ljus. Från EV -4 till 24. Glöm inte att ta med en ficklampa för att avläsa mätaren vid nattfotografering.

Gossen Lunasix 3 med spotmätningstillsats.

Man trycker vippströmställaren framåt vid mörkerfotografering och bakåt vid dito dag, avläser den gula skalan, vrider ratten så att den gula skalan som är infälld i ratten står mot den gula triangeln (vid vanlig mätning utan spot-tillsatsen) och läser antingen av EV-värdet i den infällda vita skalan eller lämpliga kombinationer av bländare och slutartider. Kortaste exponeringstid är 1/4000 s och den längsta mätbara är 8 timmar. Men då är det mörkt!

Det där med reflekterat och infallande ljus måste kanske förklaras.

Reflekterat ljus är det ljus som HELA motivet (objekt och bakgrund) REFLEKTERAR mot fotografen (kameran). Det är därför man ofta får problem där det intressanta motivet har en mycket mörk eller ljus bakgrund. Då får man ta till spotmätningen.
Infallande ljus är det ljus som faller in MOT motivet. Detta mäts alltså i motsatt riktning som reflekterat ljus, FRÅN motivet MOT fotografen (kameran). Det här ger mestadels mycket riktigare exponeringar men då måste man ju först ställa sig vid sidan av motivet och använda en lös exponeringsmätare.

Autentiskt ekipage. Det här är ett roligt sätt att fotografera

Mellanformataren

PS
Det finns en flod av olika modeller, storlekar och pris därute på auktionssajterna. Det svåraste att få reda på är om de ännu visar rätt. Selenceller åldras vid flitig användning och att en exponeringsmätare med selencell ger utslag är ingen garanti. Man får chansa ibland och kolla med en digitalkamera med vidvinkelobjektiv på. Exponeringsmätaren ger en extra dimension åt att fotografera manuellt... 

Sunny 16 - exponering på fri hand

Back to basics. Jag har ibland funderat på hur folk fotograferade förr. Och det bara med skrivna instruktioner i en knapphändig manual och utan exponeringsmätare. Vanliga amatörer klarade det ganska bra! Det har jag sett åtskilliga bildbevis på.